Feber + Skräpmat + 6 x Kvalitetsteve (i streck) = En faktiskt inte jättehemsk kombination
Flygresa + Öronsmärtor + 4 x Otympligt baggage + Trafikrubbningar (beklagade i raspiga högtalare på främmande språk) = Tvärtom inte alls lika trevligt
***
Och apropå rasp: Är det inte något av ett mysterium hur dagens ingenjörer (och för den delen också gårdagens och förrgårdagens) utan vidare kan få en bevingad metallcylinder, fylld av människor och all möjlig annan bråte, att lyfta från marken och flyga ett kvarts varv runt jorden (om det skulle behövas), men samtidigt kan misslyckas så kapitalt med att installera ett fungerande högtalsystem i samma tekniska underverk?
Jag menar, har någon någonsin verkligen hört vad piloten velat förmedla sina passagerare? Mer än ett (i ganska uppkavlad ton):
- Hallo. This is Captain Mkschsst speaking. We're now flying at a hgthhh of tkresch thousand feet. The temperakrsch at rsch destination is minus ktersch degrees. And we're expecting to krschssch in aproximaschkstr one hour and kirschksty minutes. Thank you.
tisdag 10 november 2009
måndag 9 november 2009
20 år senare, i Paris
En tyst och sansad flod av människor rörde sig i mörkret genom Tuilerierna, bort mot Place de la Concorde. Det doftade storslagenhet och eftertanke. Himlen var klar över obelisken och vädret milt och stilla. Det borgade för en vacker stund.
Nog hade man förväntat sig ett tal åtminstone, en lasershow i de rökiga fyrverkeriernas ställe. Men när cellister och körer efter en halvtimme tystnade, skingrades folkmassan bara, lika tyst och sansat som den samlats. Och så var det tjugoårsminnet slut.
När själva firandet väl startade, med pampig körsång och bildspel längs fasaderna, kändes det också som en fläkt av historiens vingslag. Men mycket mer än så blev det väl inte.
Nog hade man förväntat sig ett tal åtminstone, en lasershow i de rökiga fyrverkeriernas ställe. Men när cellister och körer efter en halvtimme tystnade, skingrades folkmassan bara, lika tyst och sansat som den samlats. Och så var det tjugoårsminnet slut.
Ett vackert antiklimax, med andra ord. Men så här såg det ut i alla fall.
Perspektivval
Allting har en baksida.Även Hotel Tolbiac.
Hur man nu väljer att se på saker och ting.
Feber och snuva gör sitt till.
Jag är rätt trött på det här stället nu.
Punkt och knut
Så ekar palatset öde igen.
Igår hämtades konsten, under ett förvånansvärt smidigt franskt kaos, ut från salongerna och allt är över för den här gången. Kanske vore det på sin plats med en liten sammanfattning, för att slå knut och sätta punkt.
Att ställa ut i Grand Palais har känts större än det kanske är. Eller om det möjligen är tvärt om.
Jag hade inga förväntningar på den här veckan. Sålunda är jag i efterhand varken glad eller besviken. Mitt deltagande förefaller mig på det hela taget försvinnande i det stora havet av konst. Men som kortvarig spion såg jag åtminstone en fräsig typ i skinnrock stanna upp och fotografera min tavla, mina kontaktuppgifter, innan han hastigt och (vill jag gärna tänka) selektivt ilade vidare. Och min lilla bunt med visitkort gick åt.
Jag sålde inget. Men i det avseendet är jag i gott sällskap. Det gjorde knappast någon annan heller. Trots att mer än 20 000 personer måste ha besökt utställningen (beaktat de 14 500 som köade för att komma in redan under öppningsdagen), höll man ordentligt i plånboken. Konstnärerna skyller på krisen.
Om den trevlige man med god smak som tidigare kommenterade mitt inlägg ”Avtäckning” fortfarande är intresserad av att bli ett konstverk rikare, får han alltså gärna höra av sig igen. (Min mailadress står att finna i högerspalten.)
