God jul!

Julaftonsmeny för en:

Frukost: Yoghurt med tärnat äpple, russin, hackade mandlar och kanel. Kaffe. Chokladpraliner.
Lunch: Rostat vörtbröd med färskost, kallrökt kravmärkt lax, gurka. Rött te med citron och ingefära.
Mellanmål: Ingrid Marie-äpplen. Clementiner. Chokladpraliner.
Middag: Janssons frestelse med gurka vid sidan. Julmust. Chokladpraliner.
Konjaksspetsad glögg med russin och skållad mandel, som avrundning.

Julfirarens vårdguide till paradoxen

Firar dan före dan med att sitta i telefonkö hos Vårdguiden. De har ju inte så mycket annat att göra så här under jul...

Tror faktiskt att jag hittills lyckats pricka av var enda en av de biverkningar som utlovades i bipacksedel LT1140AB, utom viktökning och aggressivitet (men aggressiviteten ska vi nog också klara av om detta fortsätter). Det senaste symptomet vet jag dock inte riktigt om det faller inom ramen.

-Din plats i kön är nummer ... 16!

Jo jag vet.
Det har den varit de senaste femton minuterna...

***

Och fortsatte så vara, tills de tröstlösa ringsignalerna plötsligt avbröts efter en halvtimme och byttes ut mot ett tutande upptaget.

***

Jag får väl pallra mig iväg till akuten då. Glamkäckt då att jag i alla fall bor nästgårds med Danderyds sjukhus (där zombierna för övrigt vaknar en masse i John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda, om jag nu ska försöka vara lite litterär och dessutom lite krystat aktuell eftersom författaren i fråga också är man för en julsaga i DN).

God jul till er också!

***

Vilket enastående smidigt bemötande! Jag slank förbi hela kön av tanter och gubbar, fick kissa i en mugg och kunde sedan lämna akutmottagningen efter mindre än en kvart med ett e-recept på antibiotika. Nu hinner jag till och med till jobbet i tid. Jag har hört ryktas att det ska ligga julklappslådor med belgisk choklad där och vänta på sina mottagare. Det hade jag inte velat missa för alla urinvägsinfektioner i världen.

Guld och mjuka pälsar

Önskar att jag fått se Guldkompassen när jag var tio tolv år. Det gäller ganska många filmer. Pans labyrint också. Den senare är möjligen lite väl läskig för en tioåring, men sagostämningen hade sänkt sina faunklor i mig mycket djupare om jag idag inte varit tre gånger så gammal.

När jag var elva var jag så insnöad på böckerna om landet Narnia att jag föresatte mig att bygga ett eget hus på min mammas fritidstomt i fädernebyn Born i Dalarna. Detta bara för att få en innervägg till mitt förfogande där jag kunde måla upp en enorm avbild av Skeppet Gryningen. Medan jag mätte upp och målmedvetet började spada ut den rektangel som skulle bli själva husgrunden, föreställde jag mig hur jag skulle jag sitta i en fåtölj framför den färdiga väggen och låta mig försvinna in i målningen i fantasin. Eller kanske inte bara i fantasin...

I perioder öppnade jag ideligen garderobsdörrar och sneglade mot järngrindar i hopp om att upptäcka en tillfällig portal till landet bortom. Samtidigt visste jag att jag aldrig skulle finna öppningen om jag förväntade mig att göra det. Går man in bland pälsarna i garderoben i medveten avsikt att komma till Narnia, kommer man bara att mötas av en hård vägg och en dunst av gammalt malmedel. Lejonet Aslan kommer bara när du minst anar det. Jag ägnade en massa möda åt att inte förvänta mig det jag samtidigt hoppades skulle hända.

Idag är jag en hopplös skeptiker och realist, men filosofin och förväntningars kontraproduktivitet har faktiskt följt med mig upp i vuxen ålder. Det tycks mig vara en sanning att det du önskar dig med störts hetta aldrig kan bli ditt. Det är först när du rensat sinnet från begär och glömmer det du önskar för att istället koncentrera dig på nuet, som det du vill ha plötsligt kommer att erbjudas dig. Det är lönlöst att forcera. För ju hårdare du bankar på garderobsväggen, dess stummare blir bara träet under dina nävar. Kanske för att den verkliga portalen inte finns utanför, utan inuti dig själv.

