Helvetets ingång

Någon gång som tioåring förlorade jag mig till lusten att skriva skräcknoveller. Jag tejpade ihop två blå skolhäften till ett extra tjock skrivbok och fyllde den till bredden med fasa.

I kärt minne av denna ogenerade författarglädje (och i brist på annat att förmedla) tänker jag nu plåga er med den första av dessa små historier, ett omedvetet bidrag till Dantes eftermäle.

Såväl innehåll som stavning lär få den mest kallhamrade bjässe att rysa.

(Inget hindrar annars att ni helt låter bli att läsa.)

***

Helvetets ingång

"Mia skulle hem från sin kompis Katarina. Hon gick in i hissen och tryckte på B.V. knappen. 3... 2... 1... B.V. men hissen stannade inte utan fortsatte nerot med en hastighet av ljuset. Mia skrek och dunkade förjäves mot väggarna. Äntligen stannade hissen.

Hon befan sig i appsolut ingenting. Endast hon, hissgolvet och en vägg med hissknappar.

Mia vände sig mot hissväggen i hopp om att någon av knapparna skulle kunna ta henne upp igen. Det fanns det inte, vad hon såg. Men här ifrån ville hon. Hon tryckt utan att tenka sig för på den nestöversta knappen utan att titta vad det stod på den.

Det stod Döda havet.

Innan hon hann förstå vad som hände, guppade hissgolvet på ett oendligt svart hav. Runt henne flöt människo skelett. Hon tryckte sig till hiss väggen. Då råkade hon trycka in en annan knapp. Hon vände sig förskräckt och tittade på den intryckta knappen. Hon var på väg mot de självätande.

Mia stod plöttsligt i en long koridår. Längs ena väggen stod ett smalt bord lika longt som kori doren. Det vidriga var att där satt människa och åt på varandra. På bordet fans till tugg. Ost av olika läckra sorter, glass i alla möjliga och omöjliga sorter, fruckt och andra läcker heter.

En som satt och åt kom fram hoppande på ett ben eftersom grannen åt på det andra. Han stack fram ett finger framför munnen på Mia, prässade in fingret i munnen på henne och stengde den med sin lediga hand. Mia hade ingen kontroll över sina sinnen. Hon tuggade ljudligt på fingret. Mia ville bort från det självätande. Hon viste att hon höll på att bli en av dom.

Med några kraftiga ansträgningar lyckades hon släpa sig bort till hissväggen, (som var med nu också) och tryckte, matt och med sina sista krafter på en stor orange knapp.

Genast kom hon in i en sal där det satt mäniskor. Det syntes att dom brann innanför huden. Mia stapplade fram till en människa och rörde lett vid den, utan att hinna ångra sig. Hon blev som förstelnad när hon såg vad som höll på att hända med henne. Det gick lågor upp för armarna på henne.

Mia skrek. Rullade runt men utan att kunna släcka elden.

Hemma under tiden:

-Borde inte Mia vara hemma nu. Kl är halv 10.
-Ja verkligen jag går och ringer.
Ring.
-Katarina!
-Hej, är Mia där?
-Näe, hon gick hem för en timme sen. Är hon inte hemma?
-Nä, hon har inte kommit.
-Men då kommer hon nog när som hälst.
-Ja, vi får väll hoppas det. Hejdå.
-Hej då.
-Var hon inte där?, frågade Mias mamma på ett sätt som visade att hon var orolig.
-Hon kommer nog villken sekund som helst.

Men det gjorde hon självklart inte. Mia låg död bland tusentals andra longt ner under Kattarinas hus.

Efter som Mia inte kom kontaktade dom polisen. Polisen sa att dom fick vänta några timmar till och se om hon dök upp. Några timmar gick snabbt och innom kort samtalade polisen med dom igen.

Nyheten spred sig som en löpeld. På förmidagen nesta dag viste alla tidningar i hela landet om att Mia hade försvunnigt. Mias vänner ängnade all tid de fick över till att leta efter Mia. Mias syster Sofie som var 14 var förkrossad. Hon gick inte till stolan på flera veckor, och totalvägrade att ens prata om Mia.

Efter en månad gansta pricis kände Sofi att hon absolut inte kunde sova. Plöttsligt slog det upp lågor mitt på golvet. Sofi ville skrika men fick inte fram ett ljud. Innuti logorna fick Sofi syn på en nestan osynlig siluett av sin syster. Mia börgade prata. Hon berettade om allt hon varit med om. Sofie märkte att hon inte hade det minsta svårt att tro på det hennes syster berettade. Mia avslutade med att be sin syster gå till polisen och be dom riva huset. Mia försvan lika fort som hon hade kommit. Sofie sprang in till sina föreldrar. Väckte dom heftigt och börgade beretta.

-Du har haft en mardröm, stolla. Gå och lägg dig.
-Nej, nestan skrek Sofie. Jag har bevis. Kom det finns ett brennmärke på min matta.
Mycket riktigt.
-Vi moste ringa polisen, utbrast Sofie.
Självklart ville inte polisen gräva upp huset bara för att titta!
-Hopplöst! suckade Sofie.
-Vad?!
-De tror mig inte, svarade Sofie. De tror jag har drömt.

