Packrobot

Jag är WALL-E.

Jag samlar högar med bröte, komprimerar dem till kuber och staplar dem på varandra i höga torn. I röjningsarbetet stöter jag då och då på saker som fascinerar och fångar mitt intresse. Saker som inte sett dagens ljus på många många år. Kassettband och bruksanvisningar. Fossil efter tankar som en gång tänkts. Dem lägger jag på ett särskilt ställe för att ta kanske hand om senare.

Dammet flyger upp i förskräckelse där jag drar fram. Hade jag inte varit en robot hade det besvärat mig, men nu rullar jag obekymrat vidare. Enda tecknet på liv än så länge, är dock liket efter en fluga som en gång flugit. Jag har inte heller hittar kuvertet med röntgenplåtarna som en gång togs av mitt inre. Mina microprocessorer processar möjligheten att plåtarna ändå kan dyka upp i ett senare skede, någonstans ur mellanrummen, när jag monterar ihop och kubiserar garderoben.

Jag vet vad jag måste göra och jag gör det effektivt, utan onödiga dröjsmål, men tillåter mig också en drömmande väntan. En trivsam sentimentalitet, helt olik en robot. Och en längtan efter skeppet som förr eller senare ska föra mig bort.

Bort från allt jag hittills känt.
Och hem! Till en helt annan kommun i galaxen.