Jag har varit lite deppig ett par dagar. Utan särskild anledning. För att muntra upp mig gjorde sambon den här skivan till mig i present. Den stod på frukostbordet nu när jag gick upp för att koka gröt. Så ska det vara!
måndag 19 januari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
2 kommentarer:
Till att börja med:
Den här skivan var jäkligt rolig att göra. Det är ju vintertema rätt igenom och eftersom jag har hela skivsamlingen på iPoden sökte jag igenom innehållet efter olika vinterord (i detta fall: Ice, Cold, Winter & Snow) och fick fram ett urval på kanske 150 låtar, som sedan undan för undan bantades ner till 15 stycken. (Observera att ordet i fråga skulle finnas i låtens titelrad, exempelvis skulle inte COLDplay platsa.)
Eventuellt nördiga kommentarer om låtarna, samt hågkomster om hur jag själv kom över låten ifråga:
1. Kommer från Golden Smog-skivan "Blood on the slacks" (uppenbarligen en ordlek med Bob Dylans s.k. skilsmässoalbum "Blood on the tracks") och är ett av alla dessa sensationella fynd jag under det senaste året gjort i 30-kronorsskivbutiken mitt emot Mickes Vinyl vid Hornstull.
Golden Smog är en så kallad supergrupp, det vill säga en grupp vars medlemmar vanligtvis spelar på andra håll eller har framgångsrika solokarriärer, i Golden Smogs fall kommer medlemmarna från The Jayhawks, Wilco och Soul Asylum för att nämna några.
Låten talar för sig själv. En jävla kanonlåt, en kärleksförklaring till whisky. (Därmed haltar så klart vintertemat, men "Ice" finns ju med i titeln.)
Låten är från 2007.
2. "Baby, it's cold outside" kändes på alla sätt självklar i samlingen. Däremot svårt att välja vilken av de tre versioner jag har av den som skulle med. Länge låg Tom Jones och Cerys Matthews (hon i Catatonia, om ni minns dem, de med hitten "Mulder and Scully") etta, men det föll till slut på att Tom Jones kändes lite för gubbsjuk när han i låten försökte övertyga den säkert 30-40 år yngre Cerys om att det var för kallt ute för att hon skulle kunna gå (underförstått: Stanna kvar, så ska jag nog kunna få göra lite hanky panky). Och Dean Martin är ju Dean Martin.
Låten kommer från en Martin-skiva från 2007 där klassiska Martin-nummer, i huvudsak duetter, spelades in med sångpålägg av nutida artister (så att Dean, så död han är, därmed sjunger med livs levande artister). Skivan spelade jag f.ö. mycket i Egypten och jag tänker således på Sinai-öknen när jag hör den. Skivan fyndade jag i en bortskänkeslåda på Aftonbladet. EN kanonplatta!
3. Ingen låt som jag har någon tidigare relation till, utan som dök upp i sökningen. Från en blandskiva från tidningen Sonic. Elektronica (tror jag genren kallas). Kändes rätt att kasta in, så att det hela luckras upp lite.
4. Willie Nelson hör ALLTID hemma i på en blandskiva. Låten kommer från Willies julskiva anno 1979, "Pretty paper", som jag för övrigt köpte nu i jul i Ginzas lagerrensning. Det är som det är med Willie, vem är han egentligen? En ikon? En liten lustig countrygubbe? En pajas? Tveklöst en legendar. Jag älskar honom. Bland annat för att han framför sånger som denna.
5. Låten kommer från den utomordentliga Hank Williams-hyllningen "Timeless" som har kanske 10 år på nacken. En skiva jag fick tag på under min tid i Sundsvall och som gick på repeat i några veckor och som BARA har evergreens. Just den här låten är hjärteskärande vacker och av alla versioner jag har av låten (som alltså har sitt ursprung i 30-talet och genom åren framförts av i princip alla namnkunniga artister) är det Lucindas som står ut, tycker jag. Och då fajtades hon mot bl a Louis Armstrong, Tony Bennett och Norah Jones - och så Hank själv så klart. En låt att sörja förlorad kärlek till.
6. Egentligen ingen större favorit, men man måste ju fylla ut lite och då passar Mark Olson bra. En hypad singer/songwriter i altcountryfåran (han har bakgrund i The Jayhawks). Skivan, "The Salvation Blues", köpte jag i en skivbutik i Globen som håll på att kursa. Skivkonvolutet ser ut som en bok, fint.
7. The Dillards hör också hemma på en blandning. Bluegrass blir en glad andpaus. Även om det inte är någon större låt, direkt. Skivan köptes i Lund, för en herrans massa år sedan.
