Biografi (29) - Luftslottet som sprängdes

I onsdags gick en liten skara ur bions personal ut efter jobbet för att fira löningens ankomst. Av slump och bekvämlighet steg skaran in på Monks och möttes av en overklig syn.

Vid ett bord nära dörren satt fd Astoria Cinemas fd VD samt fd Astoria Cinemas fd teknikchef på armlängs avstånd från var sin öl.

En förvirrad skur av disparata hälsningsfraser flipprade genom lokalen. Outtalade aggressioner, misslyckanden, besvikelser, allmänt kända hemligheter, tragikomiska episoder och tusen andra lustiga och obehagliga stämningar fyllde luften för ett par sekunder som puffen från en översnubblad röksvamp. Sedan blev det plötsligt tyst igen och vardera sällskapet återslöt till sitt eget umgänge.

Det var omöjligt att avgöra vem som fann mötet mest besvärande. Det konkursdrivna fd Astoria Cinemas fd kärntrupp och fd frontfigur, eller det konkursdrivna fd Astoria Cinemas fd avskedade personal.

För den fd avskedade personalen har dock episoden redan förvandlats till ännu en underbart märklig episod i raden av andra underbart märkliga episoder. Var gång vi avhandlar den visionära parentes i svensk biohistoria som var Astoria Cinemas storslagna uppgång och fall kommer nya spännande infallsvinklar fram. Ämnet tycks outtömligt och ändlöst fascinerande.

-Någon borde skriva en bok om det, sa kollegan igår.

-Synd bara, sa jag, att titeln redan är upptagen.

En misslyckad present

På allmän (nåja) begäran kommer här en ny novell, den andra i ordningen, ur mitt blåa skrivhäfte från femte klass.

Om den första var en parallell till Dantes helveteskretsar, kan väl denna ses som en skräckinjagande blandning av Exorcisten och Kafkas Förvandlingen.

Den passar också synnerligen bra som varnande exempel, så här i julklappshetsens begynnelse.

***

En misslyckad present

"Det var Julafton och hela familjen satt runt det väldukade bordet.

-Nu ska jag gå ut och tända jullyktorna, sa pappa och blinkade åt mamma.
-Jag visste inte att vi hade några, sa åttaåriga Vicky uran att titta upp från maten.
-Kvickhuvud, snäste pappa på skoj.
-Jag bara skojjade, sa Vicky lungt.

Pappa gick ut och snart kom han till baka som jultommten.
-Finns det några snälla barn här?, sa pappa eaeäh... dvs jultomten.
-Ja ä jätte näll, utbrast Emma 3 år och sprang mot dörren.
Hon öppnade och stod plöttsligt öga mot öga med tomten.
Emma var inte alls rädd för tomten. Som många barn brukade vara. Det brukade hon gå och skryta med.

Tomten gick och satte sig i den stora fotöljen bredvid den vakert klädda granen och börgade ta upp julklapparna ur den stora säcken.
-Vicky, sa tomten och tittade på hela familjen så att den som nu var Vicky skulle resa sig och ta imot sin present.
Hon reste sig och gick fram till tomten och tog imot den

Det var en nalle med stora snella ögon och en léende liten mun.
-Tjo, utropade Vicky och dansade runt bordet några varv.

-Emma, sa tomten den här gongen.
Ett stort paket med rosa roset, var det. Emma kutade fram och dunsade ner mitt på golvet och börgade rycka och slita i omslagspappret. En orm. En long orm. Kanske 150 cm. Emma gorde kullerbyttor av lycka.

När juklappsutdelningen var över och jultomten gott och bytt om. Moste Emma gå och lägga sig. Hon somnade lika snabbt som en nerklubbad rommare i Astix och Obelix.

Hon vaknade 2 på natten och kände att det gorde ont i benet. Det var klibbigt som av blod. Det gorde inte ont längre, plöttsligt, och hon somnade och sov till 11 nästa morgon.

Vicky hade också sovit länge och hon satt och åt fruckost och väntade på att Emma skulle komma ner förtrappan hoppande och skuttande, när Emma kom gående rak i ryggen och med en stirrande blick.

-Är du sjuk, frågade Vicky
Hon fick inget svar. Så när som på ett väsande.

