Spridda primater

Värmer upp inför Babian, som jag just hämtade ut från ombudet, genom att läsa Peter Høegs Kvinnan och apan.

Fina bananer.

Nöden är uppfinningarnas moder

Snart (närmare bestämt den 20 april) har den här bloggen hela två år på nacken.

Bloggandet har, föga förvånande, skett på bekostnad av dagboksskrivandet. Under motsvarande tid har det senare minskat till ungefär en genomsnittlig fjärdedel, eller ännu mer.

Jag inbillar mig dock att jag någon gång i framtiden kommer att vilja printa ut och spara alla mina inlägg på papper, som ett naturligt komplement till anteckningsböckerna.

En sjuherrans insats av klippa och klistra!

En bloggrelaterad programfunktion - med innebörden att man bara behövde klicka på ett kommando och därmed autosortera alla sina hundratals (tusentals?) inlägg i kronologisk ordning i ett enda, prydligt buntat dokument anpassat till A4-format - hade i detta läge knappast gjort ont.

Medan jag skjuter allt på framtiden håller jag sålunda tummarna för att någon annan, någon som behärskar tekniken, också inser det redan existerande (förmodligen hastigt eskalerande) behovet av en sådan här funktion, och dessutom tar sig tid att utveckla den.

Kanske finns den rent av där ute någonstans. Man är aldrig ensam om en tanke.

Rätt svar (deltävling 11): Thorildsplan!

Och grattis Åsa, som denna gång var först ut mer rätt svar. Ni andra har kanske inte åkt västerut på gröna linjen de senaste året. Stationen har förvisso funnits där sedan 1952 men den nuvarande konsten invigdes först så sent som 2008.

Det var då kaklet kring mittgången förvandlades till pixlade figurer, inspirerade av Arkadspelen från 1970- och 1980-talen (nyligen nämnda även här i bloggen, då i samband med dokumentären The King of Kong).

Tanken med de skalenligt uppförstorade figurerna är att passagerarna själva ska få uppleva hur det vore att röra sig genom ett blippande datorspel. Motorleder och vridna viadukter, med sina blinkande trafikljus, ramar in stationen likt snurrorna i ett flipper.

Den tekniska anknytningen blir än mer relevant eftersom Thorildsplans gymnasium ligger nästgårds med stationen. Skolan var förr om åren ett renodlat tekniskt gymnasium. När jag själv genomled första ring just där (närmare bestämt 1993-94), var det som medlem i den första årskullen samhällsvetare.

Konstnären bakom stationen nya utsmyckning är Lars Arrhenius (född 1966), och det grafiskt stiliserade är också typiskt för hans stil. Han rör sig görna kring det serieartade, eller utnyttjar det extremt generella hos exempelvis instruktionsskyltars streckgubbar för att på detta generaliserande sätt kommentera vår samtid.

På youtube hittar man flera av hans animationer, exempelvis The Street, och The Man Without Qualites, där vi just följer stiliserade streckgubbar genom tillvarons olika faser.

Arrhenius finns representerad på ett flertal konstmuseer förrutom Moderna Museet och tycks ständigt aktuell med något nytt tillfälligt evenemang. Exempelvis har Riksutställningar just nu flera saker på gång runt om i landet.

På spårväggen, längst bort på perrongen, syns för övrigt också träreliefen ”Moder sol” från 1975. Konstnären heter Huck Hultgren (född 1931) och på hans hemsida ser man många exempel på hans naivistiska och över lag mycket trevliga konst. Men mer om den här solen orkar jag inte säga, för den tycker jag i ärlighetens namn är så ful att jag vill slåss varje gång jag ser den.

Skärvor från en främmande folksjäl

Bland mynten i biografens växelkassa landar stundom slantar som ser ut som svenska enkronor men som vid en närmare granskning inte alls är det. Härom dagen exempelvis en amerikansk kvartsdollar.

Mottot på klavesidan:

"Live free or die"

Orden är så stora att de egentligen inte borde få plats på den lilla ytan. Jag höll quartern i min hand och tyckte att jag samtidigt höll i en skärva från en fjärran och mycket exotisk folksjäl. Van att slentrianmässigt kritisera jätten i väster - för allt det där olidligt överdästa, för den vidskepliga tilltron till gudar, för det allstunds så livsfarligt maktfullkomliga - drabbades jag nu av en plötslig beundran.

Jämför texten på det svenska förväxlingsmyntet:

"För Sverige i tiden"

Hur annorlunda måste inte två människor bli, som lever sina respektive liv med dessa respektive ord i fickan? Vem av de två kommer att sikta högst (oavsett strävan)? Vems vilja vässas hårdast?

