Förflyktningar

Tre filmer på två dagar:

Rumble Fish, Francis Ford Coppolas märkliga film om två bröder i gängens Tulsa. Den är så överspänt pretentiös och teatralisk att det liknar ironi men kanske ändå inte är det. Man vet inte vad man ska tro och förblir därmed fängslad. Hela tonen är så originell att den enda film jag kan dra paralleller till egentligen inte har något alls gemensamt med den här, förutom att allt (utom stridsfiskarna) är filmat i svartvitt. Det är inte handlingen utan ljudbilden - det där mufflade, våtknastrande och klaustrofobiskt burkiga som hela tiden förebådar någon nära annalkande fara - som för tankarna till den äckligaste film jag någonsin sett (och aldrig i mitt liv vill se igen), David Lynchs Eraserhead.

Gomorra, Matteo Garrones filmatisering av Roberto Savianos omrörande bok. Den var nog bra, men jag var vid tillfället inte alls sugen på att ta del av nakna och avglamoriserade skildringar av Neapels gangsterliv.

Benjamin Buttons otroliga liv av David Fincher. Den väckte många tankar av olika natur. Bland annat hågkomsten av hur jag som barn brukade kontra de vuxnas ständiga tjat om vad de gjorde när de var små, med berättelser om vad jag brukade göra när jag var stor. Vidare vill jag dra en parallell till boken The Time Traveler's Wife, om en man som spontanförflyttas i tiden och möter sin framtida kärlek som vuxen man när hon ännu är ett barn. Gillar man berättelser om kärlekspar som möts vid skilda åldrar i olika tider, så kan man alltid dra ut på njutningen genom att läsa den också.