Fem små nätta melodier (och en stämpel)

I jämförelse med den obehagsladdade, mycket suggestiva framtidsskildringen Never let me go, är Kazuo Ishiguros Nocturnes: Five Storys of Music and Nightfall, förvånansvärt slätstrukna.

I jämförelse med andra korta berättelser jag nyligen läst är de dessutom onödigt ordrika.

Det ena troligen som en direkt följd av det andra.

De fem historierna handlar alla om människor någonstans på den här sidan av det stora genombrottet. En del har fortfarande tiden för sig. Andra har fastnat någonstans på vägen. Men alla har i grunden goda förutsättningar att lyckas. Deras drömmar kunde ha gällt vad som helst. Nu gäller de musiken.

Det är upplagt för funderingar kring tidens gång, om att önskningar som slår in, sker för sällan, det blir nånting mittemellan.

Men karaktärerna är för enformiga för att riktigt engagera. Männen tafatta och tjurskalliga. Kvinnorna nyckfulla, lite till åren och inte längre fullt så vackra. Deras öden är underhållande men kommer aldrig åt på djupet.

Jag lägger den till handlingarna med en liten axelryckning.

Så här i efterhand gläds jag fortfarande mest åt den fina stämpeln på försättsbladet, från Shakespeare and Company i Paris.