Jag bryr mig inte om huruvida Guldkompassen är en bra film eller inte. Jag blir bara glad att hjälten i den här sagan är en kavat flickunge som inte gör som hon blir tillsagd. Och det räcker långt att när jag ser den vill jag också vara elva år igen, balansera mod mot snällhet och ha en daimon som följeslagare, ett mjukt djur som skiftar form efter humör, delar mina tankar och speglar min själ.

Present (ity jag icke är någon talare)

E. i sidvind

Återigen: Nej

SF äger 49 procent av Svenska Bio.

För alla dem som hade önskat att Sveriges näst största biografkedja inte skulle ha något som helst med SF att göra utan var en helt och hållet fristående aktör på marknaden, är dessa 49 procent naturligtvis 49 procent för mycket. Men 49 procent är inte en majoritet hur man än vrider på siffrorna.

Under jul visar Svenska Bio förvisso SF:s också Arn. Men vid sidan av den samtidigt Darjeeling Ltd (Fox), Bee Movie (UIP) och Polisorkestern som kom bort (Folkets bio).

Visst må SF ha en särställning i Sverige, både som biografägare och distributör, men ett monopol per definition är det likväl inte, hur gärna DN. än tycks vilja hamra in detta i sina läsare. (Det mest aktuella försöket ännu inte tillgängligt på nätet...)

Vintersolstånd

Vaknar klockan fyra och kan inte somna om. Kanske för att jag bara åt kanelbullar till middag.

Virar duntäcket om kroppen och skär en gurka på mitten. Knaprar i mig den framför datorn. När jag var liten gav min mamma mig gurka när jag inte kunde somna. Kanske har det laddat gurka med magiska asociationer så att det funkar även nu. Eller ger jag magen nåt att göra kanske huvudet lämnas ifred.

Om inte annat är det nyttigt med gurka.

Meditation över en kokosnöt

För ett år sedan idag satt jag på en liten ö i Andanamsjön och funderade med missmod över livet. I broschyren hade det stått att Koh Muk var en av de få platser som fanns kvar i Thailand, med "orörd, paradisisk natur". Det hade låtit som ett fint ställe att fira jul. I verkligheten visade sig ön vara en blandning av fränt doftande gummiplantage, fattiga och mycket smutsiga fiskeläger, pågående projektbyggen efter tsunamikatastrofen och ett en knapp handfull tragiska turistoaser.

Folkilskna tuppar och herrelösa hundar sprätte omkring i skräpet som befolkningen ibland skrapade ihop i små slarviga högar mellan de ranka palmerna och brände, men annars bara lät ligga där det låg, i hopp om att naturen skulle ta hand om plasten på samma sätt som den tidigare gjort med kokosnötsskålar och palmbladskorgar.

Om nätterna föll nötterna till marken med ödesmättade brak, som en påminnelse om döden som när som helst kan dyka upp och ta en med sig. Det blev ett stor hål i altantaket på grannturisternas bungalow. Vår egen ansattes istället av råttor och kackerlackor. Geccoödlorna pilade över taket i sin nattliga jakt efter insekter. Aporna och fåglarna skrek.

Ris, nudlar och ännu mer ris. På lyx-resorten fanns chokladtårta med levande myror i. På vårt ställe hade ännu inte västerlänningarnas onaturliga vana att förtära komjölk satt några egentliga spår. Frågade vi efter tårta, cake, hänvisades vi glatt och mycket tillmötesgående till krabb-kakan i folie med curry och cocosmjölk. När klorna kikade fram ur det rykande paketet var det svårt att skaka av sig tanken att krabbor är asätare och att det grunda havet där ute för bara några år sedan kryllat av mänskliga lik. Jag överdoserade på wokade grönsaker i sojasås och pannkakor med honung och banan.