Emma gick fram till kylskåpet. Det var också rätt konstigt för Hon brukade gå direkt och setta sig och venta på att bli uppassad. Hon tog ett paket råa ägg och satte sig att äta med skal och allt. Ögonen på henne såg på nåt vis döda ut. Och dom hade en ton av grönt.

Hon slickade sig runt munnen med en tunga som inte var av denna världen. Det hon gorde sen han Vicky inte se för hon var på väg till telefonen som var närmast toaletten. Hon låste in sig. Telefonen hade hon med sig. Sladden gick pricis in under dörren det visste hon sen förut.

Snart var pappa på väg. Han såg till sin förskräckelse Emma sitta med slutna ögon och väsa som hon såv. Hon hade halv öppen mun och tungan hängde långt ut ur munnen. Vid närmare beskrivning var den lång och smal. Den var blodröd och natthimelsblå. Och den var lite kluven i spettsen.

Pappan gick i en vid cirkel runt Emma, sen gick han fram och tog tag i henne. Hon vände på huvudet och tittade på honom med sina gröna döda onskefulla ögon. Hon gav ifrån sig ett väsande. Det var så groft och ljudlikt att grannarna skulle kunna ha hört dom om dom inte hade varit på Maljorka. Pappan bakade skräckslaget.

-En docktor, tänkte han, en docktor. Jag moste ringa en docktor.
Han sprang till telefonen i vardagsrumet.
-Kom så fort ni kan. Emma är allvarligt sjuk.
-Ja, jag ska komma så fort jag kan, men det tar nog en timme.
Pappan svarade inte han la på telefonluren med en smäll.

När den där timmen gott (som snarare kändes som 6 år) kom docktorn in.
-Var ligger hon?
-Jag tror hon fortfarande sitter vid mat bordet, svarade pappan.
-Borde hon inte gå och lägga sig?
-Om man kunde få henne till det hade jag varit glag. Jag har redan försökt. Men hon väste bara.
-Väste?, frågade docktorn med ett flin.
-Det är sanerligen inget att flina åt.
Docktorn slutade tvärt och tog på sig sin allvarliga sida.
-Ska ni stå där eller ska ni titta på henne?

Dom gick in i köket. Docktorn gick som pappan, i en vid cirkel runt Emma. och sen fram och tog tag i henne runt hundleden. Den var iskall och hon hade ingen puls. Emme vände på huvudet, mot docktorn. Öppnade munnen visade sina huggtänder väste och räckte ut tungan en decimeter och drog in den. Det var det som behövdes för att docktorn skulle rusa ut ur huset snabbt som om han hade sätt ett monster. (och det hade han ju delvis) han skrek äfter pappan.

-Jag kommer inte tillbaka, och förvänta inte att nån annan gör det heller.

Dagen gick och Emma satt fortfarande vid bordet när mamman kom. Hon satt och stirrade på en fet fluga. Pappan och Vicky hade inte tagit sig för att ringa till mamman så hon bara stod och stirrade på Emma medans hon snabbt naffsade år sig flugan och åt upp den. Nu svimmade mamman.

När hon vaknade upp låg hon i sin seng med Vicky och pappan lutande sig över henne. Dom berättade vad dom viste och sen satt alla tre bara tysta och funderade vad som kunda ha hänt. Men dom kunde inte komma en ända millimeter närmare lösningen.

Nästa dag efter en sömnlös natt. Satt Emma i källaren och jagade möss, spindlar och råttor. Hon fick oftast tag i dom. Hon hade nu aldeles nyongröna ögon och tungan var kluven tre centimeter, och den var längre än dagen innan.

Dagarna gick. Sakta, sakta. En kväll kl 10 pricis ringde telefonen. Vicky svarade. Hon höll i luren i 20 sekunder utan att säga nåt. Sen sa hon trött:
-Hallå. 24387
-Döda ormen
-Förlåt, sa Vicky och lyfte på ögon brynen
-Döda ormen.

Klick

Den underliga medeloldersdamen la på.
-Vem var det
-Någon som sa "Döda ormen"

Hon tistnade tvärt, när hon kom på vad hon sakt. Hon sprang ner till Emma som hade bott i källaren hela den tiden som gott. Vicky tittade på henne. Hon kravlade över golvet. Vicky såg för första gongen att hon betäde sig som en orm. Att hon inte lakt märke till det tidigare. Sen gick hon upp till sin mamma och pappa igen.
-Jag har lösningen

Hon sprang upp till Emmas rum. Ingen hade varit där sen julaftonen. Vicky stannade på tröskeln. Den 150 cm långa ormen var på väg mot henne. Hon grep tag i en docka att försvara sig med. Ormen ringlade sig runt henne. Den här gongen var hanns uppgift inte bara förgifta utan också döda. Helt.