Det var mitt i natten. Sofies mamma kokade te och satte sig bredvid Sofie. Bägge tittade mot Katarinas hus. Plöttslilgt börgade huset skaka Hela huset som om det varit jordbävning. Snart slutade det och börgade i stellet brinna. En kolosalt stor brand som lyste upp natten som om det hade varit mitt på ljusa dan.

Alla i huset avled, även Katarina. Varken polis eller vittnen kunde utreda hur branden börgat. Sofie viste att det var nerifrån. I alla fall blev det som Sofia velat från börgan. Man rev det lilla som fans kvar av huset och börgade gräva.

Man upptäckte att hissen kunde åka nerot mycke längre än hissar brukar. Längst nere fann man tusentals skelet. Bland annat flisor av ett barn skellet. Och alldeles bredvid fanns en silvermedaljong. Det var Mias medaljong. Man såg att hon moste ha brunnitt upp. Mia fick en riktig begravning på en kyrkogård i stellet för under huset...

SLUT"

Dagens (goda) gärning:

Läsa igenom nio sidor.

Spara fyra. Radera fem.

Pausfågel (35) - Såsom i en spegel

Ur Speranza av Sven Del Blanc:

"Det föll mig in att jag på något sätt borde rycka upp mig ur denna melankoli och tilltagande försoffning, att jag måste ta mig samman, intressera mig för omvärlden, skaffa mig en vettig sysselsättning. Jag kom sålunda på tanken att företa zoologiska observationer av havets fauna, för att på det sättet göra en insats i upplysningens tjänst.

[---]

Jag övertalade Rouet att komma mig till hjälp. Han befallde en matros att hinka upp ett prov ur havet med hjälp av en enkel mjärde, egentligen bara ett ämbar med ett hål i botten. Jag blev helt förskräckt när jag i mjärden fann en bläckfisk, sannolikt den rätt ovanliga varianten Sepia Psittaca, en rosafärgad säck mellan åtta slingrande armar, vårtiga av sugkoppar. Dess milda och liksom vädjande blick vid munnens fågelnäbb gjorde ett sällsamt och högst obehagligt intryck på mig. Denna bläckfisk jagas hårt av hajar och andra rovfiskar, men kan rädda sig genom att anlägga nya färger som skyddande förklädnad, och utsöndrar i nödfall ett moln av bläck, som förvirrar och leder förföljaren vilse. När jag skar upp dess skinn med Rouets skalpell, ändrade den hastigt färg från blekrosa till svart.

Jag ville kasta det äckliga djuret i havet, men han klamrade sig fast vid min arm med vårtiga tentakler och gav mig en bedjande och nästan mänsklig blick, som gjorde ett pinsamt intryck. Jag fick skära mig loss ur hans glupska omfamning, en mycket obehaglig procedur."

Grattis...

En av huvudkaraktärerna i min novellsamling har namnsdag idag.

Jag firar genom att grubbla över hur jag bäst ska få honom att fatta eld, bara just lagom mycket.

Argument för slaveriet

Apropå Speranza, Del Blancs dagboksroman om ett slavskepp på färd över Atlanten. Apropå Tyst hav: Jakten på den sista matfisken, Isabella Lövins genomgång av tillståndet i våra hav. Apropå Välkommen till paradiset, Jennie Dielemans reportage om turismen som en fortsättning på kolonialismen

Apropå människornas själviska kortsynthet överlag.

Jag skulle vilja införa en måttstock.

Om det argument någon (tex jag själv) använder för att slippa ta ansvar för de orätter man bevisligen bidrar till, inte skulle hålla för att rättfärdiga slaveriet på 1700-talet, så håller det inte heller idag.

Exempel:

Det är billigt

Det är bekvämt

Alla andra gör det

Skulle jag protestera skulle det bara bli dålig stämning

Det är tradition

Det är naturens ordning

Gud har sagt att det ska vara så

Om jag inte gjorde annorlunda skulle jag verka konstig

Visst det är dåligt, men det var knappast bra innan heller

Visst det är dåligt, men nu är det som det är, och hur som helst finns det ingen återvändo

Visst det är dåligt, men utan det skulle hela systemet kollapsa

Det var inte jag som började

Jag orkar inte tänka på det

Jag tycker att jag är värd det

Biografi (27) - Rör ej!

Saker har en tendens att försvinna från biografkassan under festivalveckorna.

Det sker knappast av illvilja, men för att lösöret lätt blandas ihop, när flera personalstyrkor törnar samman på samma mycket begränsade yta.

Desperata tider kräver desperata åtgärder. I år testar platschefen det här.

Dan före dan

Jag skriver så mycket just nu att varje ledig dag känns som julafton.

Den här veckan har det varit julafton måndag, tisdag onsdag, torsdag och igår.

Idag blåstes juleljusen ut. Men i morgon ska de tändas igen.

Som jag längtar redan!

Synd att klaga

-Fast jag tycker ju att ditt liv låter rätt bra. Du jobbar lite lagom och behöver inte bekymra dig för pengar. Resten av tiden kan du syssla med det du helst vill och folk gillar dessutom det du gör. Det låter ju rätt idealiskt faktiskt.

