Lägesrapport (8)

Läser: de sista hundra sidorna i Lessings Martha-serie, där nu huvudpersonen halvt om halvt ramlar runt som sinnessjuk och nyfrälst mystiker.

Kartlägger sporadiskt: Stockholms gallerier för att förhoppningsvis hitta ett där det går att hänga ut.

Kontaktar i samma veva: Liljevalchs konsthall (apropå anmälningsvillkoren för vårsalongen) med frågan om nätet också räknas som en utställningsplats (eftersom verk som skickas in EJ får ha varit utställda tidigare) och får svaret att det är en bra fråga.

Målar senare i dag: de sista penseldragen på popcorn-tavlan.

Målar onsdag vecka 43: ett kungligt dubbelporträtt av Morgonpassets programledare, på fyra timmar, i direktsändning.

Stressar: upp mig över all ovisshet.

Springer: snabbt som attan eftersom stressen över all ovisshet fungerar som raketbränsle i benen - jag både jagar och flyr.

Skriver: långa, detaljerade handlingsplaner inför en nära förestående men samtidigt helt eventuell flytt.

Får äntligen: muntligt bekräftelse från alla inblandade parter att flytten faktiskt blir av.

Flyttar redan: nästa helg!

Vilket innebär: att fyra personer på en och samma helg gör en vollybollrotation mellan lika många lägenheter varav emellertid bara två är inblandade i själva bostadsbytet, medan en tredje ska stambytas och lämnas tom i två månader och en fjärde säljas senare men tillfälligtvis tjäna som fristad för stambytaren - ett sabla pussel.

Pöser: samman lite när ovisstressen fördunstas och lämnar bukhålan tom.

Men antar: att en ny, gladare stress snart ska genereras i dess ställe när flyttdatumet hastigt braskar närmare.

Säljer: ytterkappor till 40 procents rabatt, iförd en fuchsiaröd trikåtopp med texten "Vilken fest!" rakt över bysten och "Var med och fira stans snyggaste 40-åring!" på ryggen.

...och hoppas: att alla ska fatta att det är klädkedjan och inte jag som fyller 40.

Sjunger efter bästa förmåga: med the Ooos and Aaas, först vid releasefesten för Jonna Lees EP This War och sen på Debaser Medis oktober den tionde.

Längtar efter: min första egna julgran, friden de sista adventsdagarna, en arbetsfri dag, när allting är i ordning och jag i lugn och ro får vakna i den nya lilla vindsvåningen, vrida igång julbelysningen, tända levande ljus på frukostbordet och bara sitta i en timme med en kopp te i händerna och andas in doften av barr och kanel.

Oh, wouldn't that be: lovely.

Coup de gènie i radiohuset

Glöm karaoken!

Vad sägs om denna geniala radiosatsning: Porträttmåleri i direktsänding!

Jag återkommer.

Min sköna dam

Igår på Oscars: My Fair Lady.

Ensemblen gjorde sitt jobb. Tanten som satt granne till mig på andra raden höger var, att döma av de spontana utropen, mycket nöjd med blomsterdekoren och med Körberg-Higgins elaka jargong. Men hur de stora namnen än törnade samman uppstod knappast några gnistor eller magi. Dessutom är det lite förtretligt att inte riktigt kunna höra vad artisterna sjunger, särskilt när det sker i en pjäs som är en enda lång hyllning till korrekt tal.

Istället passade jag på att njuta av lokalen, atmosfären - har aldrig varit på Oscars förut - och längtade hem till min gamla VHS-inspelning med Audrey Hepburn som Eliza.

***

Idag får jag sen, kanske, äntligen, en gång för alla, reda på om jag själv ska få ett nytt room somewhere, far away from the cold night air.

Oh, wouldn't it be lovely...

Ödets lejon rycker närmare

Idag avgörs det kanske, om jag får flytta snart eller ej. Ovissheten jagar mig runt, som en flock av hungriga lejon. Det är svårt att tänka på något annat.

Bullfilm i ugnen

Så fick jag äntligen också se Juno.

Så befriande med en film där människorna inte reagerar enligt manusförfattarnas sedvanliga klichémall. Inga gapiga utspel, inga löjliga försök att släta över, inget nördens stora utanförskap, inga idioter. Bara sköna figurer och rak kommunikation.

Allt samtidigt invirat i ett lapptäcke av varma färger. Höst. Underbara årstid.

Så gott som

Det blev Blade Runner. I tavlan alltså. Det blev till slut popcorn också.

Nu får de senaste lagren torka ett par dagar. Och om jag under den tiden inte upptäcker något avgörande som måste justeras, lägger jag väl sista tassen vid det hela.

Oas

En ledig dag.

Så kan jag kanske äntligen få målningen så-gott-som* klar.

*Så-gott-som klar är en målning när jag vet att allt som kommer behöva rätas till nästa gång är en liten detalj eller två, samtidigt som jag vill ge allt en natt att sätta sig på så att jag kan se den med fräscha ögon, innan jag signerar den.

Tillbakablick (6), såld 2007

Hjärta smärta

Förvuxna dumheter

Ben X. Kanske är folk som ser så gamla ut som de gör i den här filmen, just såhär dumma i huvudet. Kanske är "vuxengenerationen" just så tafatt, enfaldig och ful. Och kanske beter sig alla människor även i verkligheten som förvuxna klichéer av sig själva.

Eller om inte: Kanske är biopubliken välvillig nog att överse med att skådespelarna är minst tio år äldre än sina rollkaraktärer. Kanske kan de filtrera bort det pinsamma ytverket, den irriterande berättarrösten och ta till sig den grundhistoria som filmskaparna hoppades förmedla. Men det är fanimej svårt att tro.