Hur som helst var det en intressant erfarenhet. Och kanske leder alla möten till fler aktiviteter i framtiden.
Men just nu ska det mest bli skönt att komma hem till vardagen igen. Att bombarderas med konst är både utmattande och inspirerande.
***
Att evenemanget kortades med en dag beror på Berlinmurens fall för jämt 20 år sedan. Staden firar sitt frändskap till Tyskland, med symbolisk cellomusik och pampigt ljusspel på Place de la Concorde.
Om jag inte har feberfrossa då, ska jag naturligtvis dit och titta.
Igår hämtades konsten, under ett förvånansvärt smidigt franskt kaos, ut från salongerna och allt är över för den här gången. Kanske vore det på sin plats med en liten sammanfattning, för att slå knut och sätta punkt.
Att ställa ut i Grand Palais har känts större än det kanske är. Eller om det möjligen är tvärt om.
Jag hade inga förväntningar på den här veckan. Sålunda är jag i efterhand varken glad eller besviken. Mitt deltagande förefaller mig på det hela taget försvinnande i det stora havet av konst. Men som kortvarig spion såg jag åtminstone en fräsig typ i skinnrock stanna upp och fotografera min tavla, mina kontaktuppgifter, innan han hastigt och (vill jag gärna tänka) selektivt ilade vidare. Och min lilla bunt med visitkort gick åt.
Jag sålde inget. Men i det avseendet är jag i gott sällskap. Det gjorde knappast någon annan heller. Trots att mer än 20 000 personer måste ha besökt utställningen (beaktat de 14 500 som köade för att komma in redan under öppningsdagen), höll man ordentligt i plånboken. Konstnärerna skyller på krisen.
Om den trevlige man med god smak som tidigare kommenterade mitt inlägg ”Avtäckning” fortfarande är intresserad av att bli ett konstverk rikare, får han alltså gärna höra av sig igen. (Min mailadress står att finna i högerspalten.)
Hur som helst var det en intressant erfarenhet. Och kanske leder alla möten till fler aktiviteter i framtiden.
Men just nu ska det mest bli skönt att komma hem till vardagen igen. Att bombarderas med konst är både utmattande och inspirerande.
***
Att evenemanget kortades med en dag beror på Berlinmurens fall för jämt 20 år sedan. Staden firar sitt frändskap till Tyskland, med symbolisk cellomusik och pampigt ljusspel på Place de la Concorde.Om jag inte har feberfrossa då, ska jag naturligtvis dit och titta.
söndag 8 november 2009
Lägesrapport (23)
Ugglar: på hotellet med feber och en enorm flaska apelsinjuice.
Skriver: lägesrapporter för att ha nåt att göra.
Läser äntligen: Tyst hav av Isabella Lövin,
och blir: gränslöst fascinerad av ålar.
Läser också: novell nummer ett från början igen. Det vill säga -
Vaskar: genom dyn efter pärlor.
Drömmer: om graviditetstest, efter Emma G.M.s vackra inlägg igår.
Vaknar: på morgonen,
och vet: inte var jag är.
Äter: pistagenötter för omväxlings skull, och mögelost på jakt efter penicillium.
Försöker: hitta Barbara Sipos och Shigeru Ayoama på nätet, mina två favoriter från Art en Capital.
Lyckas: med den ena,
men hamnar med den andra: ständigt hos andra japaner - professorer, affärsmän, olympier och tekniska prisvinnare.
Hämtar: de egna tavlorna från palatset ikväll, eftersom ett stadsbesök med avspärrningar lär göra det omöjligt i morgon.
Bör väl dessförinnan: ge mig ut och köpa tejp.
Skriver: lägesrapporter för att ha nåt att göra.
Läser äntligen: Tyst hav av Isabella Lövin,
och blir: gränslöst fascinerad av ålar.
Läser också: novell nummer ett från början igen. Det vill säga -
Vaskar: genom dyn efter pärlor.