-Tja, när du säger det på det viset så...

Biografi (26) - Andra kassan tack

En gång, i vad som känns som en ganska avlägsen dåtid, var Stockholms filmfestival en skimrande lockelse att se fram emot.

En gång, i vad jag hoppas inte är en alltför avlägsen framtid, ska den kanske bli det igen.

I nuläget är den en tornado full av bröte som driver in över min stundvisa arbetsplats och förvandlar den till någon annans oöverskådliga kaos.

Maskinisterna jobbar 18-timmarspass med för lite sömn emellan. Den ordinarie kassapersonalen reduceras till tumrullare, espressomakare och vidarebefordrare av frågor.

Det är de uppgivna leendenas tid.

Jag erkänner att jag helst håller mig borta.

Misantropi föröver!

Läser Speranza ändå.

Ekvatorialströmmen och utropstecknen drog.

Jag kunde inte låta bli.

In vino imagines

När man hälsar på hos min vän vid Odenplan bjuds man alltid på vin och mandelskorpa. Sån är seden och jag är sen att klaga.

Igår var jag där för att få en novell dissekerad, vilket också skedde med föredömlig precision.

Min vän hade mycket förnuftigt att säga. Han citerade Harold Bloom och jag nickade initierat. Det stod sig fint mot vinet och skorporna.

Efteråt är jag full av nya idéer.

Jag måste strama upp (just som jag gör). Och sedan skruva till.

Kanske blir jag tvungen att starta en eldsvåda bland annat.

Fem små nätta melodier (och en stämpel)

I jämförelse med den obehagsladdade, mycket suggestiva framtidsskildringen Never let me go, är Kazuo Ishiguros Nocturnes: Five Storys of Music and Nightfall, förvånansvärt slätstrukna.

I jämförelse med andra korta berättelser jag nyligen läst är de dessutom onödigt ordrika.

Det ena troligen som en direkt följd av det andra.

De fem historierna handlar alla om människor någonstans på den här sidan av det stora genombrottet. En del har fortfarande tiden för sig. Andra har fastnat någonstans på vägen. Men alla har i grunden goda förutsättningar att lyckas. Deras drömmar kunde ha gällt vad som helst. Nu gäller de musiken.

Det är upplagt för funderingar kring tidens gång, om att önskningar som slår in, sker för sällan, det blir nånting mittemellan.

Men karaktärerna är för enformiga för att riktigt engagera. Männen tafatta och tjurskalliga. Kvinnorna nyckfulla, lite till åren och inte längre fullt så vackra. Deras öden är underhållande men kommer aldrig åt på djupet.

Jag lägger den till handlingarna med en liten axelryckning.

Så här i efterhand gläds jag fortfarande mest åt den fina stämpeln på försättsbladet, från Shakespeare and Company i Paris.

Allting har sin tid

Funderade på att läsa om Sven Del Blancs Speranza. Det var femton år sedan jag öppnade den sist men ur bakhuvudet har den ändå inspirerat mig till den novell jag skriver på nu. (Liksom även Inger Alfvéns Ur kackerlackors levnad, och säkert en helt massa andra saker som jag inte kan sätta fingret på med rak arm.)

Den utspelar sig på ett slavskepp i slutet av 1700-talet och samtidigt som vi färdas över Atlanten skiftar jagets livssyn, långsamt men taktfast, från sprudlande entusiasm till det ordkargaste missmod, allt i form av en dagbok.

Redan efter den första meningen - "O, salighet att vara ung i morgonljus på havet!" - insåg jag emellertid att den fiktiva sjöfararens anteckningar nog skulle dra mig i fel riktning. Jag försöker ju bli av med utropstecken i det här skedet, inte förledas till fler.

En fin bok är det likväl. Kanske vågar jag försjunka i den igen om några veckor.

Otrohet och rödvinstryffel

Det senaste året har jag läst ovanligt många noveller. Det hör naturligtvis ihop med att jag själv försöker skriva en samling sådana. Men det har inte varit ett medvetet beslut. Inför vart nytt bokval har dock det där att jag själv skriver korta berättelser fungerat som ett tungt vägande köpargument. Och så har novellerna stadigt blivit allt fler.

Marguerite Duras Halv elva en sommarkväll (1960) faller också under den kategorin. För trots sina dryga 100 sidor är den är ordkarg, sparsmakad och fokuserad just som en föredömlig novell. (Och flera av mina egna berättelser, förövrigt ungefär lika långa.)

Scenariot: En man, två kvinnor och ett barn är på bilsemester. I den lilla stad de övernattar har just ett svartsjukedrama utspelat sig. Två personer har mördats. När gryningen kommer räknar polisen med att finna mördaren. Men ännu ligger han och trycker någonstans i staden. Medan regnet öser ned.

Utan att så mycket mer behöver sägas speglas två triangeldramer nu i varandra. Ett våldsamt. Och ett undertryckt.

Att läsa sådant här när man finputsar text är som att äta ren äggvita när man deffar. Skillnaden är bara att Marguerite Duras inte alls smakar som äggvita. Utan som rödvinstryffel.