God vibrations

Senaste försändelsen från Lovefilm: Mississippi brinner. Nu börjar det arta sig!

Den skälvande indignationen, i kamp mot den likaledes skälvande sydstatsfundamentalismen, matchade utmärkt den oroliga stämning jag vaknade med i morse. Stress kräver en distraktion som vibrerar i samma frekvens. Just som melankoli. Eller för den delen sprudlande glädje.

I natt jag drömde

Jag var en medelålders man, kanske 65-70 år. Jag visste att jag från och med nu bara skulle bli svagare och sjukare ända tills jag dog. Det ville jag inte. Jag hade länge arbetat med att utveckla ett serum som skulle skänka evigt liv, men medlet var inte färdigt ännu. I sin nuvarande form fick det inte åldrandet att avstanna, utan att hastigt gå baklänges, tills man blev barn på nytt och slutligen upphörde att existera. Jag ansåg emellertid att denna effekt var att föredra framför att långsamt men oundvikligt gå mot min grav. Så jag svepte en portion och började snart bli allt yngre. Eftersom jag visste att jag inte hade många dagar kvar i livet, betedde jag mig osedvanligt ansvarslöst. Jag beräknade att polisen hur som helst inte skulle hinna arrestera mig i tid, tillskanskade mig därför en stor summa pengar på olaglig väg och började spendera dem på ljusa kostymer och annan lyx, likt en playboy. Jag var nu ungefär 40 och i mina bästa år. Detta varade dock i blott en dag eller två. Snart var jag tonåring igen och förlorade alltmer av mitt vuxna omdöme, därefter ett spensligt barn i alltför stora kläder. Jag hade fortfarande en mycket tydlig vilja i kroppen, men ingen tog mig på allvar så jag hade inte mycket nytta av den. Processen fortsatte och jag antar att jag till slut hade förintats. Det hade varit intressant att se exakt hur. Men drömmen tog slut en stund innan.

Tabula rasa

Den nye intervjuar sig själv

"Horace" blev ett helt begrepp.

Nu får Svenska Akademien en ny "ständig" sekreterare.

Här intervjuar Peter Englund sig själv, mycket påpassligt, med anledning av det stora tillkännagivandet.

Förhastade slutsatser

Jag tittade förstrött på teveintervjun med Håkan Nesser igår, där han alltså skulle avslöja vem mördaren var i Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Av det allvarstyngda tonläget kunde man få känslan att den person han härmed identifierade lika gärna kunde ha varit Olof Palmes baneman. Det hela kändes en aning parodiskt.

Det var dessutom ett märkligt antiklimax, för min egen del.

Jag läste Kim Novak... en sen natt 1999. Jag var vid tillfället kurskamrat på journalisthögskolan med Håkan Nessers son, och trots att faderns böcker dittills aldrig lockat mig till läsning, fann jag i detta faktum skäl nog att ta mig an en titel. (Den första och hittills enda.) Den visade sig också vara en riktig bladvändare. Enkel och luftig. Efter en handfull timmar var jag framme vid slutscenen och blev blev mycket förtjust i det som jag upplevde som en snillrik twist - jagpersonen var mördaren!

Nio år senare lär jag mig att denna tolkning förvisso var den rätta, men inte alls den tydligt avsedda.

Jahaja. Där ser man.

Spader madam

Den första av de fem nya målningarna är så gott som klar. Det är bara det vita kvar, men innan jag lägger på det måste det angränsande svarta få torka lite först. Annars geggar det bara ihop sig och allt tar dubbelt så mycket tid än vad som är nödvändigt.

Målningen är en remake på Spader dam, som jag inte längre har kvar och som jag aldrig blev helt nöjd med. Nu ger jag henne en ny chans och det är intressant att se hur jag målar samma motiv idag, två och ett halvt år senare.

Det mest slående är att damens ansikte, utan att det egentligen varit min avsikt, blivit en liten aning äldre, hållningen en liten aning stoltare, blicken en liten aning mer utmanande.

Jag vill hoppas att det också speglar min egen personliga utveckling.

Sweets to the sweet

Jag är, som sagt, svag för skräck. Jag har dock vissa kriterier för vad en bra skräckfilm är. Det är inte ofta jag stöter på en sådan film. Men det sker ibland (Barnhemmet är ett exempel). Och det är nog för att jag, varje gång jag bänkar mig framför en ny rulle, ska ha magen full av fladdrande hopp.

