För några år sedan lärde jag känna en person som tillhörde (och för all del ännu tillhör) andra generationens invandrare från Estland; hans föräldrar flydde hit under andra världskriget, om jag förstod det hela rätt, just i röran som uppstod när ryssarna trängde tillbaka tyskarna och i samband med freden åter erövrade Baltikum. Den del av släkten som blev kvar drabbades svårt av Sovjetunionens brutalitet.
Om detta visste est-svensken att berätta ett flertal skräckinjagande historier, samt en hel mängd andra av mindre exceptionell natur men som ändå betonade ryssens grymhet. Han stammade från ett folk som efter mansåldrar av förtryck till slut vunnit självständigthet och denna bakgrund bidrog så klart på ett betydande sätt till est-svenskens identitet, nationellt men också politiskt.
Han hade med andra ord inte mycket till övers för kommunister.
Vid något tillfälle kom
Legionärerna (utgiven 1968) på tal och även om jag inte minns i detalj vad som sades den gången kommer jag ihåg att han starkt fördömde Enquists version av
baltutlämningen. Han avfärdade, mycket agressivt, boken som historieförfalskning, eller åtminstone vänsterpropaganda.
Jag hade vid detta tillfälle inget större hum vare sig om själva utlämningen som historiskt faktum eller om Enquists bok. Därför blev jag mest av allt lite beklämd över tanken på att en författare som Enquist, som jag storligen respekterat, i detta fall alltså kunde ha gått extremvänsterns ärenden, må vara av naivitet eller politisk övertygelse.
Snart kom emellertid min tilltro till est-svenskens egna bevekelsegrunder att få sig allvarliga törnar och när jag häromdagen till slut tog mig an boken om de 146 baltiska soldater som stridit på tyskarnas sida och efter krigets slut flydde till Sverige för att ett knappt år senare överlämnas till Sovjet, är det med en stor men reserverad nyfikenhet.
Min utgångspunkt kan sammanfattas i frågan: Vad är det i detta verk som utifrån en est-svensks perspektiv skulle kunna betraktas som ett stort och osande svek? Snavar Enquist faktiskt på sin egen, överdimensionerade vänstersko? Eller är det snarare denne specifike est-svensk som kanske fått något avgörande om bakfoten?
Redan i andra kapitlet drar jag åt mig öronen inför en formulering. Det handlar där om varför de baltiska soldaterna över huvud taget hamnat i tysk uniform. De flesta hade helt enkelt tvångsmobiliserats. Andra tog däremot frivilligt värvning. En andel av dessa frivilliga var förmodligen tyskvänner, några kanske rent av nazister. Men det kunde betonas (vilket jag alltså inte kände att Enquist gjorde tillräckligt) att bland de frivilliga även måste funnits människor som såg tyskarna som sin enda chans att bli kvitt ryssen. Det hade för dessa personer inte spelat någon roll om det var guds härold eller eller djävulens änglar som dykt upp för att trycka undan de röda. Man hade sällat sig till dem i vilket fall, allt enligt principen vår fiendes fiender är våra vänner. Och det förlängda målet för dessa balter var inte Tredje rikets herravälde över Europa, utan autonomi för de egna länderna.
Med denna reservation läser jag emellertid ivrigt vidare. Och för var sida jag vänder stegras min respekt för Enquists arbete. Först och främst imponeras jag över hans enorma, systematiska faktasamlande. Därefter hans förmåga att råda reda i det enorma faktamaterial han slutligen haft i knäet, den förkrossande klarsyn som krävts för att ställa motstridiga uppgifter mot varandra och ständigt undvika att dra förhastade slutsatser, att ständigt betona det osäkra. Samtidigt grips jag av hans empati för de inblandade, och då menar jag empati inte i betydelsen medkänsla/medömkan utan innerlig förståelse eller åtminstone ett aldrig minskande försök till sådan förståelse. Och slutligen berusas jag, på ett trögt, intellektuellt, nästan smärtsamt plan, av hans ständiga kamp för att bli medveten om det vatten han själv simmar i, att skärskåda sina egna motiv i faktavalen och att aldrig slappna av inför uppgiften.
Jag vill falla till marken av beundran.
