Tillbaka till skräckens barndom

Gårdagens försök att vara kreativ i sällskap ledde till två timmar någorlunda koncentrerat skrivande, följt av tio timmar trevligt samtal, underblåst av en väl avvägd och, av min kompanjon, generöst sponsrad berusning. Någonstans på mitten fanns det också plats för en glass och Amityville Horror.

Valet föll huvudsakligen på den filmen eftersom den visades vid lämplig tid. Kostar det 50 kronor (eller är gratis eftersom man har personalkort) och det mesta hänger på att man vill bli lite uppskärrad för en stund, spelar det inte så stor roll exakt vilken skräckfilm man ser. Dagen innan hade jag suttit igenom The Reaping, med samma bottenlåga förväntingar och just därför haft ganska trevligt. Ibland är man liksom sugen på snabbmat. Då hör det också till att det inte är michelin-nivå på anrättningen.

Amityville Horror var emellertid en intessant överraskning. Inte för att den var bra, det vore synd att påstå. Men för att det tidigare inte fallit mig in på vilken orginalfilm remaken var baserad. Redan i första scenen, där en klockradio slår om från 03.14 till 03.15, föll dock myntet ner. Detta var ju inget mindre än Huset som gud glömde, filmen som fått mig att ligga sömnlös långa perioder av min barndom, just i bävan inför detta klockslag - allt sedan det att jag, för att visa att jag minsann inte var någon mes, hade hyrt den som underhållning till en klassfest, med resultatet att i princip alla gäster flyttade in i sovrummet och fortsatte festen där, medan jag stoiskt satt kvar framför teveskärmen och ådrog mig ärr för livet.

Jag har inte sett om filmen sedan den gången och mindes därför inte direkt några detaljer ur handlingen. Bara det där med fadern som blir alltmer maniskt besatt av att hugga ved medan han kämpar med rösterna i huvudet. Rösterna som väsande uppmanar honom att slakta hela sin familj, ett infall som alltså alltid blir som allra starkast kvart över tre på natten.

Jag hade till exempel glömt flugorna. Men nu kom jag plötsligt ihåg dem också. Jag lär som barn stundtals ha varit fobiskt rädd för flugor. Det började i en stuga som mina föräldrar hyrt tillsammans med en annan familj. En natt drog det ett åskoväder in över dalen och lade sig som ett lock över den. Det blixtrade och mullrade i timmar. Jag kanske var tre-fyra år, jag minns själv inte händelsen. Men mamma har berättat att jag blev så panikslagen att jag inte längre var kontaktbar. Jag bara låg hopkurad i sängen och skakade tills jag slutligen kolapsade av utmattning. Nästa morgon när vi gick upp för att äta frukost, hade flugorna flytt från regnet in i huset och fyllde nu hela köket som ett svart kryll av bevingade prickar. Jag måste på något sätt ha gett flugorna skulden för min rädsla, för efter det hatade jag flugor. Kanske lyckades Huset som gud glömde även spela på den strängen i mig, även om jag inte reflekterade över det när jag såg det första gången?

En rolig detalj med gårdagens visning var dessutom att reklamprojektorn spontanaktiverades under eftertexterna så att publiken, direkt efter det sista avgörande skräcksplattret, vänligen uppmuntrades att gå till Blodcentralen och överlåta några av sina egna röda droppar till andra bättre behövande.

Kanske vore detta effekt som landstinget även fortsättningsvis kunde använda sig av, i sina annars så sentimentaltråkiga kampanjer?