Candyman (1992) inleds lovande. Den har en tydlig utgångspunkt - en kvinnlig doktorand skriver en uppsats om moderna myter och börjar sålunda utforska historien om den demoniske mördaren Candyman, vilket snart, så klart, visar sig ödesdigert. Filmen öser inte heller på med effekter utan tar hellre vara på rädslan för en överhängande fara. Skräckeffekterna är korta, intensiva, de dröjer inte vid blodet i onödan. Och när skräcken väl stegras behåller filmen sitt sansade grepp om händelseförloppet. Åtminstone till en början.

Mitt främsta kriterium för bra skräck är konsekvent inneboende logik. Kan en demon exempelvis förflytta sig med tankekraft i en scen måste den också kunna göra det i nästa. Och öppnar filmen för tolkningen att allt som sker bara sker i huvudkaraktärens huvud (en delgenre jag personligen är mycket förtjust i), så måste den hålla fast vid denna möjlighet ända till sista rutan.

Candyman lyckas hålla greppet om logiken i nästan en hel timme. Sedan släpper Bernard Rose tyglarna lösa och filmen skenar rakt ner i det sedvanliga skräckfilmsträsket.

Nå. Virginia Madsen är i alla fall söt som honung att titta på, för den som nu är sån.

Kungen och hans män

Tjusningen med att hyra film enligt ett kontrollerat slumpvalssystem är att nästan vad som helst kan dimpa ner i brevlådan om dagarna. I den senaste leveransen av Lovefilm-filmer fanns exempelvis The Man Who Would Be King, ett äventyr för vuxna pojkar, daterat 1975, av John Huston, och med Sean Connery, Michael Caine och Christopher Plummer i huvudrollerna.

Det är härligt att se de tre ikonerna stångas mot varandra i en berättelse av Rudyard Kipling. Men den förlegade människosynen är svår att svälja.

1975 var detta förmodligen inte alls rasism, bara underhållning. Och kanske gick det att se den här filmen 1975 utan att fundera över att det faktum att det enda läte en kvinna upplåter under de två timmar historien varar är ett gutturalt Uögghh innan hon, i något slags skräckvållad trans, biter Sean Connery i kinden.

2008 blir det emellertid lite tragiskt.

Men jag gnuggar händerna ändå. Vi får se vad som rasslar ned genom postfacket nästa gång.

Sparar på skogen

Varje jul köper man metervis med papper vars enda egentliga uppgift är att rivas sönder för att sedan kastas bort. Varje dag rasar det in en trave papper genom brevlådan vars genomsnittliga förbrukningstid är 20 minuters förstrött bläddrande innan detta också kastas bort. Tanken gör mig sjuk. För att känna mig lite mindre sjuk under julen brukar jag strunta i att köpa nytt kast-papper och istället återvinna det jag redan har. Med lite fantasi kan bli ganska fint.

I år blev det så här:

Klara, färdiga, gå!

Jag måste få ihop åtminstone fem tavlor till. Fem tavlor på två månader. Det ger i genomsnitt tolv dagar per målning. På något sätt måste det gå. Som tur är har jag det åtminstone klart i huvudet redan.

*Den första blir relativt enkel. Det är en ny, och bättre, version av en tavla jag redan målat tidigare.

*Den andra kräver mer planering. Den förpassar mig ut på tantsafari på Östermalm och jag kan bara hoppas att slumpen är på min sida så att jag återigen får se den där gamla, gamla damen i gröna kappan med pälsbräm, som jag senast mötte på Karlavägen, när jag var på väg till kiropraktorn och hon, böjd likt en u-sväng, kämpade sig fram på sin käpp i rikting mot Fältöversten. Henne vill jag fånga på bild, eller en annan tant i samma stil.

*Den tredje klarar sig utan slumpen, men blir i gengäld det mest omfattande jag gjort hittills, med hela fem personer i panorama. Till detta får jag samla ihop ett gäng goda vänner och släpa med dem till en pub för att fotografera dem i olika poser vid något av nischborden.

*Den fjärde får bli en förmörkad stillbild ur teveprogrammet Ordjakten.

*Den sista föreställer är en man som bär omkring sina egna tankar, i en stor, stiliserad bubbla på ryggen.

Idag justerar jag startblocken. I morgon sätter jag fart.

Om jag var en bläckfisk

-Stort grattis, grisen! säger min sambo tillika remissinstans för novell nummer två. Men det är nästan lite synd. Det jag läser nu är ju så bra...

Han menar att jag borde ha tid att skriva klart den sista berättelsen också så att jag kunde skicka iväg hela smacket till förlag.

