Inför det ena och det andra

Sitter och skissar på det som förmodligen blir sista tavlan inför utställningen. Jag hade ju siktat på fem nya. Nu blir det nog bara fyra. Men bättre kvalitet än kvantitet, är väl å andra sidan en rimlig ambition.

Det är pub-motivet nu. Tre törstiga restauranggäster vinkar förgäves efter servitrisen. Men hon går oseende förbi dem, försvunnen i egna tankar.

Jag har aldrig målat en tavla med så många enskilda detaljer tidigare och jag drar mig lite för att sätta igång. Dels eftersom jag redan på förhand vet vilket omfattande arbete det kommer vara. Dels längtar jag också efter skrivandet igen.

Men den tredje novellen mognar som bäst i huvudet nu. I mars-april hoppas jag den är redo att skördas.

I dödens närhet

Två böcker till hann jag med på resan upp och ner: Philip Roths Envar och Torgny Lindgrens Norrlands Akvavit.

De kan båda, på var sitt sätt, läsas som en historia om åldrande och död. Men där Roth stämmer upp en lågmäld, bitter och fruktlös protest mot den egna kroppens oundvikliga förfall, beskriver Lindgren sina gamla, som vanligt, med underbar värme och humor.

Jag är glad att jag läste dem i den ordning jag gjorde. Finge jag välja skulle jag mycket hellre åldras i Torgnys Norrland, än i en seniorresort på USA:s östkust.

Och det gäller i fiktionen också.

I hamn

Som planerat läste jag ut Vi, de drunknade på vägen uppåt Dalarna till. Mina tidigare åsikter står fast.

Det är i mångt och mycket en härlig bok, svulstig, spänstig och målande. Två saker ligger den emellertid om foten:

Det friska greppet med ett vi-berättande borde ha används mer konsekvent. Texten känns naken när de inledande hoppen mellan "vi", "jag" och "han" efter hand och allt mer genomgående ersätts av ett klassiskt en-persons-perspektiv.

Vidare står Carsten Jensen till synes totalt handfallen inför det täcka könet.

Hans kvinnorna är ömsom undfallande, ömsom, och mycket överraskande, sexuellt aggressiva De är irrationella, främmande, ofta hotfulla och stundtals helt och hållet obegripliga. De är inte medmänniskor, snarare motståndare till männen där ute på havet och de drar tungt omkring på alla de schabloner som kvinnor tillskrivits av manliga författare genom århundraden, årtusenden. Till och med där Jensen försöker vara medveten och modern misslyckas han göra kvinnorna levande. Jag misstänker att de, till skillnad från männen och pojkarna, helt enkelt inte intresserar honom (annat än som kurviga, gärna gråtande, kryddor i hans saltstänkta skröna). Kvinnorna får heller aldrig vara en tydlig del av hans stora "vi". Och så fort författaren förlorar intresset för sina karaktärer förlorar jag också intresset för hans bok.

Men är man inte känslig för sådant, lär man väl förmodligen älska det hela.

Storgatan

En scen ur Masjävlar, eller verkliga livet? Blomsterhandlaren ligger precis där till höger, vid den lilla, gråa rättvikshästen.

Och så butiken bredvid Systemet, som ogenerat saluför allt du kan tänkas behöva för egen produktion av liknande varor - essenser, aktivt kol, superjäst.

-Vi syns på Hemköp!

-Jo...

paname.se

Helt kort från vinterns dalabygd:
Nu finns information om utställningen på Galerie Panames hemsida.

Jag är hemma på Stockholmen sent i kväll.
Till dess: försätt inte chansen att gissa stationen och kanske vinna fint pris!

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 1)

I dag föds en helt ny spännande tävling här i kvalsterbloggen! Så här går den till:

Som de flesta känner till är stockholms tunnelbana är sprängfull av konst. Var enda av de 100 stationerna har sin egen särart, men det är inte alltid man lägger märke till detaljerna, eller har haft anledning att besöka alla platser.

För var etapp i den här tävlingen presenteras sålunda en bild, föreställande någon av alla dessa karaktäristiska detaljer. Utmaningen för er blir att gissa vid vilken station bilden är tagen. Detta gör ni så klart i kommentatorsfältet i anslutning till respektive fotografi.

Den som har flest rätt när tävlingen avslutas vinner ett fint pris (om detta berättar jag mer framöver). Så missa nu inte chansen att delta med en gissning!

Ni som inte bor i Stockholm hoppas jag ändå ska kunna ha nöje av tävlingen, då jag i samband med avslöjandet av rätt svar (i det här fallet på måndag) tänkte bjuda på en liten historik över den aktuella stationen och den konstnär som fått sätta sin prägel därpå.