Med posten kom Jakten på lycka, från lovefilm, häromdagen. Vi kan ta den som exempel.

Lägesrapport (17)

Läser: Don Delillos Falling man

Beställer, mycket för att hon fick feber när hon skrev den: Naja Marie Aidts Babian

Ser: för första gången under programmets ordinarie sändingstid det nya, härligt glossiga Babel där de för övrigt också hyllar Aidts novellsamling, och intervjuar en alltid lika uppspelt Jonas Gardell Om Jesus.

Funderar sedan, för egen ateistisk del: på om den historiske personen Jesus bör betraktas som en samhällskritisk agitator, verksam i ett av alla de samhällen som länge funnits och ännu finnes här på jorden, där religion är en faktor man som politiker inte kan komma förbi (Iran, USA) - en indignerad människorättskämpe som, varesig han velat det själv eller inte, var nödd och tvungen att gå omvägen via gud som moraliskt argument, istället för att bara lägga fram sin åsikt; eller om han verkligen ansåg sig vara utsänd av gud, och som sådan måste betraktas som en människa med en potentiellt farlig narcissistisk personlighetsstörning, en karismatisk ledare, förvisso driven av en genuin känsla för alla människors lika värde, men likväl oemottaglig för kritiska frågor och som sådan - en självtillräcklig egoist.

Anser i vilket fall som helst: att profeten är en fascinerande gestalt, som det är mumma att kasta sig över litterärt.

Planerar därför: att förr snarare än senare sätta i mig Gardells roman,

och hoppas: att den är mustigare och mindre intetsägande än exempelvis Norman Mailers Evangelium enligt Jesus.

Skriver samtidigt: duktigt på mina egna noveller, som långsamt, ack så långsamt, blir bättre.

Fotograferar innan jobbet: en nybliven pappa, i profil och kostym, stadd i hopp från en gunga,

och avser att därefter: översätta honom till oljefärg på golvpapp.

Äter: hemlagad gubbröra på rostat grovbröd,

smuttar: på punsch med guldkant till

och tänker äntligen: att nu är det vår!

Joggablogga

Årets första löprunda avklarad!

5,7 kilometer på asfalt i strålande sol med fläckvisa frostskuggor.

Utvärdering:
Styrka - God!
Flås - Helt ok.
Hastighet - Kan bara bli bättre.

Nu hoppas jag snart på ihållande vår, och torra marker omkring Kyrksjölöten.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 11)

Vi har nu kommit ända till elfte delen i denna gissnings- och kunskapssport. Ändå anar vi inte på långa vägar ljuset i slutet av tunneln.

Utomhus får vi emellertid se alltmer av solen. I helgen ställdes klockan om till sommartid och det är då inte mer än rätt att även den här tävlingen drabbas av digitala vårkänslor.

Så låt er nu gripas av de spirande lökarnas glada lättsinne (skaka av er eventuella depressioner). Och kasta er sedan ut på kunskapens frodiga ängar i vilda chansningar och krumma språng.

Här är veckans rara ledtråd:

Absolution

En man i 60-årsåldern köper biljett till Che - Argentinaren.

-Inte för att jag håller med om allt, tillägger han hastigt och fortsätter opåkallat: Jag hör till dem som var med på Kuba på den tiden. Jag gjorde saker som jag inte står för idag. Men det var ju annorlunda då! Man måste se till sammanhanget!

Han är redan uppe i varv.

-Ja det är intressant hur strömningar i samhället rycker människor med sig, säger jag.

-Just det, säger han ivrigt. Det är ju vansinne det här att man fortfarande ska behöva be om ursäkt för saker som hände på 1500-talet. Man måste se till sammanhanget!

Han drar in luft för att fortsätta men nya kunder trycker på bakifrån och han stiger åt sidan för att leta upp salong 3. Han vinkar bara lite kort med biljetten till tack, betydligt mer avspänd nu efter att på detta vis ha fått lätta en smula på sitt dåliga samvete, och genom mitt förstående leende (kunden har alltid rätt) även erhållt en droppe absolution.

Utan att veta vad den mannen ångrar: vem vore jag att döma? Vad ska jag själv till försvar när kommande generationer ställer mig till svars för det som i efterhand kommer att visa sig vara vår tids största synder?

-Vi visste inte bättre.

Men så rodnar jag i framtiden av lögnens skam för nog visste vi väl! Och för att rädda mig själv fortsätter jag hastigt och lätt osammanhängande:

-Det var ju inte så enkelt då. Alla andra gjorde ju likadant! Hela samhället var uppbyggt på det viset. Man bara följde med strömmen.

