Skrämmande mysterier

Tredje Amityville-filmen gör allting rätt - med det vanliga, tråkiga tillägget i skräckfilmssammanhang: till en början. De första 70 minuterna är det hela en varsamt uppbyggd historia - en vetenskapligt sinnad skeptiker köper det ökända huset, hemska saker börjar hända. De sista 10 exploderar allt.

Amityville 3 gör skäl för siffran även på det viset att den spelades in i 3D. Här är en hel del gulliga bildlösningar i djupled och färgerna drar mot skarpt rött respektive grönt. (Jag erkänner att jag till och med försökte tillverka ett par hemmagjorda 3D-glasögon, genom att preparera en remsa från en plastficka med overheadpennor i olika nyanser, för att se om jag kunde återskapa en smula av den ursprungliga effekten, men det gick väl lite sådär.)


Dessutom passerar ett flertal bekanta ansikten revy i rutan. Först och främst en 22-årig Meg Ryan. Hon ser exakt likadan ut idag som då, 1983. Redan det är ett mysterium. Vidare möter vi en ännu yngre Lori Loughlin (senare i teve-styggelsen Huset fullt) och en duktig, fullvuxen Tony Roberts.

Vad som är mest fascinerande med hela filmen är emellertid hur en av de unga männen (här nere till vänster) kan vara så otroligt lik James Van Der Beek, utan att faktiskt vara James Van Der Beek, som vid tillfället själv var (påstås ha varit?) blott 6 år gammal.

Det hela är mycket obehagligt. Jag vet rakt inte vad jag tro.