Drömmer: om graviditetstest, efter Emma G.M.s vackra inlägg igår.
Vaknar: på morgonen,
och vet: inte var jag är.
Äter: pistagenötter för omväxlings skull, och mögelost på jakt efter penicillium.
Försöker: hitta Barbara Sipos och Shigeru Ayoama på nätet, mina två favoriter från Art en Capital.
Lyckas: med den ena,
men hamnar med den andra: ständigt hos andra japaner - professorer, affärsmän, olympier och tekniska prisvinnare.
Hämtar: de egna tavlorna från palatset ikväll, eftersom ett stadsbesök med avspärrningar lär göra det omöjligt i morgon.
Bör väl dessförinnan: ge mig ut och köpa tejp.
Fars dag
Min pappa läser nog inte den här bloggen. Men dagen till ära kan jag ändå berätta en lustig sak som har med både honom och min vistelse i Paris att göra.
Luis Deza, som också är här för att ställa ut i Grand Palais, men i salongen "Comparaisons", har haft sin ateljé i botten av min pappas hus i Hammarbyhöjden, lika länge som min pappa har bott där.
Hur många gånger har jag inte gått förbi hans färgglada skylt på väg hem till pappa (inte så förtvivlat många) och tänkt att jaha här arbetar en konstnär?
Ändå blev jag tvungen att åka till ett annat land för att träffa honom.
Sådan ser världen ut.
Luis Deza, som också är här för att ställa ut i Grand Palais, men i salongen "Comparaisons", har haft sin ateljé i botten av min pappas hus i Hammarbyhöjden, lika länge som min pappa har bott där.
Hur många gånger har jag inte gått förbi hans färgglada skylt på väg hem till pappa (inte så förtvivlat många) och tänkt att jaha här arbetar en konstnär?
Ändå blev jag tvungen att åka till ett annat land för att träffa honom.
Sådan ser världen ut.
lördag 7 november 2009
Parisar på, efter förmåga
Efter fem timmars (mer än 15 kilometers) vandrande genom Paris igår, återvände jag till hotellet där jag läste ut Birgitta Lindqvists novellsamling Tangokavaljer.
Stilen, ett försök till fingersättning:
Flickaktig. Mogen. Finurlig.
Jag insåg först efter ett tag att hon har samma efternamn som Herman Lindqvist eftersom han gett henne sitt. Kan inte låta bli att fascineras – de är väldigt lika varandra.
Undrar om de trettio år de tillbringat tillsammans har gjort dem sådana, eller om det var likheten som förde dem samman?
(Här blir hon förresten avmålad av en av de andra deltagarna i vår svenska delegation.)
***
En man spelade trumpet på andra sidan torget, medan mörkret föll, trafiken blev nattlig. Paris var vackert igen.
Jag tvättade av mig i den hopplösa duschen en trappa ner och gav mig av till ett brasserie för att dricka vin och läsa igenom resten av novell nummer ett. (Insikten kvarstår – den måste kortas något drastiskt.)
När köket öppnade hade jag tänkt äta också, men vid det laget kunde jag inte förneka det längre. Jag har blåskatarr, igen. För många kalla stenbänkar. För lite citrus och vatten.
Svärande återvände jag till hotellet.
När jag var liten och vi skulle på skidresa stickade mamma korta, pastellfärgade yllekalsonger till mig, att ha på under overallen. Var finns sådant förutseende nu, när man tydligen faktiskt behöver det?
Stilen, ett försök till fingersättning:Flickaktig. Mogen. Finurlig.
Jag insåg först efter ett tag att hon har samma efternamn som Herman Lindqvist eftersom han gett henne sitt. Kan inte låta bli att fascineras – de är väldigt lika varandra.
Undrar om de trettio år de tillbringat tillsammans har gjort dem sådana, eller om det var likheten som förde dem samman?
(Här blir hon förresten avmålad av en av de andra deltagarna i vår svenska delegation.)