Vicky rev upp ett stort hål i sidan på ormen och börgade rycka ut stoppningen. Ormen ringlade sig hårdare runt Vicky. Den bet henne hårt i benet. Vicky vacklade och for med en smell ner på golvet men fortsatte oavbrutet, att rycka ut stoppning. Ormen gav ifrån sig ett väsande. Longt och klagande. Sen blev den slapp och föll orörlig till marken. Nu skulle den aldrig skada, förgifta eller döda någon mer.

Vicky kravlade sig upp. Hon stapplade ner, lagom att se Emma komma upp skisande mot ljuset som hon inte sett på ett bra tag. Hennes ögon lyste till och blev sen lika mörkblå som vanligt.

Nu ringde telefonen igen
-Det där var bra, bra bra bra
Den medelålders damens röst dog bort och hon ringde aldrig mer

SLUT"

Biografi (28) - Insläpp

-Du får komma ihåg att folk med min sjukdom tolkar allting bokstavligt, sa kollegan under insläppet till Victorias salong 3 (Metropia), mycket muntert.

På väg hem undrar jag vad för slags sjukdom den har som tolkar allting som en omskrivning för något annat.

Mitt hjärtdjur tiger stilla

Vad letar jag efter i alla böcker jag läser?

Kanske något som gör spår i hjärnan. Något som stansar hål i den gamla filten över tillvaron, och få den att blinka som av stjärnor.

Och vidare:

Något som talar till en del av mig jag inte visste fanns, så att den också reser sig och svarar.

Herta Müllers Hjärtdjur är allt en gnistrande filt. Hennes kommunistiska Rumänien är grått och kvävande. Hennes poetiska nedslag exakta.

Men det prosalyriska anslaget talar inte till mig. Och jag svarar inte heller när det ropar.

Istället kör fast i de korta satser där subjektet predikatar objektet, stakar mig i formen, ser rytmen och orden men uppfattar inte vad de menar. Vackra bilder slår upp och försvinner. Men inget blir kvar som gör förenar.

Är jag då ohjälpligt döv för hela Herta Müller, eller bara tillfälligt rastlös och splittrad?

När jag söker upp henne igen, en annan gång i livet, kanske vi hör varandra bättre.

Första advent

Löplogg (23) - Livets cykel

Jag är säsongslöpare. Jag börja jogga på våren när tjälen släppt (den verkliga eller bildliga) och springer sen efter förmåga ända tills det fryser på igen.

På det viset följer träningen varje år en liknande kurva som livet självt.

Det börjar med några frustrerade steg. Viljan är större än förmågan. Gravitationen är större än viljan. Men övning ger färdighet och framstegen höjer humöret. Snart är man igång på allvar.

Det är ännu bara maj eller början av juni. För det ungdomliga självförtroendet syns sommaren evig. Benen fylls av syre och huvudet av drömmar. Framtiden är löften och ingenting är omöjligt. Man överträffar sig själv gång på gång. Man tänker att detta bara är början.

Med högsommaren dyker det upp andra saker som pockar på ens tid. Resultatkurvan planar ut. Men man är inte orolig. Man tänker att det snart blir bättre igen. Man ska först bara ordna det där och det andra.

Augusti och luften fylls av en mättnad. Man vaknar en morgon och inser att hösten inte bara är något som stundom drabbar andra. Man ser tillbaka och förstår att det som man trodde var början egentligen var höjdpunkten och att man aldrig mer kommer nå dit igen. Framtidshopp förbyts i nostalgi.

Kylan kryper på och lederna protesterar. Ibland när man är ute minns kroppen hur det var förut. Kanske tror man då för ett ögonblick att det finns en väg tillbaka. Men för var gång man springer tar det allt längre tid att uppnå det tillståndet, och vad man än intalar sig själv blir det också allt längre mellan gångerna.

Snön faller. Mörkret också. Fåtöljen framför teven har blivit allt bekvämare och för var dag som gått allt svårare att resa sig ur. Det var nu flera veckor sedan man var ute senast. Trots att man inte insåg det då, börjar man ana att det var sista gången.