Vid nio stängdes elektriciteten, lamporna släcktes av och moskiterna skingrades ut i mörkret igen. Vid åtta på morgonen började fläkten snurra på nytt. Gryningen anlände strax dessförinnan och så snart ljuset var tillräckligt stack jag ut en hand genom myggnätet efter ännu en roman att fly in i. Bort från allt det andra som var.

För ett år sedan idag tänkte jag att nästa år ska jag fira jul ordentligt, med elektricitet och sophämtning, familj och choklad utan myror. Nu sitter jag här med en kokosnöt - en av de nötter som en bekant från Berlin hade med sig till min fest, när han dök upp en halvtimme för tidigt - medan jag fortfarande hade huvudet fullt av skumgummipapiljotter - och började knäcka dem mot köksgolvet med en hammare, som en vilde, varefter han klagade över att de inte smakade lika gott i tropikerna.

Jag tar upp nöten och väger den i handen - likt Hamlet med dödskallen - och funderar med ett leende över livet.

Ett djupt andetag

Nu ska vi se om jag är kapabel att koppla av.

30-årsfesten ligger vackert avverkad flera dagar bakom mig. Pocketklapparna är noga utvalda och överlämnade. Nyss blev jag till och med klar med julstädningen och tände värmeljus på alla fria ytor. Presenthyacinten knoppas på fönsterbordet. En trave böcker väntar på sin tur. Jag har hela helgen på mig att bara ta det lugnt, för medan släkten jäktar upp till Dalarna för att forcera fram en någon form av julstämning, har jag beslutat mig för att fira ensam igen. Eller själv, borde jag väl säga. För det känns fridfullt snarare än tragiskt. Stillsamt rebelliskt och mycket ombonat. Jag köper lyxpraliner och frossar i Sopranos. Det går rakt ingen nöd på mig.

De lediga dagarna inför dopparedan ska jag även försöka varva ner. Varva ner och försöka hitta tillbaka till skrivandet igen. En vän uppmanade mig tidigare i dag att inte tänka så mycket, bara hamra ur mig texten ("pjiu! pjiu! pjiu!" - som om jag sköt revolverskott med pekfingrarna rakt ned i tangentbordet). Sedan skulle jag inte gå tillbaka och ändra utan bara skicka de färdiga styckena till honom ("schmadonk") och radera mina egna kopior. Börja vitt och rent varje dag. Aldrig se bakåt. Bara framåt. Ordinerades Charles Bukowski som inspiration. Postverket ligger också i bokhögen och väntar. Jag ska ta i tu med den efter Ännu en jävla natt i Suck City.

Fick förresten en digikamera i födelsedagspresent också. Så här kan ni se hur det ser ut där jag sitter.

Böra, bur, burit

Jag borde skriva om film här. Jag ser en massa bra film som jag skulle kunna skriva om. I förrgår exempelvis: Waitress. Den gillade jag.

Jag borde skriva om böcker. Jag läser en massa dåliga böcker som jag skulle kunna skriva om. Just nu: Den ryske vännen. Den är helt omöjlig att engagera sig i.

Jag skulle kunna skryta lite grand om de glada tillrop jag fått, på senaste novellen, senaste tavlan. Eller berätta om musikvideon jag dansade i, utstyrd i turkosblå 50-talsklänning. Lite osynkroniserad. Lite korkad. Men mycket cool. Mycket bedårande.

Jag kunde beskriva mitt nästa novellprojekt, det som inte riktigt vill komma igång.

Men jag gitter inte riktigt. Jag tar en promenad istället. Om jag startar mot stan vid halv ett ungefär, hinner jag i god tid till jobbet.

Tack Baloo

Över glöggen:
"Du ser mycket frächare ut nu!"

Undrar hur risig jag i så fall tedde mig för några månader sedan. När jag ändå hade en sky av sommarbrännan kvar. När jag inte jobbat tio timmar i sträck och anlänt en inflyttningsfest vid elvatiden på kvällen, fortfarande klädd i arbetskläder.

"Det var en komplimang..."

Ok då.