***
En man spelade trumpet på andra sidan torget, medan mörkret föll, trafiken blev nattlig. Paris var vackert igen.
Jag tvättade av mig i den hopplösa duschen en trappa ner och gav mig av till ett brasserie för att dricka vin och läsa igenom resten av novell nummer ett. (Insikten kvarstår – den måste kortas något drastiskt.)
När köket öppnade hade jag tänkt äta också, men vid det laget kunde jag inte förneka det längre. Jag har blåskatarr, igen. För många kalla stenbänkar. För lite citrus och vatten.
Svärande återvände jag till hotellet.
När jag var liten och vi skulle på skidresa stickade mamma korta, pastellfärgade yllekalsonger till mig, att ha på under overallen. Var finns sådant förutseende nu, när man tydligen faktiskt behöver det?
Halvvägs? Nej tack!
Konstaterar nu (eller påminns väl snarare): De för allmänheten (och fyra euro) öppna trapporna leder bara till Eiffeltornets andra nivå.
Antar att vakter och sjukvårdare på detta vis undviker att behöva springa upp och ner i den blåsiga krokanen för att frakta bort drivor av otränade turister, som fastnat med hjärtflimmer och knastrande knän, någonstans vid 200 meter.
Så tragiskt.
Antar att vakter och sjukvårdare på detta vis undviker att behöva springa upp och ner i den blåsiga krokanen för att frakta bort drivor av otränade turister, som fastnat med hjärtflimmer och knastrande knän, någonstans vid 200 meter.Men vem vill bestiga hälften av något högt?
Det hela är mycket olyckligt. Jag hade till och med planerat ett blogginlägg som skulle läsas nerifrån och upp, i etapper, just som min promenad uppför spiran.
Nu får jag finna ett nytt mål för dagen.
(Bilden är från förra våren.)
fredag 6 november 2009
Lägesrapport (22)
Läser ut: Skynda, kom och se, som skickligt imiterar god litteratur, men som ändå aldrig blir det, och som därför lämnas kvar på hotellet.
Lämnas: av sin sambo att åter irra ensam, längs trottoarerna i ett mulet Paris,
och känner mig (för tillfället): övergiven.
Hoppas: att det inte bara var vinet som talade när han, för ett par dagar sedan, njöt sig igenom den sista novellen, och tyckte att den var Stephen Kingsk.
Hoppas: att förlagen ska dela hans åsikt (alternativt dricka samma slags vin).
Dricker: kaffe, vatten och vin.
Äter nästan uteslutande: vetemjöl, ost och ägg,
och börjar bli: ganska trött på det.
Rekommenderar gärna: ett framtida besök på Art en Capital, som kombinerar de mest patetiska konstyttringarna med de verkligt förkrossande bra, och som alltså lyckas slå en mycket underhållande cirkel runt hela konsten som fenomen.
Rekommenderar däremot inte: Hotel Tolbiac, som alla sina färgglada ränder till trots, inte kompenserar spartanska förhållanden med ett hjärtligt och generöst bemötande (utan tvärtom, för var ny dag som går, känns allt mer dammigt och sniket).
Vandrar: längs gatorna tills fötterna värker, huvudet är tomt.
Fryser: på bänkar i Jardin des Plantes.
Besöker: en biodynamisk restaurang och Victor Hugos ganska tråkiga bostad.
Begrundar: surrealister och en svartmålare i Centre Pompidou,
men orkade sen: inte med fler museer.
Ser med blandade känslor fram emot: ytterligare dagar i Paris,
och är: osäker på hur de bör fyllas.
Överväger: en loppmarknad, någon av alla, eller om andan faller på: att gå till fots hela vägen till Eiffeltornets topp, vilket varit en dröm sedan Stålmannen II.
Planerar dock närmast: en sväng till affären,
och förväntar mig därefter: horisontalläge.
Lämnas: av sin sambo att åter irra ensam, längs trottoarerna i ett mulet Paris,
och känner mig (för tillfället): övergiven.