Gång på gång fördjupar sig Enquist i hur olika grupper kan använda ett skeende som ideologiskt incitament. På detta är baltutlämningen är ett utmärkt exempel. Beroende på vilken politisk utgångspunkt man har kan man välja att se de 146 balterna som oskyldiga offer för svensk undfallenhet mot jätten i öst, eller som stridande soldater, medskyldiga till tyskarnas oöverskådliga härjningar på Sovjetisk mark. Identifierar man sig med balterna föredrar man förmodligen den förra tolkningen.
Estland, 2006
Få saker är så tillfredställande som känslan av moralisk överlägsenhet, övertygelsen om att man själv har rätt och någon annan fel. Det är den känsla som griper folkopinionen månaderna innan de internerade soldaterna lämnas ut. Det är den känsla, den massupplevelse av moralisk överrätt, som vid en demonstration i Humlegården får en kvinna att känna sig så oantastligt god att hon utan vidare kan slå en man med knytnäven rakt på munnen så att faller till marken och förlorar en tand, bara för att han vädrat en annan åsikt.
(En känsla djupt ur grunden: i massan lever djävulen.)
Som erkänt offer för andras brutalitet erhåller man automatiskt en sådan ställning av moralisk överlägsenhet. Som offer kan man aldrig hållas ansvarig för sina egna handlingar. Man blir, på sätt och vis, oantastlig. Och med detta följer också privilegiet att fördöma andra.
Est-svensken jag lärde känna vägrade befatta sig med tanken på att vissa av hans egna landsmän (eller hans baltiska grannländers) faktiskt själva kunnat vara antingen nazister eller kommunister, eller båda delar i tur och ordning, som det fallit sig mest fördelaktigt för stunden. Han föredrog (och nu gör jag mig själv skyldig till en oförsvarbar - oenquistsk - tillspetsning och förenkling) att tänka på sitt andra hemland som en stolt och nära nog enhetlig nation av frihetskämpar, som obefläckade offer för utomstående makters godtycke och grymhet. Ingen vill heller förneka, allra minst PO Enquist, att befolkningen där satts på svåra prov under delar av sin historia.
Men läser man Legionärerna med est-svenskens glasögon måste det enklaste vara att ändå slå den ifrån sig som förtal. För det Enquists efterforskningar pekar på är ju att några av de där 146 balterna möjligen själva var krigsförbrytare, och att de inte alls, vilket många, av politiska anledningar, gärna velat tro, avrättades som förrädare så fort de satte sina fötter på Sovjetisk jord. Och han vågar påstå att livet i en kommunistisk diktatur, för den enskilde individen, den som inte råkade ut för snedvridna rättegångar och straffarbete, som fann sin plats någonstans inom systemet och kunde skapa sig en vardag, faktiskt kunde beskrivas som drägligt, åtminstone efter Stalins död 1953.
Sanningen är alltid mer komplicerad än vad vi orkar med. Och, just som jag nyligen påpekade i samband med Waltz with Bashir, kommer världen aldrig bli ett bättre ställe förrän vi vågar möta vår egen blick i spegeln och utforska vår egen skuld.
En sista bild står fram för mig nu: 2006. Två män sittande på en mur i Narva, på den estniska sidan av gränsen mot Ryssland. Utan ett ord ser de ut över den nedtrampade gårdsplanen, där den uppsluppna finalen av ett ryskt bröllop mellan just utspelar sig. Hatet tycks för ett par minuter förvandla männen till sten. De blinkar inte ens. De har frusit till is.
Kommer historien en dag lyckas smälta dem?
Därför hade jag heller inga förväntningar på filmen. Och kan man tänka sig! Den var ju faktiskt helt ok. Tajt klippt, snyggt filmad, väl avvägd i aktionpartierna och med fint skådespeleri över lag. Sammanfattningsvis en klar fyra med inomsvenska mått mätt, och en trygg trea med objektivt internationella. Dessutom har ju Sverige, i och med Noomi Rapace tolkning av Salander, fått något så osvenskt som sin egen oövervinnerliga catwoman.
Och grattis 
Konstnären bakom verket är en av våra mest kända (genom denna tävling nu även av mig) och hans namn är 
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
