Karaktärssvagheter

Novellen jag skriver, och skriver om, handlar, kan vi säga, om två ganska olika personer. Utan att avslöja något om skeendet kan jag säga att den är berättad ur dessa båda personers perspektiv. Först den enas, sen den andras.

Jag nämnde tidigare att jag har vissa problem med novellens inledning.

Anledningen är att jag i början tvingas berätta historien med rösten hos en person som inte har så många verbala strängar på sin lyra. Jag har fått avfärda svårare ord och meningsbyggnader och motvilligt omfamna formulerningar som jag vanligtvis skulle dra mig för att använda. Det har varit en kamp och jag har inte stigit ur den kampen som vinnare.

Ett medvetet förenklat perspektiv kan ofta bli mycket sympatiskt, som till exempel i Erland Loes Blåst. Men det kräver ett annat slags tempo än min novell tillåter, och resultatet för min del har istället blivit att de första tio sidorna tycks skrivna av en lolla.

Problemet ligger dock djupare än orden. Jag inser att jag försökt fungera språkrör för en person som inte alls intresserar mig. Jag har gett den vissa karaktärsdrag, för att understryka en poäng, men jag har inte brytt mig om vem karaktären egentligen är. Och det osar fram ur varje ord jag skriver.

Det är på detta jag nu försöker råda bot. Jag måste tycka om min karaktär. Jag måste lägga min snorkiga bitterhet åt sidan och själv försöka vara likadan. Texten har redan blivit bättre.

Kanske blir jag också en bättre människa på kuppen.