Snögungor vs zombier

Man ska inte klaga på gåvor. Kanske inte ens om man vunnit dem i rent spel. Men just nu undrar jag hur jag någonsin ska klara av att ta mig igenom Stolthet och fördom och zombier.

Boken kommer ändå aldrig att bättre än sin idé: att pimpa Jane Austins klassiska roman genom att uppgradera de livshotande snuvorna till splattriga ninjafajter med odöda. Som ju är en rätt kul idé. Det räcker dock att föreställa sig resten.

Och nu hör jag ändå till dem vars hjärta klämtar en extra gång när jag ser en skymt av Colin Firth, vilket huvudsakligen är BBC:s fel sedan de förvandlat honom till Stolthet och fördoms Mr Darcy, så oåterkalleligt och till den milda grad att han sex år senare fick spela samma roll igen, i Bridget Jones filmatiserade dagbok. Det är alltså inget fel på själva historien. Men har man tagit del av den både en och två och tre och fyra gånger, ska det mycket till om man ska orka en femte. Och vill man specifikt locka mig till läsare är tydligen inte zombier den rätta medicinen.

På tio dagar har jag inte kommit längre än hundra sidor. Ändå har jag inte haft ont om tillfällen att läsa. I går satt jag exempelvis tre timmar på sammanlagt fyra bussar, på väg hem från Svenska bio Stockholms personalfestsjulutflykt i en stuga på Barnens ö. Men det kändes roligare att titta ut genom fönstret.

Gunga trädgunga i snö är också roligt