8. The Handsome Family fick jag på allvar upp ögonen för under, eller rättare sagt inför, en Giant Sand-konsert. Jag gillade musiken som spelades i baren och frågade vad det var och då klack det till. Det där hade man ju hört talas om. Den aktuella låten är inte alls typisk för gruppen (som är en duo – man+hustru), men bra och pampig. Finns i en annan version också, fast då heter den "If the world should end i fire", fråga mig inte varför.
9. Josh Rouse är inkvoterad på ungefär samma sätt som Mark Olson, med den skillnaden att jag gillar Josh bättre än Mark, och att musikstilarna är olika. Rouse är mer tradionell rockpop, han är som Ed Harcourt, fanns inte så dramatisk. Rouse är ljusare, gladare, nyförälskad och gör ibland förbannat bra låtar, sådana låtar som man MÅSTE lyssna 10 ggr i streck på. Den här är inte förbannat bra, men den duger som en slags introduktion om vad hans musiserande handlar om. Skivan köpt begagnad på Atlas på St Eriksgatan för några år sedan.
10. Dags för lite riktigt jävla allvar. Rice är oerhört dramatisk. Det är mörker och ännu mer mörker och så svärta på det. Glad ska man banne mig inte vara, för det finns nämligen inget att vara glad över. Skivan, som heter "O", köpte jag först och främst eftersom jag gillade en låt som var med i filmen "Closer". Eller så gillade jag bara filmen. Eller så gjorde jag inte det heller, men den kom att symbolisera en tid i mitt liv, full med oro och motgångar. Den spelade så att säga på rätt strängar. Damien Rice är inget jag lyssnar på, men lite kul, eller intressant, när det så här dyker upp.
11. Husguden Waits hör givetvis också hemma på varje blandskiva som bär min signatur. Waits har alltid funnits där, men det var först i somras som jag verkligen började älska honom (jag tror det tar tid). Det här är väldigt typiskt för Waits, på gott och ont. Jag älskar det, men fattar att det är svårt, fattar att man skruvar ner volymen lite.
12. En singel jag fyndade i en bortskänkeslåda i radiohuset. Fleet Foxes är ju på tapeten nu, så lika mycket därför, som att låten som sådan är intressant, kom den med. Jag stämmer dock ännu inte riktigt in i hyllningskören till detta band. Men kanske beror det mest på att jag har svårt med hyllningskörer.
13. White Stripes... ja varför inte? De börjar kännas hopplöst ospännande, men ja... som sagt: varför inte? Bra låt, är det ju. Meg White sjunger. Vet inte riktigt när eller var jag köpte skivan. Det är ju enbart ett gissel, och inte alls "häftigt", när grupper eller artister ska följa ett tema beträffande utformandet av skivor. (exempelvis hoppas jag innerligt att bob hund byter ut designern Martin Kann till nästa skivkonvolut. vi har sett det där nu, och eftersom vi är så förbannat få som verkligen gillar skivkonvolut kan vi väl få nåt nytt.)
14. Fin låt. Som alltid när det kommer till salige Elliott är det vackert och skört. Funkar prima på en blandskiva, men ingen förstasingel direkt.
15. Ett fynd jag gjorde i samband med det här låtletandet - jag har aldrig tidigare lyssnat på den.
John Hiatts skivor kan man komma över skrämmande biligt, men de är tråkigt nog inte så mycket att hurra över (utom en då, som rakt igenom är dynamit: "Crossing Muddy Waters" - vilket för övrigt var den första Hiatt-skiva jag kom över och som därför lurat mig att gång efter annan ge den gamle gneten nya chanser).
Det här är, tror jag, en låt som ingen annan än jag, i min bekantskapskrets, kan gilla. Det är en låt att titta ut i natten till, och tänka: vad fan hände? nyss var jag 12, nu är jag snart redo för ättestupet. Jag var ju begåvad. Det skulle ju bli nåt av mig. Och så sitter jag här.
Detta är sentimentalt gubbdepp när det är som värst och bäst, och om jag någon gång träffar någon som verkligen förstår att älska sentimentalt gubbdepp när det är som värst och bäst, då har jag funnit en vän för livet. Men det kommer jag aldrig göra. Som längst sträcker sig folk till att tycka att tja, det funkar väl, men nu byter vi låt va. Och jag klandrar dem inte.
Skivan köpte jag på en middagsrast när jag jobbade på NVP. En rast för ett par år sedan när jag kände att jag ville trösta mig med något. Skivan heter ”Master of disaster” och har knappt rullats alls sedan dess. Nu fick den sin revansch.
I hast
//Ingemar
Oj, det var en kommentar som hette duga!
Jag ska snart lyssna noggrannare på skivan, och samtidigt läsa detta igen.
Tack igen för vintermusiken!
Skicka en kommentar