Det var väl det. Nu kör vi. Här kommer första bilden:

Lägesrapport (13)

Läser: Jacob Roses uppsats Affären Astoria Cinemas, som ligger och skräpar lite i fikarummet på Victoria tillsammans med en bunt kopior av pressmeddelandet från 11 maj 2007: "Astoria Cinemas framtid räddad".

Dricker: latte americano, min egna, inte fullt så vällingartade, variant av caffe latte.

Fryser: om fötterna, där mina fuskläderplaststövlar från Skopunkten tagit in smältvatten.

Svettas: om ryggen, bakom vilken bions luxell-element står på för maxeffekt.

Skriver: en presentation av mig själv i obehaglig tredje person till Galerie Panames hemsida.

Släpar: mina kompisar till Big Ben,

och klipper sedan: huvudet av dem

innan jag klistrar: ihop dem igen med varandras kroppar, för att på så vis skapa ett fotocollage som behjälplig förstudie inför nästa tavla.

Längtar så smått: till i morgon när jag tar bussen upp till Dalarna och kanske äntligen får ro att läsa ut de sista 70 sidorna i Vi, de drunknade och börja på en ny bok.

Äter bara: godis på lördagar.

Men undrar: om Bodabageriets glasswienerbröd egentligen räknas som godis.

OBS!

Nytt datum för utställningen på Paname:
7-22 mars

Vilket är bra. Nu klarar jag kanske min egen deadline utan att få blödande magsår.

Lärkans vinterskiva

Jag har varit lite deppig ett par dagar. Utan särskild anledning. För att muntra upp mig gjorde sambon den här skivan till mig i present. Den stod på frukostbordet nu när jag gick upp för att koka gröt. Så ska det vara!

Förflyktningar

Tre filmer på två dagar:

Rumble Fish, Francis Ford Coppolas märkliga film om två bröder i gängens Tulsa. Den är så överspänt pretentiös och teatralisk att det liknar ironi men kanske ändå inte är det. Man vet inte vad man ska tro och förblir därmed fängslad. Hela tonen är så originell att den enda film jag kan dra paralleller till egentligen inte har något alls gemensamt med den här, förutom att allt (utom stridsfiskarna) är filmat i svartvitt. Det är inte handlingen utan ljudbilden - det där mufflade, våtknastrande och klaustrofobiskt burkiga som hela tiden förebådar någon nära annalkande fara - som för tankarna till den äckligaste film jag någonsin sett (och aldrig i mitt liv vill se igen), David Lynchs Eraserhead.

Gomorra, Matteo Garrones filmatisering av Roberto Savianos omrörande bok. Den var nog bra, men jag var vid tillfället inte alls sugen på att ta del av nakna och avglamoriserade skildringar av Neapels gangsterliv.

Benjamin Buttons otroliga liv av David Fincher. Den väckte många tankar av olika natur. Bland annat hågkomsten av hur jag som barn brukade kontra de vuxnas ständiga tjat om vad de gjorde när de var små, med berättelser om vad jag brukade göra när jag var stor. Vidare vill jag dra en parallell till boken The Time Traveler's Wife, om en man som spontanförflyttas i tiden och möter sin framtida kärlek som vuxen man när hon ännu är ett barn. Gillar man berättelser om kärlekspar som möts vid skilda åldrar i olika tider, så kan man alltid dra ut på njutningen genom att läsa den också.

Konstrytteri

Idag: Vernissage för Lotta Canows (min sambos fasters) fyrfotatavlor på Galleri Hippo i Gamla stan.

Vi ska dit och frottera oss med de hästbitna.

Delmålgång

Jag vet inte om räven är färdig med mig, men nu är jag i alla fall färdig med den.

Det ger tre nya målningar totalt. Jag hinner med minst en till innan vernissagen 28 februari, men nästa alster blir ett större schabrak som måste få ta den tid som det kräver.

Först och främst behöver jag få tag i en man med distinkt anlete som vill låta sig fotograferas sittande i lag med flera andra någonstans i bakgrunden av en restaurang, förgäves viftande efter servitrisen.

Den modell jag redan från början hade i åtanke jobbar visst ständigt när de andra har tid. Men på något vis ska det väl lösa sig ändå.

Munchausen By Proxy

I jakt på kravlöshet gick vi igår och såg Jim Carrey i Yes Man.

Behållningen låg knappast i själva filmen, utan som en trevlig överraskning i soundtracket av Eels. Särskilt de tramshärliga brottstyckena med det påhittade bandet Munchausen By Proxy, frontad av Zooey Deschanel, var en ren liten fröjd.



Jag försökte hitta soundtracket, eller vad som helst annat med Zooey Deschanel (She & Him eller vad som helst) på Spotify, men där gick programmet bet igen.

Så gott som igen

I förrgår trodde jag att jag skulle bli klar med rävtavlan i går. I går menade jag att jag absolut skulle vara klar idag. I dag är jag övertygad om att jag blir klar i morgon.

Vi får väl se.

Nu försvann hur som helst dagsljuset.