Fiskarnas tysta skrik

Isabella Lövin gör själv den bästa jämförelsen: Om det som just nu händer i haven istället hade hänt i våra skogar, skulle de flesta för länge sedan ha protesterat.

Om träden mejades ner och alla djur (älgar, trastar, harar, ormar, vildsvin, tranor, lo-katter) tämligen urskiljningslöst håvades upp i enorma trålar, och de flesta djur också dog av behandlingen, och 20-80 procent av dessa infångade djur sedan kastades tillbaka i skogen igen (döda) eftersom det inte var just skator man var ute efter, eller hjortarna egentligen var för små för att fångas, eller för att man redan fångat så många björnar som man hade tillstånd till, varefter resten paketerades under pittoreska etiketter, såldes och åts upp, vilket ledde till att 90 procent av alla större djur tillslut hade försvunnit och många bestånd hotades av en nära förestående kollaps, och om denna verksamhet dessutom hölls under armarna av politiska beslut som gick rakt emot naturvårdare och oberoende forskares varningar och rekommendationer, helt enkelt för att man tog större hänsyn till skogstrålarnas socioekonomiska situation och yrkeskultur än till våra gemensamma naturtillgångar, och om allt samtidigt åtnjöt årliga ekonomiska EU-subventioner i miljardklassen, ja då hade folk förmodligen rest sig från sofflocken och sagt ifrån.

Men när allt detta bokstavligen sker under ytan, så att vi vanliga landkrabbor inte kan se det, i alla fall inte med våra egna ögon, då är det mycket enklare att trixa med siffror, vända på tolkningar och fumla bort larmen med hänvisning till att om inte vi gör kommer ju ändå någon annan.

Havet - som vi ser det, där vi förnöjt strosar längs Östersjöns sandstränder med en stilla bön om att algblommingen ska komma sent i år så den inte förstör vår semester - fortsätter ju alltjämt, och vad som annars än händer, att glittra fint och vara blått.

Jag har just läst ut Tyst hav - Jakten på den sista matfisken.

Det har nu gått ett par år sedan den kom ut och efter de senaste årens debatt gör mig ämnet inte längre bestört, men känslan av vanmakt är oförminskad. Trots att det är en fantasiskt reportagebok har jag inte kunnat läsa den snabbt eftersom aningarna, om vad vart nytt stycke nu ska tvinga mig att veta, har gett mig stora knutar i magen.

Sedan femtonårsåldern äter jag inte landlevande djur (inte för att jag tycker att det är fel i sig att döda för att äta, utan för att industrin ser ut som den gör). Sedan ungefär ett år tillbaka äter jag inte heller fisk som (för enkelhetens skull) inte godkänts av oberoende organisationer (KRAV eller MSC).

Som Lövin framhåller är det inte säkert att mitt beslut som enskild konsument egentligen gör någon skillnad. Fisken fiskas ändå (kvoterna ska upp). Den säljs sen bara någon annanstans. Men lika lite som jag skulle äta pandakotlett kan jag i dagsläget föreställa mig att äta ål (detta fascinerande djur som faktiskt tycks kunna bli nästan hur gammalt som helst, åtminstone 150 år eller så, även på botten av en brunn).

(En torsk, får vi förresten reda på, lär vara ungefär lika lättdresserad som en hund.)

Bojkott är hur som helst det enda maktmedel som står mig till buds. Vid sidan om att då och då kanske lyckas rösta på rätt människor.

Isabella Lövin intervjuades i P1-programmet Konflikt (24 oktober) om EU:s fiskeavtal med länder i Afrika. Där menar hon att hennes arbete i Europaparlamentet redan börjat ge lite utdelning.

Vi kan bara hoppas (vid allt som ännu är vid liv) att detta faktiskt stämmer.