Hade jag bara två huvuden och åtta armar kanske jag hade hunnit med allt det där som jag ständigt borde göra samtidigt. Nu får jag som vanligt försöka göra en sak åt gången:

1) Ta ställning till remissutlåtandet, arbeta om och sedan färdigförklara den aktuella novellen
2) Planera åtminstone fem nya målningar
3) Fira jul
4) Måla

5) Måla


6) Måla

Galerie Paname!

Utställningen på Grand löper mot sitt slut. Efter snart två månader har jag blivit så van vid att tavlorna hänger där att jag slutat fundera över det. Jag hade i alla fall slutat hoppas att någon skulle våga slå till på en målning. Många har sagt uppskattande saker. (Andra har trott att Girl with a gun visat vägen till toaletten.) Men jag antar att man inte går på bio med spenderbyxorna på. Jag har varit nöjd med att bara få visa upp mitt arbete på ett sådant välbesökt och stilfullt ställe.

Så igår ringde telefonen. Ägarna av Galerie Paname hade sett mina målningar och ville bjuda in mig till ett möte. Idag var jag där. Smickrad och glad kunde jag sen tackat ja till att ställa ut hos dem nästa år.

*

Lejonet Aslan dyker alltid upp när man minst väntar det. Det lärde mig Narnia-böckerna när jag var barn och det har visat sig vara en sanning applicerbar på allt annat här i livet som också är roligt och bra. Ett galleri till exempel.

Dramatiserad historielektion

Igår såg även jag Katyn. Filmen fick mig att tänka på Frankensteins monster.

Man kunde ha två identiska skapelser, två monster, liggande sida vid sida på var sin bänk i ett tornrum. Blixten slår ner i det ena monstret; det får liv, reser sig från bänken och ger sig ut för att erövra världen. Det andra monstret ligger kvar. Det har getts alla förutsättningar för liv, men det förblir där det ligger, fängslat i sina föresatser.

Katyn är för mig som det där andra monstret. Andrzej Wajda har konstruerat det mycket omsorgsfullt, kärleksfullt och med stor kännedom om ett filmmonsters nödvändigaste nervbanor. Det är tårar, rök, frostiga andedräkter, blod, död, kärlek, grymhet och stolthet. Det är obligatoriska närbilder på militärstövlar som stampar i vattenpölar. Det är vackra, hetlevrade patrioter vars liv och spirande kärlek spills till ingen nytta. Det är små barn och stora tyskar, stora ryskar. Men för mig saknas den tändande gnista som kunde förvandla allt detta till ett levande mästerverk. Det är och förblir en påkostad journalfilm.

Som journalfilm är den emellertid mycket intressant. Med åren har jag börjat utveckla allt mer av ett historiskt specialintresse för Sovjetunionens inflytande över våra närmaste grannländer och psykologin i hela den realkommunistiska apparaten överlag.

Katyn fungerar således bra som historielektion. Tyvärr satt jag dock där och önskade att jag fått snabbspola mig fram mellan faktainslagen.

Dagens anekdot

En man kommer till biokassan för att köpa en biljett. Han blir personligt förorättad när han får veta att filmen han vill se inte visas i största salongen.

-Vi måste ju anpassa det där efter hur stora filmerna är och hur bra de går, säger jag.
-Ja och då diskrimineras de bra filmerna, säger han.
-Helst skulle vi ju så klart visa alla filmer i största salongen hela tiden, säger jag diplomatiskt.
-Förr fanns bara en stor salong, säger han, en aning triumfatoriskt.
-Och då kunde man bara visa en film åt gången, påpekar jag. Nu kan vi visa fyra.
-Förr fanns fler biografer, säger han.
-Det har du i och för sig rätt i, säger jag.
-Det var bättre förr, sammanfattar han. När det inte var marknadsekonomi.

(Låt oss bortse från hans påstående att vi någonsin skulle ha haft annat än någon form av marknadsekonomi här i Sverige.)

Till poängen hör att filmen mannen just löst biljett till är Katyn. En film med underrubriken"Brottet Stalin inte kunde dölja", om det synnerligen planekonomiska Sovjets brutala mord på tiotusentals polacker i Katynskogarna 1940.

Hade jag inte varit en sådan väldrillad serviceperson hade jag gärna påpekat för honom att en film som denna med största sannolikhet hade strypts i sin linda, så att han inte kunnat se den alls, på stor duk eller liten, om vi inte just begåvats (och förbannats) med en fri marknad.

Nu ler jag bara och tiger still.