Skrämmande mysterier

Tredje Amityville-filmen gör allting rätt - med det vanliga, tråkiga tillägget i skräckfilmssammanhang: till en början. De första 70 minuterna är det hela en varsamt uppbyggd historia - en vetenskapligt sinnad skeptiker köper det ökända huset, hemska saker börjar hända. De sista 10 exploderar allt.

Amityville 3 gör skäl för siffran även på det viset att den spelades in i 3D. Här är en hel del gulliga bildlösningar i djupled och färgerna drar mot skarpt rött respektive grönt. (Jag erkänner att jag till och med försökte tillverka ett par hemmagjorda 3D-glasögon, genom att preparera en remsa från en plastficka med overheadpennor i olika nyanser, för att se om jag kunde återskapa en smula av den ursprungliga effekten, men det gick väl lite sådär.)


Dessutom passerar ett flertal bekanta ansikten revy i rutan. Först och främst en 22-årig Meg Ryan. Hon ser exakt likadan ut idag som då, 1983. Redan det är ett mysterium. Vidare möter vi en ännu yngre Lori Loughlin (senare i teve-styggelsen Huset fullt) och en duktig, fullvuxen Tony Roberts.

Vad som är mest fascinerande med hela filmen är emellertid hur en av de unga männen (här nere till vänster) kan vara så otroligt lik James Van Der Beek, utan att faktiskt vara James Van Der Beek, som vid tillfället själv var (påstås ha varit?) blott 6 år gammal.

Det hela är mycket obehagligt. Jag vet rakt inte vad jag tro.

Ett nytt år fyllt

Det är min födelsedag idag!

Därför ska jag snart krusa håret och kasta mig ut i mellandagsrean för att köpa en fin present till mig själv. Sen vill jag gå och se Max Ernst på Moderna Museet. Sen vill jag äta gott och dricka färgglada drinkar.

Men först måste jag visst stänga in mig i sovrummet och låtsas att det regnar för att min kära sambo ska hinna förbereda en liten present.

Jag som redan fått alldeles för många fina klappar i år.

En eltandborste?

Följande rim stod på ett av alla ovanligt fina paket:

"När detta händer,
Marit skakar tänder"

Innanför pappret fanns en hela serien Amityville Horror, tre uppföljare i orginalversion plus (tråkigt nog) remaken ('05) av första delen ('79).

Trogen läsare av denna blogg känner till min särskilda relation till Huset som gud glömde. Nu kan jag frossa i flugor och indianförbannelser tills jag inte vågar gå ner ensam till tvättstugan längre.

Tack, kära tomten!

Tålamodskrävande juldagspyssel

Resultatet av mitt julspyssel ser ni här ovan.

Det kan man inte tro men det tog större delen av den här dagen och krävde sin beskärda del av såväl behärskade suckar som ilskna, verbala utfall åt datorns håll.

Jag borde gå en kurs i digital bildbehandling.

Kanske något att fundera på inför 2009, det nya år som ligger och gror någonstans i just detta nu, alldeles under ytan på tidens mjuka mull.

Årets julklapp (2): Presentkortet!

Ändhållplats, julafton

Saltarö strand

God jul nu!

Men då sätter vi väl igång, tycker jag.

Bjällerklang på er alla.

Årets julklapp: slipsen

Innan min sambo for i taxi till radion, för att assistera några sista timmars sändning innan julfirandet börjar, med en stort, hemligt paket till föräldrarna i ena handen och en avskeds-caprizosa till Olle Garp i den andra, hann jag ge honom en första julklapp:

En vacker slips med tomten på, klättrande uppför stegen till sin magiska ballong.

Han fick hjälp med knuten av AnnaKarin Berglund i Twiggy Frostbite.

Den fick till och med en egen liten programpunkt i Morgonpasset!

(eventuell länk bifogas senare)

Hög tid

Dan före dan

God vibrations

Senaste försändelsen från Lovefilm: Mississippi brinner. Nu börjar det arta sig!

Den skälvande indignationen, i kamp mot den likaledes skälvande sydstatsfundamentalismen, matchade utmärkt den oroliga stämning jag vaknade med i morse. Stress kräver en distraktion som vibrerar i samma frekvens. Just som melankoli. Eller för den delen sprudlande glädje.

I natt jag drömde

Jag var en medelålders man, kanske 65-70 år. Jag visste att jag från och med nu bara skulle bli svagare och sjukare ända tills jag dog. Det ville jag inte. Jag hade länge arbetat med att utveckla ett serum som skulle skänka evigt liv, men medlet var inte färdigt ännu. I sin nuvarande form fick det inte åldrandet att avstanna, utan att hastigt gå baklänges, tills man blev barn på nytt och slutligen upphörde att existera. Jag ansåg emellertid att denna effekt var att föredra framför att långsamt men oundvikligt gå mot min grav. Så jag svepte en portion och började snart bli allt yngre. Eftersom jag visste att jag inte hade många dagar kvar i livet, betedde jag mig osedvanligt ansvarslöst. Jag beräknade att polisen hur som helst inte skulle hinna arrestera mig i tid, tillskanskade mig därför en stor summa pengar på olaglig väg och började spendera dem på ljusa kostymer och annan lyx, likt en playboy. Jag var nu ungefär 40 och i mina bästa år. Detta varade dock i blott en dag eller två. Snart var jag tonåring igen och förlorade alltmer av mitt vuxna omdöme, därefter ett spensligt barn i alltför stora kläder. Jag hade fortfarande en mycket tydlig vilja i kroppen, men ingen tog mig på allvar så jag hade inte mycket nytta av den. Processen fortsatte och jag antar att jag till slut hade förintats. Det hade varit intressant att se exakt hur. Men drömmen tog slut en stund innan.

Tabula rasa

Den nye intervjuar sig själv

"Horace" blev ett helt begrepp.

Nu får Svenska Akademien en ny "ständig" sekreterare.

Här intervjuar Peter Englund sig själv, mycket påpassligt, med anledning av det stora tillkännagivandet.

Förhastade slutsatser

Jag tittade förstrött på teveintervjun med Håkan Nesser igår, där han alltså skulle avslöja vem mördaren var i Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Av det allvarstyngda tonläget kunde man få känslan att den person han härmed identifierade lika gärna kunde ha varit Olof Palmes baneman. Det hela kändes en aning parodiskt.

Det var dessutom ett märkligt antiklimax, för min egen del.

Jag läste Kim Novak... en sen natt 1999. Jag var vid tillfället kurskamrat på journalisthögskolan med Håkan Nessers son, och trots att faderns böcker dittills aldrig lockat mig till läsning, fann jag i detta faktum skäl nog att ta mig an en titel. (Den första och hittills enda.) Den visade sig också vara en riktig bladvändare. Enkel och luftig. Efter en handfull timmar var jag framme vid slutscenen och blev blev mycket förtjust i det som jag upplevde som en snillrik twist - jagpersonen var mördaren!

Nio år senare lär jag mig att denna tolkning förvisso var den rätta, men inte alls den tydligt avsedda.

Jahaja. Där ser man.