Skärselden tur och retur

Vid sidan av allt annat har jag de senaste dagarna försökt finna en stil och en teknik för att löpande kunna illustrera ett, än så länge hemligt, projekt.

Om det ska fungera kan ingen bild ta längre tid än högst en dag att färdigställa. Inte för att det behövs en ny bild varje dag, utan för att det alltid finns tusen (eller åtminstone... fem eller sex) andra saker som också måste göras.

Jag försökte först med akvarell. Efter ett första misslyckat utkast övergav jag emellretid de tidskrävande vattenfärgerna för blyerts. Grafenet är ju högaktuellt. Dessutom har jag alltid känt mig hemma med en blyertspenna i hand.


Fyra dyra timmar senare insåg jag att även detta försök var en fullkomlig flopp. Men för att inse det var jag först tvungen att göra en vända genom skärselden.

Det vill säga: Till den plats i den kreativa processen där man plötsligt, och med stor desperation som följd, övertygas om sin egen uselhet och undrar hur man alls ska stå ut med det. Man sliter sitt hår. Man skakar.

För egen del varar de här små turerna till helvetets kranskommuner lyckligtvis aldrig längre än en kvart eller så. Och när jag väl accepterat det som min intuition försöker säga till det betydligt mer trögfattade intellektet, och jag kommit ut på andra sidan så har jag också, i ett enda hypereffektivt svep, omvärderat allt jag tidigare tagit för sanning, halshuggit ett tiotal älsklingar utan tillstymmelse till sentimentalitet och i gengäld anammat ett flertal nya, stundtals briljanta idéer.

Till kontrast mot i går var i dag exempelvis en dag för briljans.

Kanske får ni möjlighet att se den slutliga bilden inom kort. Just nu får ni emellertid nöja er med en version av det förkastade grafenet. På sitt sätt illustrerar det ju kreativiteten och dess motsats. Så blev det kanske någon nytta med det ändå.