Gökur

Ställer om hjärnan för skrivande. Det är en trög process. Framför allt krävs tråknad och dötid. Efter en knapp veckas gräsänkestånd börjar dock texterna vakna igen.

Den tredje novellen är svår att få grepp om. Jag hittar inte känslan som ska få allt att öppna sig för mig. Det enda jag är helt säker på är sceneriet. En plats, en natt. Platsen är bottenlös. Människorna ter sig ännu som klippdockor.

Jag försöker komma på vad som är fel. Men tankarna är stela och oviga. Huvudet förefaller mig en maskin som makligt rör sig omkring sina egna axlar. Jag kan inte göra annat än vänta på det där perfekta läget när allt klickar till och göken gal.

Vid en given tid måste det hända. Osäkert när.

Långsamt maler kugghjulen på.