Hoppas: att det inte bara var vinet som talade när han, för ett par dagar sedan, njöt sig igenom den sista novellen, och tyckte att den var Stephen Kingsk.
Hoppas: att förlagen ska dela hans åsikt (alternativt dricka samma slags vin).
Dricker: kaffe, vatten och vin.
Äter nästan uteslutande: vetemjöl, ost och ägg,
och börjar bli: ganska trött på det.
Rekommenderar gärna: ett framtida besök på Art en Capital, som kombinerar de mest patetiska konstyttringarna med de verkligt förkrossande bra, och som alltså lyckas slå en mycket underhållande cirkel runt hela konsten som fenomen.
Rekommenderar däremot inte: Hotel Tolbiac, som alla sina färgglada ränder till trots, inte kompenserar spartanska förhållanden med ett hjärtligt och generöst bemötande (utan tvärtom, för var ny dag som går, känns allt mer dammigt och sniket).
Vandrar: längs gatorna tills fötterna värker, huvudet är tomt.
Fryser: på bänkar i Jardin des Plantes.
Besöker: en biodynamisk restaurang och Victor Hugos ganska tråkiga bostad.
Begrundar: surrealister och en svartmålare i Centre Pompidou,
men orkade sen: inte med fler museer.
Ser med blandade känslor fram emot: ytterligare dagar i Paris,
och är: osäker på hur de bör fyllas.
Överväger: en loppmarknad, någon av alla, eller om andan faller på: att gå till fots hela vägen till Eiffeltornets topp, vilket varit en dröm sedan Stålmannen II.
Planerar dock närmast: en sväng till affären,
och förväntar mig därefter: horisontalläge.
torsdag 5 november 2009
Quatorze mille cinq cent personnes!
Presidenten för vår salong, Jean-Maxime Relange, bekräftade upplevelsen i siffror, när de utländska delegationerna bjöds på skumpa och maränger på en kylskåpskall trapp i Grand Palais igår.
14 500 personer hade besökt salongen under öppningsdagen.
14 500 personer hade besökt salongen under öppningsdagen.
onsdag 4 november 2009
Shakespeare och gänget
Ingen visit i Paris är komplett utan ett besök på bokhandeln Shakespeare and Company, vid Seines strand just söder om Notre Dame.
Och för första gången är nu en Parisvisit komplett även för mig.Shakespeare and Company är på samma gång bokhandel, antikvariat, museum, läsbibliotek anslagstavla och hem för unga författare.
Butiken är döpt efter en tidigare, mycket anrik anglo/amerikansk bokhandel i Paris. Denna hade sedan 1919 frekventerats av storheter som Ernest Hemingway, Ezra Pound, Gertrud Stein och James Joyce.
Stället nämns upprepade gånger i Hemingways En fest för livet, men 1941 tvingades bokhandeln att stänga i och med invasionen under andra världskriget.
1951 öppnade emellertid den nuvarande versionen av Shakespeare and Company på ny adress men i samma vackra anda.
Jag hade svårt att slita mig från stället sedan jag väl kommit in. Inte minst uppskattade jag den demokratiska sorteringen som inte gör skillnad på inbundet och pocket.
Jag hade svårt att slita mig från stället sedan jag väl kommit in. Inte minst uppskattade jag den demokratiska sorteringen som inte gör skillnad på inbundet och pocket. Allt blandas till ett varmt, skenbart, men egentligen mycket välordnat kaos som får pulsar att sjunka och rynkor att slätas ut, bara man stiger över tröskeln.
Jag vet inte hur lång tid vi tillbringade där inne, men till slut lyckades jag ändå välja en bok att spara som kombinerat nöje och souvenir - Kazuo Hishiguros novellsamling Nocturnes - som i kassan förseddes med butikens fina stämpel.Ja, vem behöver ljusterapi i höstrusket, så länge det bara finns böcker?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
