Rävjakt

Tjuv - 2009

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 10)

Själv är jag förflugen till en sydligare breddgrad och skäms bort med en hemlig minisemester. Vår kära tunnelbanetävling vilar dock aldrig. Den smäller av som vanligt på förbestämt datum, helt som en tidsinställd bomb. Och samtidigt som jag själv blir serverad hotellfrukost, förhoppningsvis med kaffe, bröd och marmelader, i en matsal på okänd ort, serveras ni härmed deltävling 10.

Vid det här laget känner ni till reglerna: den som först lyckas gissa rätt på vilken tunnelbanestation som efterlyses idag får som bekant 2 poäng. Alla andra som sedan kanske också gissar rätt får 1 poäng vardera. Rätt svar presenteras som vanligt på måndag.

Så gissa nu flitigt medan jag är borta!

Här kommer ledtråden:

Tunga steg

Tankarna vandrar - 2008

Till minne av en stil som flytt

Stränglöst - 2003

Rätt svar (deltävling 9): Gärdet!

Och veckans grattis går återigen till Morgan som med sitt snabba svar räddat sig tillbaka i ledning. Poängtabellen kommer uppdateras med viss försening den här veckan eftersom jag själv är bortrest (och av den anledningen ursäktar jag mig också för eventuella redigeringsmissar i det här inlägget - jag har inte haft möjlighet att granska det i förväg och göra nödvändiga ändringar). Men så mycket kan man ändå konstatera: Det är ett hårt lopp det här!

Som Morgan också mycket riktigt påpekade är det inga mindre än guldbaggens artfränder som poserar i ledtrådsbilden. Hela plattformen på Gärdets tunnelbanestation är kransad av liknande montrar fulla av märkliga insekter.

Eller rättare sagt: montrarna skulle ha varit fulla av sådana skalbaggar om det inte varit så att många rövats bort sedan invigningen 1965. Där har montrarnas innehåll istället ersatts av fotografier (av Pelle Stackman) ur konstnärens egen samling av ca 35.000 riktiga småkryp, pojksadistiskt spetsade på nålar.

Somliga arter i denna samling hade tidigare varit okända för vetenskapen och fick sålunda namn efter konstnären. Allt skänktes vidare till Naturhistoriska Riksmuséet 1995 och kan alltså beskådas där.

De baggar som ännu finns kvar är spännande nog - även om jag måste säga att ljuset i montrarna är smått bedrövligt. Vackra är de långt ifrån alltid. Lika ofta är de dråpliga eller obehagliga men vittnar alla om en skaparglädje som inte vill låta det rimligas gränser sätta stopp för vilka djur som borde få finnas i världen.

Många talar ju gärna illa om uppsynen hos den otympliga filmprisstatyetten, guldbaggen själv (här en bild). Jag hör dock till tillskyndarna. Den är omedvetet vacker i sin fulhet. Och det där krypande, knastrande, rysliga som är insekternas väsen, fungerar alltid som en skön och uppfriskande kontrast mot det tröttsamt dekorativa - åtminstone när krypen alltså stannar inom konsten.

I huvudsak är det alltså insekterna som gjort Karl Axel Pehrson (1921-2005) till ett namn i stugorna, men Pehrson var också grafiker och målare. Till skillnad från skulpturerna som alltid haft en tydlig lutning åt det bisarra och obehagliga (han orsakade faktiskt en mindre skandal med sin första separatutställning 1954) karaktäriseras målningarna av starka, glada färger och somrigt ljus. Men även här anar vi nog en lekfull dragning åt det makabra. Det är inte svårt att se hans blommor som köttätande växter.

Vill ni läsa mer om veckans konstnär hittar ni en fin presentation av Pehrson på den här konstsidan (text tagen ur Ulf Lindes biografi). Exempelvis bjuds vi där på en kuriös detalj om konstnärens samlarmani: Den yttrade sig först som en bisarr fäbless för sybehörsknappar, vilka kunde samlas, studeras och klassificeras, allt utifrån färg och form, just som insekter. På samma sajt kan man även se bilder av naturmålningar samt följa med på ett besök i Pehrsons ateljé 2002.

På Gärdet hittar vi just nu också en av tunnelbanans tillfälliga, regelbundet utbytta utställningar i reklamplanschramarna: Nachtspiel av Jens Fänge (född 1965). Vi avslutar med en bild ur denna samling, som väl helt enkelt får tala för sig själv.

Maskeringen faller

Ännu en tavla såld, den sammanlagt femte i ordningen.

Jag målade den inför utställningen på Grand tidigare i vintras. Istället blev den nu den sista tavlan, någonsin, att byta ägare på Galerie Paname. I morgon förvandlas rummen på Frejgatan till till en salong för thailändsk massage. Så kan det gå.

Personligen kan jag inte vara annat än nöjd med utfallet av de här två veckorna. Även om jag inte sålde mer (men inte heller mindre) än en tredjedel av alla tillgängliga dukar, så menade galleristerna är det varit ovanligt många som lockats in direkt från gatan. Uppskattningen från besökarna har varit hjärtligt menad och intresset stort, särskilt för somliga tavlor, och även om alla intressenter inte slog till när det kom till kritan kanske de i alla fall vill hålla ögonen på mig i min framtida karriär.

Sammanfattningsvis är jag alltså glad, men känner mig samtidigt smått drabbad av en postgallerial depression, som förmodligen är fullt naturlig och även hastigt övergående. Om ett par dagar lär jag vara i respektabel form igen.