Humor

Bipacksedel LT1140AB:

"De vanligaste biverkningarna är illamående, dåsighet, svettningar, diarré, sexuella funktionsstörningar (ejakulationsstörningar, impotens, minskad sexuell lust och hos kvinnor svårighet att uppnå orgasm), muntorrhet, huvudvärk.

Dessutom kan följande biverkningar förekomma:
Vanliga: Aptitlöshet, viktminskning/viktökning, förändrad smakuppfattning, förstoppning, buksmärta, kräkning, ökad salivavsöndring, sura uppstötningar. Yrsel (t ex då man hastigt reser sig upp), trötthet, kraftlöshet, muskelsmärta, hjärtklappning, myrkrypningar, darrningar, stelhet i kroppen, gäspningar, allmän sjukdomskänsla.
Hudrodnad, klåda och nästäppa.
Sömnsvårigheter, nervositet, ångest, koncentrationssvårigheter, drömstörningar, likgiltighet, förvirring (särskilt hos äldre).
Vattenkastningsbesvär, oregelbunden menstruation, synstörningar (svårighet att läsa finstilt text), vidgade pupiller.

Mindra vanliga: Allergisk reaktion, svimning, förlångsammad hjärtrytm, krampanfall, hudreaktion vid solexponering, hosta, andnöd, öronsusning, upprymdhet, aggressivitet, leverpåverkan.

Sällsynta fall av vaginalblödning, mag-tarmblödning och övriga hud- och slemhinneblödningar har rapporterats.

Om du observerar en eller flera biverkningar som inte nämns i denna bipacksedel tala om det för din läkare."

Biografi (16) - Tre favoriter

Som Svenska Bios personal får du tre tröjor som du förväntas bära i tjänst för att inte förblandas med vanliga civila. Tröjorna ser ut som tröjor gör. Jag är glad så länge jag slipper befatta mig med SF:s pickolokostym.

På tröjan finns en gulduggla och tvärs över bysten en blank guldrad, som föregås av texten "Min favoritfilm är:" Besökarnas blick vandrar (osökt?) till guldraden. Valet av film kommenteras sedan i varierande ton beroende på vad du skrivit.

Mig frågar de varför jag inte skrivit något alls. Uppfordrande: Måste man inte det? Jag säger att jag ännu inte kunnat bestämma mig. Att det är ett stort beslut, du vet. Och att jag fortfarande funderar.

Jag har funderat i flera veckor nu. Problemet är att så fort jag sätter etiketten "favorit" på en film jag verkligen gillar, blir jag plötsligt mycket medveten om alla dess brister.

Det slår mig att det skulle kunna ses som ett tecken på att jag rädd för att binda mig. Att stå för mitt val och försvara det. Rak i ryggen och med stadig blick. Utan att småpatologiskt och helt opåkallat börja urskuldra mig. I ett försök att slingra mig undan.

Eller så handlar det om en rädsla för att placeras i ett fack. Att fångas in som en fjäril och genast artbestämmas, få en kall nål stucken genom kroppen och nitas fast på en bräda med mitt namn under. Fix och färdig. Utan att någon bryr sig om de spröda ropen i protest: Nej nej nej! Inte detta. Inte BARA detta. Jag är så otroligt mycket mer än bara det!

Kanske vill jag helt enkelt ha valet kvar så länge som möjligt. För att slippa välja bort.

Herregud. Det finns så många skumma aspekter i allt man gör.

Men igår lyckades jag i alla fall begränsa de tre titlarna till tre specifika kategorier, som jag nu (för att visa mig själv och alla andra att jag verkligen kan välja) ska vaska fram en favorit ur. Närmare bestämt: En smart dramakomedi. Ett västerländskt drama. En snygg och gärna lite flippad asiat.

Min kollega har redan snott Dirty Dancing. Den hade annars klarat av första kategorin. Nu får det istället bli Måndag hela veckan. Det känns rätt enkelt.