Och när jag inser att det inte heller är en särskilt hållbar ursäkt babblar jag stressat vidare utan att ens tänka först:

-Men det var ju så mycket dubbla budskap hela tiden. De sa på teve att man borde! Och allt bara fanns där. Hade man försökt göra annorlunda hade alla tyckt att man var besvärlig och rabiat. Det var omöjligt att stå emot.

Och när förståelsen och förlåtelsen likväl uteblir, ett ynkligt:

-Men det var ju så billigt...

Och så sänker jag huvudet av skuld.

Arbetsplats

Jag inser att jag målat in mig i ett hörn. Det som upptar mina tankar mest av allt just nu, är hur jag ska lyckas måla mig ut ur det igen.

Lustifikation i all ära

Mästaren och Margarita har länge svävat oläst i mitt dåliga samvetes moln. Lika länge har jag ändå sett fram emot den som en ovärderlig läsupplevelse, mustig och full av djupsinne.

Nu ser jag tillbaka på den med besvikelse.

Män i kalsongerna. Kvinnor utan kläder alls.

Bäst är skildringen av Jesjua på korset, sårig, svullen och täckt av flugor.

Men hur många gånger orkar man egentligen tappa hatten för att en katt går på bakbenen?

Vad som helst kan hända

Köpte just en rulle brun golvpapp för 84 kronor i en färghandel. Det är gjort för att stå på med arbetsskor, att ta stryk för underlagets skull, spillas ner och sedan slängas i en container.

Det hade aldrig räknat med möjligheten att en måndag i mars bli utvalt bland de andra papprena för sin egen skull, varsamt målat på med mjuka penslar, inramat och slutligen kanske upphängt till beskådan i en historisk byggnad i Paris.

Livet bjuder på många överraskningar. Man får aldrig sluta hoppas.

Rätt svar (deltävling 10): Tensta!

Och det var det ingen som lyckades lista ut. Tydligen har mina läsare inte tagit tunnelbanan till Tensta än, och det beror kanske på att de ännu inte haft en anledning. Men döm om er förvåning! En fullgod anledningen har funnits där ända sedan invigningen 1975.

Hela stationen förvandlades då till en behjärtansvärt utopisk grotta full av målningar i urtidsstil. Hoppfulla uppmaningar och citat av kända tänkare täcker väggarna:

"men som jag ser det ska samhället vara ett ställe där det inte finns några byråkrater men massor med plats för sång och poesi" /Majakovskij

Ordet "Syskonskap”, på en mängd olika språk, dekorerar spårväggarna.

"vi måste hålla om varandra för att inte falla"

Anslaget förklaras av att konstnären Helga Henschen (1917-2002) var aktiv i Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening, Fredsrörelsen och Broderskapsrörelsen, och arbetade för att hjälpa politiska fångar, barn och djur. Allt detta tycks smälta samman i utsmyckningen av Tenstas tunnelbanestation, där den uttalade avsikten var att förvandla hela grottan till en ljus, tänkvärd och stimulerande upplevelse. Det skulle fungera som en hyllning till de människor som bor i Tensta, ”En ros till invandrarna, solidaritet, syskonskap".

I mina öron ljuder detta av på samma gång en gränslös välvilja och ett märkligt förmynderi ("Seså nu barn, inte bråka, krama varandra!"). De goda avsikternas tyranneri. Men resultatet blev likasåfullt en mycket glad station. Man kan inte låta bli att le inför de söta grottmålningarna, träskulpturerna och inte minst de kurande terrakottafåglarna i mittvalvet.

Helga Henschen var också illustratör och författare av 12 böcker varav tre självbiografiska. På hennes hemsida hittar man också en samling med bilder av skulpturer och offentliga arbeten, varav fontänten Dafne i Södertälje särskilt bör nämnas. Vill man se hennes arbeten i verkligheten, men inte vill göra sig omvägen via Tensta, kan man istället göra sig omvägen via Sundbyberg, där det finns en permanent utställning med skulpturer och målningar. Hon donerade dessa till stadshuset strax före sin död.

Och det var det för den här veckan. På onsdag börjar tävlingen om igen.

Grand Palais?

Ja, varför inte vara delta i detta,

i det här maffiga palatset?

Fortsättning följer.

Lyxångest

Detta händer alltid när jag för ovanlighetens skull har en liten summa över.

Det är samma slags skräck man ofta drabbas av vid randen av ett stup. När den förvirrade hjärnan plötsligt vänder på perspektiven, så att bergväggen blir horisontal, och man övermannas av impulsen att helt enkelt ta ett steg över kanten.

I ett fåtal sekunder känns det som man flyger. Sedan slår man, hårt, mot botten.

Jag slappnar av först när slanten finns tryggt förvarad i en konjunktursäker räntefond, och jag sålunda rest ett stängsel mellan mig själv och avgrunden.