Minnets fallgropar

I filmen Blade runner inser Rachael att allt det som hon trott varit hennes privata minnen av en barndom, en uppväxt, i själva verket aldrig inträffat utan istället är inprogrammerade i hennes hjärna för att skänka emotionell stabilitet och en illusion av lång livserfarenhet trots att hon egentligen bara levt i ett fåtal år. När jag ser Final Cut-versionen av samma film står jag själv inför en liknande förvirring.

Det var säkert tio år sedan jag såg det som kommit att betraktas som orginalet. Jag kom sedan dess inte ihåg mycket mer än att jag gillade filmen för dess mörker och för sorgen i Harrison Fords ansikte, samt utöver detta en avgörande scen i närheten av slutet, en twist som plötsligt gav nytt perspektiv åt hela berättelsen.

I fredags gav jag mig ivrigt hän åt den nyklippta kultklassikern, med alla dess patetiska små utspel, irrationella motiv, (en kärleksscen som lika gärna hade kunnat vara en våldtäkt) och Fords hundlika minspel, i väntan just på denna avgörande scen. Men den kom aldrig!

Frustrerat grabbade jag tag i alla jag kände i jakt på någon som hade orginalet i färskt minne och som kunde hjälpa mig komma till klarhet med var den där scenen tagit vägen, om Ridley Scott klippt bort den, och i så fall varför då? Vännerna visste dock bara att själva slutet förändrats, blivit mer mörkt. Men den där scenen jag mindes - nej den kom de inte ihåg. Och när jag nu slarvigt kammar igenom nätet för att hitta ett spår av samma scen, som var så avgörande att den ju borde ha nämnts var som helst, inser jag att den faktiskt aldrig funnits. Jag har genom åren helt enkelt hittat på den själv.

Den inte existerande scenen går ut på att replikantjägaren Deckard, i samband med en skada han ådrar sig, upptäcker att han själv är en replikant. Temat: Det du försöker förinta hos andra finns även inom dig själv, och så vidare. I tron att detta var en av filmens uttalade essenser lade jag denna tolkning över skeendet och fann naturligtvis små ledtrådar till det kommande avslöjandet överallt i filmen under berättelsens gång - som i den aldrig besvarade frågan om Deckard själv genomgått känslotestet som avslöjar replikanter; i hans avsaknad av bakgrund annat än i fotografier; hans överordnades slit-och-släng-aktiga inställning till honom (såsom ändå bara varande en, i mänsklighetens tjänst, specialtillverkad slav); hans ambivalenta känslor inför "avskedandet" av andra replikanter; och så naturligtvis den sista origamin som likt ett visitkort lämnas i hans trapphus precis i slutet - en figur som motsvarar en av hans mycket privata sinnesbilder, och som han nu måste inse inte alls är privat utan inplanterad, eftersom andra känner till den, på samma sätt som han själv gör med Rachaels hemligheter. Mitt sällskap, som inte sett originalet, fann inga sådana ledtrådar alls.

Jag vet nu inte om min tolkning är relevant, eller om den bara kommer sig av en småsjuklig svulst i mitt minne. Vet någon råd får den gärna komma mig till undsättning!

Tills vidare sorterar jag in den där Blade Runner-scenen bland de andra av mina minnen som jag efter lång tid insett att jag hittat på själv. Till för bara någon månad sedan var jag till exempel helt övertygad om att jag, när jag var ungefär 5 år gammal och mina föräldrar bilade med mig till Spanien, så hade vi varit på turistbesök i en gammal tysk medeltidsborg, och där hade den brittiska rockgruppen Dire Straits kommit fram och hälsat på mig eftersom de tyckte att jag var söt. Detta har heller aldrig hänt.

Det är nog tur att jag helt frivilligt valt att strunta i journalistiken, för att istället ägna mig åt fabulationer.