Eftersom jag nu inte längre har någon anledning att vara hemlighetsfull med mina senaste målningar kommer jag lägga upp bilder på dem alla nu i veckan. Jag börjar redan idag med den senast sålda.

Urban geisha, 2008

Karaktärssvagheter

Novellen jag skriver, och skriver om, handlar, kan vi säga, om två ganska olika personer. Utan att avslöja något om skeendet kan jag säga att den är berättad ur dessa båda personers perspektiv. Först den enas, sen den andras.

Jag nämnde tidigare att jag har vissa problem med novellens inledning.

Anledningen är att jag i början tvingas berätta historien med rösten hos en person som inte har så många verbala strängar på sin lyra. Jag har fått avfärda svårare ord och meningsbyggnader och motvilligt omfamna formulerningar som jag vanligtvis skulle dra mig för att använda. Det har varit en kamp och jag har inte stigit ur den kampen som vinnare.

Ett medvetet förenklat perspektiv kan ofta bli mycket sympatiskt, som till exempel i Erland Loes Blåst. Men det kräver ett annat slags tempo än min novell tillåter, och resultatet för min del har istället blivit att de första tio sidorna tycks skrivna av en lolla.

Problemet ligger dock djupare än orden. Jag inser att jag försökt fungera språkrör för en person som inte alls intresserar mig. Jag har gett den vissa karaktärsdrag, för att understryka en poäng, men jag har inte brytt mig om vem karaktären egentligen är. Och det osar fram ur varje ord jag skriver.

Det är på detta jag nu försöker råda bot. Jag måste tycka om min karaktär. Jag måste lägga min snorkiga bitterhet åt sidan och själv försöka vara likadan. Texten har redan blivit bättre.

Kanske blir jag också en bättre människa på kuppen.

Fin!

Idag, kl 13.00-16.00 är det alltså sista chansen att se mina målningar på Galerie Paname.

Klädkod: Spenderbyxor, eller lika gärna bara en klädsam nyfikenhet.

Hur som helst är ni välkomna!

Souvernir

Girl with a gun såld.

Det är gallerieägarna själva som vill ha kvar henne som minne.

Återigen blandas glädje med vemod.

Nu försvinner alltså mitt pistolbestyckade jag på allvar ut i världen. Var ska hon hamna? Hur ska det gå? Jag kan bara önska henne lycka till.

Springtime!

Snart i alla fall, hoppas jag.

(Snart kanske dags att tvätta fönstren också.)

Brent the Office Donkey

Hör du till dem som älskade att hata den patetiskt självupptagne kontorschefen David Brent i The Office? Har du ännu inte sett The King of Kong? Då har du en hel del njutning att se fram emot!

I den amerikanska tevespelsdokumentären från 2007 finner vi nämligen ingen mindre än Brents självuppfyllda tvillingsjäl, närmare bestämt i gestalt av den länge ohotade rekordhållaren i arkadspelet Donkey Kong: Billy Mitchell, en man som helt enkelt inte kan få nog av sin egen förträfflighet, och som här med största bravur spelar den underbara rollen som sig själv.

Som hans utmanare ser vi Steve Wiebe, en gråtmild, mycket vänlig och lätt autistisk familjefar, en man som i sin tur, trots de bästa föresatser, hittills misslyckats med allt han någonsin föresatt, men som genom att försöka slå Mitchells skyhöga rekord nu en gång för alla tänker ta revansch på livet.

Filmen är just så spännande, och just så fylld av osannolika karaktärer som bara verklighetens dramer kan vara. Har du inget annat att göra ikväll föreslår jag att du kastar dig över det här.

Finissage!

En god nyhet för den som eventuellt gärna ville, men likväl inte lyckades, komma iväg till min vernissage på Galerie Paname förra lördagen:

På söndag, den 22 mars, anordnas nu dessutom en trevlig "finissage" i samband med avslutingen!

Den pågående utställningen är nämligen den sista någonsin på Galerie Paname, innan galleriet slår igen för gott, och galleriägarna ger sig av till det riktiga Paris som "Paname" alltså är ett slanguttryck för.

Så passa på att besöka det fina galleriet för allra sista gången, att se tavlorna live, att se varandra live! och dessutom knapra på lite gratisgrejer.

Ännu en gång önskar jag er alla hjärtligt välkomna till Frejgatan 57!

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 9)

Idag lyser vårsolen över utomhusstationerna. Snart är det inte längre en plåga utan en fridfull njutning att vänta där var eviga dag på ett eller annat tåg.

Snart vaknar väl också insekterna upp ur sina vinteriden, för att glädja, skrämma och irritera oss. Och medan vi ser fram emot detta fortsätter, helt enligt tabell, vår egen spårbundna tävling, som idag redan kryllar av sexbeningar.

Så slut med ordvrängerierna nu och fram med bilden!

På vilken tunnelbanestation i Stockholm kan man botanisera i en hel massa sådana här lustiga baggar:

Det goda med det onda

Efter att ha burit runt på en utskrift novell nummer två, i gott och väl en vecka nu, utan att kunna förmå mig till att läsa något i den, tog jag mig idag vid lunchtid äntligen i kragen. Jag beordrade min rastlösa kropp till ett fik och satte igång.

Jag har dragit mig för detta. Jag har dragit mig, för jag vet att inledningen suger. Historien artar sig förvisso efter hand. Men inledningen suger.

Och det är ju ett sablars helsike.

Ändå är det ju en fördel att jag själv så tydligt ser att inledningen suger, för då kan jag göra något åt den. Det hade varit mycket värre om jag trodde den var bra.

Och det är ju alltid en slags tröst.