Punkt och knut

Så ekar palatset öde igen.

Igår hämtades konsten, under ett förvånansvärt smidigt franskt kaos, ut från salongerna och allt är över för den här gången. Kanske vore det på sin plats med en liten sammanfattning, för att slå knut och sätta punkt.

Att ställa ut i Grand Palais har känts större än det kanske är. Eller om det möjligen är tvärt om.

Jag hade inga förväntningar på den här veckan. Sålunda är jag i efterhand varken glad eller besviken. Mitt deltagande förefaller mig på det hela taget försvinnande i det stora havet av konst. Men som kortvarig spion såg jag åtminstone en fräsig typ i skinnrock stanna upp och fotografera min tavla, mina kontaktuppgifter, innan han hastigt och (vill jag gärna tänka) selektivt ilade vidare. Och min lilla bunt med visitkort gick åt.

Jag sålde inget. Men i det avseendet är jag i gott sällskap. Det gjorde knappast någon annan heller. Trots att mer än 20 000 personer måste ha besökt utställningen (beaktat de 14 500 som köade för att komma in redan under öppningsdagen), höll man ordentligt i plånboken. Konstnärerna skyller på krisen.

Om den trevlige man med god smak som tidigare kommenterade mitt inlägg ”Avtäckning” fortfarande är intresserad av att bli ett konstverk rikare, får han alltså gärna höra av sig igen. (Min mailadress står att finna i högerspalten.)

Hur som helst var det en intressant erfarenhet. Och kanske leder alla möten till fler aktiviteter i framtiden.

Men just nu ska det mest bli skönt att komma hem till vardagen igen. Att bombarderas med konst är både utmattande och inspirerande.

***

Att evenemanget kortades med en dag beror på Berlinmurens fall för jämt 20 år sedan. Staden firar sitt frändskap till Tyskland, med symbolisk cellomusik och pampigt ljusspel på Place de la Concorde.

Om jag inte har feberfrossa då, ska jag naturligtvis dit och titta.