Älskar, älskar inte

Titeln på Alice Munroe novellsamling Kärlek, vänskap, hat (eller på engelska - mer uttömmande men också otympligare - Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage) är också namnet på en av de (ungflicks-) lekar som i förbigående nämns i berättelserna. Den går ut på att man ska ta bokstäverna i namnet på sig själv och den man tycker om och så räkna dem medan man rabblar de där orden. Det ord som är på tur när sista bokstaven försvinner är också svaret på frågan om framtiden.

En annan lek är att tänka på ett nummer, vilken som helst, 12 eller 39, och så ska man räkna alla män eller kvinnor man ser och den som dyker upp när man kommer upp i rätt antal, den måste man gifta sig med.

Kärleken i Munros noveller är nästan lika nyckfull.

I baksidestexten till den svenska pocketutgåvan får vi reda på följande:

"I Alice Munros noveller är det kvinnorna som står i centrum. Berättelserna i Kärlek Vänskap Hat [utan interpunktion] handlar om drömmar och ambitioner, om kärlek och otrohet, och om det pris kvinnor får betala för att leva livet på egna villkor."

Ja. Jo. Eller nej.

Novellerna handlar förvisso om kvinnor och relationer. Men inte minst handlar de om hur tillfälligheter styr våra liv.

Hos Munro blir det tydligt. Vem vi lever med, och förhoppningsvis älskar, bestäms inte av ödet utan av det slumpartade i olika möten. Förutsatt att några, för oss själva sällan helt tydliga, grundförutsättningar uppfylls kan den vi väljer i princip vara vem som helst. Bara läget är det rätta. Bara vi möts just när den där personen verkar kunna ge oss just det som vi just då behöver.

Tiden får sedan utvisa om det val vi gjorde var bra eller dåligt. Ibland var det faktiskt bra. Då har vi skäl att vara tacksamma. I de flesta fall var det det inte.

De personerna vi möter i Munros berättelser är sällan tillfreds. Männen är ofta dominerande. Kvinnorna självförnekande. Kärlek som kunde ha blivit, inträffar vid fel tid, under fel förutsättningar, blir "obrukbar". Personerna anpassar sig, eller flyr bort i sensuella drömmerier. I andra fall styr tillfälligheterna samman två människor i en handfast och praktiskt, med tiden kanske också ömsint, kärlek som är just vad de båda saknat. Romantiken är verklig, men handlar aldrig om den ende rätte.

Var novell blottar på täckelsen till det stora övergripande mönstret, eller snarare bristen därpå. Livets slumpmässighet. Och kärlekens. Det är insiktsfullt, stundtals dråpligt, tekniskt imponerande och över huvud taget mycket, mycket bra.

För en gångs skull förstår jag varför folk propsar på Nobelpris.