Absolution

En man i 60-årsåldern köper biljett till Che - Argentinaren.

-Inte för att jag håller med om allt, tillägger han hastigt och fortsätter opåkallat: Jag hör till dem som var med på Kuba på den tiden. Jag gjorde saker som jag inte står för idag. Men det var ju annorlunda då! Man måste se till sammanhanget!

Han är redan uppe i varv.

-Ja det är intressant hur strömningar i samhället rycker människor med sig, säger jag.

-Just det, säger han ivrigt. Det är ju vansinne det här att man fortfarande ska behöva be om ursäkt för saker som hände på 1500-talet. Man måste se till sammanhanget!

Han drar in luft för att fortsätta men nya kunder trycker på bakifrån och han stiger åt sidan för att leta upp salong 3. Han vinkar bara lite kort med biljetten till tack, betydligt mer avspänd nu efter att på detta vis ha fått lätta en smula på sitt dåliga samvete, och genom mitt förstående leende (kunden har alltid rätt) även erhållt en droppe absolution.

Utan att veta vad den mannen ångrar: vem vore jag att döma? Vad ska jag själv till försvar när kommande generationer ställer mig till svars för det som i efterhand kommer att visa sig vara vår tids största synder?

-Vi visste inte bättre.

Men så rodnar jag i framtiden av lögnens skam för nog visste vi väl! Och för att rädda mig själv fortsätter jag hastigt och lätt osammanhängande:

-Det var ju inte så enkelt då. Alla andra gjorde ju likadant! Hela samhället var uppbyggt på det viset. Man bara följde med strömmen.

Och när jag inser att det inte heller är en särskilt hållbar ursäkt babblar jag stressat vidare utan att ens tänka först:

-Men det var ju så mycket dubbla budskap hela tiden. De sa på teve att man borde! Och allt bara fanns där. Hade man försökt göra annorlunda hade alla tyckt att man var besvärlig och rabiat. Det var omöjligt att stå emot.

Och när förståelsen och förlåtelsen likväl uteblir, ett ynkligt:

-Men det var ju så billigt...

Och så sänker jag huvudet av skuld.