Nästa är desto svårare. Det finns så många. Det finns så många att hjärnan blir alldeles blank. Franskt, tyskt, brittiskt, amerikanskt... Attan! Igår var jag säker på att jag bestämt mig för Capote, mycket för att den handlar om författande. Men om jag inom den asiatiska kategorin inte slår till på Den röda lyktan, faller melankolin bort ur mina tre val och inget som har med mig att göra vore helt komplett utan melankoli. Så kanske måste favorittiteln ändå gå till Den blå filmen.

Asiaten då? Järn 3:an kanske. Eller In the mood for love. Jag skulle gärna skriva I'm a cyborg, but that's ok eftersom titeln är fantastisk, och för att filmen är så fullströsslad av pärlor, och för att jag gillar galningar, och för att huvudrollskaraktären inte vill äta, och för att det är så många råsöta teckningar av mördade katter i den. Men min generella uppfattning om Chan-wook Park är att han verkar oförmögen att avsluta sina filmer i tid. Och ska jag välja något mer helgjutet är jag plötsligt tillbaka i melankolin igen...

Sicket elände.

För att i alla fall sammanfatta läget:
Lättsam dramakomedi: Måndag hela veckan
Västerländskt drama: Den blå filmen eller Capote
Asiat: Järn 3:an eller I'm a cyborg, but thats ok

Aghh! Kan man inte få två tröjor till? Jag får äta lunch på saken och bestämma mig sen.

Pannkakor

Jag gräddar pannkakor. Utifall att.

Hos Kerstin Ekman står pannkakan för det bästa hos människan. För det varma och söta, gyllene, generösa i en annars så hård och orättvis värld. Det är samma hos Astrid Lindgren. Pannkaka är vad svältande barn från Sunnanäng får när de äntligen träder genom himmelrikets portar. Det finns inget ont i pannkakor.

Bortsett från dem man kanske går vilse i...

Jag går vilse bland Rövarna i Skuleskogen när jag försöker hitta tillbaka till det där stället där Skord i sin svält upptäcker pannkakan. Hur den ligger som en smörgul sol, nedfallen på själva jorden. Men jag misslyckas. Jag får grädda mina egna. Och läsa om boken ordentligt från början.

Ärligt talat. Jag gräddar pannkakor för att fjäska lite. Jag tänker dem med grädde, banan och hallon. Och vit choklad ovanpå, riven till en knollrig snö. En tårta.

Lite senare.

För först ska jag på Festivalen. Det är en film där med sådan bra titel, att jag faktiskt inte kan stå emot.

Allt eller inget

Är det för att jag inte har något att säga?

Eller för att det tvärt om är alldeles för mycket, som pressar på?

Och jag vet att om jag väl har sagt A så måste jag också säga B och sedan C och D och E och F... Hela den traggliga vägen till Ö, och det orkar jag inte. Det skulle ta alldeles för mycket energi. Jag skulle bli trött på mig själv innan jag ens hunnit till M.

N, O...

Dessutom vet jag inte riktigt var jag skulle börja.

Kanske ingen särskild stans. Mitt i bara? Med något ovidkommande, till intet förpliktigande...

Som att det liknar bioväder idag. Och att filmfestivalen snurrar på. Med alla sin vackra volontärer, som driver genom lokalerna i vilsna svärmar, och orkar engagera sig. För den rörliga bilden! Och en låda gratis take away. Med teriyakisås. Vad gjorde jag när jag var 19, 20?

Det är inte värt att nämna.

I dag får jag stressexem utan att göra något alls. Eller kanske just därför. Kreativiteten letar sig ut genom huden när det är stopp på andra ställen. Trafikstockning i armbågslederna. Tio smala återvändsgränder, i stället för fingrar. Kom grabbar, vi vänder.

Skriver jag i plågade flämtningar för att jag läser Daniel Sjölins Personliga pronomen? Jag tar alltid upp dialekter. Även de löjliga. De pretentiösa. Folk tror att jag gör narr av dem. Det är inte meningen. Jag bara smakar på.

Det kan inte hjälpas när man är musikalisk!

Eller identitetslös?

Nu är punkten här. Nu är jag klar för ett tag.