Vill någon få sig en rörande skildring till livs om en autistisk pojke i skolåldern, så kan den istället läsa Mark Haddons The Curious Incident of the Dog in the Nignt-time. Den är bra.

Om inte annat

Tja...

Har ni inget annat för er en torsdag såhär vid lunch så kan ni ju alltid lyssna på gårdagens P3 Live Session med Jonna Lee och Dektektivbyrån.

Har ni inget annat för er en torsdag sådär lite senare kväll, kan ni ju alltid tränga er in bland stand up-publiken på Restaurang In, Kungstensgatan 41, och skratta åt min kompis.

Annars vet jag inte...

En Martha utan mål

Till mitten kommen av en levnads skildring - sid 330 av 585 i den femte och sista boken av Doris Lessings Martha-serie - finner jag för första gången ett allvarligt problem i hennes berättelse.

Böckerna är i mångt och mycket självbiografiska. Lägger man en resumé av hennes liv som ett kalkerpapper under romankaraktärens är det lätt att se var hon lagt till och dragit ifrån. Ett par barn av sina egna barn har hon för enkelhetens skull retuscherat bort, annat har stuvats om eller slätats ut. Exempelvis är Martha, till skillnad från Lessing själv så klart, inte alls författare. I London lever hon istället som assistent och hushållerska åt en manlig sådan. Och plötsligt känner jag mig vilsen.

För den drivna, okuvliga och på alla sätt häpnadsväckande moderna flickungen från kollonialmakternas Afrika har plötsligt förvandlats till en hemmafru av betydligt äldre datum. Tankarna går till Virginia Woolf och alla andra galna kvinnor på vinden (här dock i källaren). Och all den längtan Martha tidigare hade, efter att få göra något eget, faller till marken sedan Lessing avväpnat henne genom valet att inte ge henne något självständigt yrke.

I verkligheten var det Lessing som skrev romaner och blev berömd. I böckerna är hennes snart 40-åriga alterego blott sekreterare och sällskapsdam, om än en mycket kapabel sådan, och även om historien fortsätter att vara intressant och ytterligt välskriven, gör detta mig mycket frustrerad. Jag vill fortsätta identifiera mig med Martha. Jag vill vandra vidare med henne, från uppror och revolt till ett eget självständigt liv. Jag vill få veta att det lönar sig att inte ge upp, att om man bara följer sina drömmar och lär känna sitt hjärta så når man dit man önskar.

Genom hennes framgång vill jag själv få förvissning, om att jag är på rätt väg här i livet.

Vattenballonger och karaoke

DN. skriver att teveunderhållning i japansk förnedringsstil till slut blivit på modet även i Sverige. Jag vill minnas att vi redan för sisådär 20 år sedan hade nöjesprogram i teve där kända och okända människor kläddes ut till stora bebisar i neonfärgade plastdräkter, fick lika neonfärgade hockeyhjälmar på huvudet och anmodades att springa runt en hinderbana på tid. Där skulle de bland annat åka nedför en uppblåsbar rutschkana och smälla vattenballonger med rumpan. Allting är gentagelser...

Min egen förnedring till underhållningens fromma har förresten avblåst sedan tillräckligt många radiolyssnare frivilligt ringt in till P3:s telefonsvarare och tagit ton i hopp om att få höras en kvart i etern. Ja det var ju för väl.

Ett hjärta av plåt

Om ET stannat på jorden och fått barn med Woody Allen hade det väl sett ut ungefär som Wall-E.

Jag såg filmen igår (även om jag knappast var värd det efter vad jag gjorde mot Emma Gray Munthe härom dagen) och hade så klart laddat upp med skyhöga förväntningar (inte minst med tanke på alla goda recensioner som i DN. och Svenskan). Jag var inställd på att detta måste bli minst lika omöjligt att värja sig emot som Råttatuille. Men antingen berodde det just på förväntningarna, eller så har jag ett hjärta av plåt, för jag lyckades faktiskt inte bli så värst berörd av den tappra lilla robotens kärleksbeskymmer.

Scenerna är förvisso minutiöst uppbyggda och animationen lika imponerande som någonsin. Men kärleken... Kanske kan jag helt enkelt inte förstå varför Wall-E, som hittills tycks så nöjd med det enkla, faller så handlöst för en strömlinjeformad och kallhamrad mördarmaskin som Eve. Jag konstaterar att han gör det. Men jag känner det inte.

Ett favoritögonblick blir snarare när Wall-E visar fram den sköra, gröna planta han funnit på en av sina städrundor, och alla Eves mekanismer automatiskt slår över från försvara-sig-och-skjuta-sönder-allt-som-rör-sig till kapsla-in-och-beskydda-till-varje-pris.

Om vi bara kunde betrakta livet med samma respekt redan nu! tänker jag. Innan det är för sent! Och för en stund lyckas Wall-E därmed få mig att att känna just det som filmen hoppas.

Tveksamt beslut, en måndagmorgon

Hur månne den vecka sluta som redan på måndagmorgonen inletts med beslutet att sjunga karaoke i direktsänd radio?

Ni som läst det här kan nog förstå hur det gick till, och om inte ingen förnuftig person hinner sätta käppar i hjulet för det här vansinnet innan dess, sprängs din radioapparat klockan 07.30, nästa måndag, den 22 september.

Min medtävlande motståndare är heller ingen mindre än Förstasträckan i Bellmanstafetten, en man som redan fått mina öron att vekna med sin innerliga a cappela-version av "Cannelloni Macaroni" i JMK:s studentradio år 2000.

I hopp om att äntligen få uppleva något liknande igen, håller jag nu tummarna för att åtminstone han får vara med.