Ute viner vinden oförtröttligt. Det är rätt skönt att inte behöva vara där ute och stångas med den. Väderleksrapporten är behagligt sövande.

Man nickar till.

Mina tankar också?

Jag läser Herta Müller och mina meningar blir korta.

De förmår inte ta sig längre än till punken.

De vägrar där som hästar. Och ryttaren faller av.

Tomtebonus

Idag grundades julklappspocketinköpen 2009 med en ny beställningslista hos nätbokhandeln.

Vissa böcker är så bra att man gärna återvinner dem som presenter. Gång på gång. På gång.

-Du borde snart få någon slags royalty från Cormac McCarthy, sa sambon.

Ja, det borde jag. Vart vänder man sig med en sådan begäran?

Vem kunde ana?

(Mer trams.)

Av oförsvarliga anledningar såg jag härom dagen ett avsnitt av Playa del Sol. I rollen som sig själv syntes en slimmad och välkammad Sven Melander.

Det hade jag väl aldrig kunnat tro, att under Verner eller Verners extrakilon gömde sig en man som var påfallande lik Kevin Costner.

Helvetets ingång

Någon gång som tioåring förlorade jag mig till lusten att skriva skräcknoveller. Jag tejpade ihop två blå skolhäften till ett extra tjock skrivbok och fyllde den till bredden med fasa.

I kärt minne av denna ogenerade författarglädje (och i brist på annat att förmedla) tänker jag nu plåga er med den första av dessa små historier, ett omedvetet bidrag till Dantes eftermäle.

Såväl innehåll som stavning lär få den mest kallhamrade bjässe att rysa.

(Inget hindrar annars att ni helt låter bli att läsa.)

***

Helvetets ingång

"Mia skulle hem från sin kompis Katarina. Hon gick in i hissen och tryckte på B.V. knappen. 3... 2... 1... B.V. men hissen stannade inte utan fortsatte nerot med en hastighet av ljuset. Mia skrek och dunkade förjäves mot väggarna. Äntligen stannade hissen.

Hon befan sig i appsolut ingenting. Endast hon, hissgolvet och en vägg med hissknappar.

Mia vände sig mot hissväggen i hopp om att någon av knapparna skulle kunna ta henne upp igen. Det fanns det inte, vad hon såg. Men här ifrån ville hon. Hon tryckt utan att tenka sig för på den nestöversta knappen utan att titta vad det stod på den.

Det stod Döda havet.

Innan hon hann förstå vad som hände, guppade hissgolvet på ett oendligt svart hav. Runt henne flöt människo skelett. Hon tryckte sig till hiss väggen. Då råkade hon trycka in en annan knapp. Hon vände sig förskräckt och tittade på den intryckta knappen. Hon var på väg mot de självätande.

Mia stod plöttsligt i en long koridår. Längs ena väggen stod ett smalt bord lika longt som kori doren. Det vidriga var att där satt människa och åt på varandra. På bordet fans till tugg. Ost av olika läckra sorter, glass i alla möjliga och omöjliga sorter, fruckt och andra läcker heter.

En som satt och åt kom fram hoppande på ett ben eftersom grannen åt på det andra. Han stack fram ett finger framför munnen på Mia, prässade in fingret i munnen på henne och stengde den med sin lediga hand. Mia hade ingen kontroll över sina sinnen. Hon tuggade ljudligt på fingret. Mia ville bort från det självätande. Hon viste att hon höll på att bli en av dom.

Med några kraftiga ansträgningar lyckades hon släpa sig bort till hissväggen, (som var med nu också) och tryckte, matt och med sina sista krafter på en stor orange knapp.

Genast kom hon in i en sal där det satt mäniskor. Det syntes att dom brann innanför huden. Mia stapplade fram till en människa och rörde lett vid den, utan att hinna ångra sig. Hon blev som förstelnad när hon såg vad som höll på att hända med henne. Det gick lågor upp för armarna på henne.

Mia skrek. Rullade runt men utan att kunna släcka elden.

Hemma under tiden:

-Borde inte Mia vara hemma nu. Kl är halv 10.
-Ja verkligen jag går och ringer.
Ring.
-Katarina!
-Hej, är Mia där?
-Näe, hon gick hem för en timme sen. Är hon inte hemma?
-Nä, hon har inte kommit.
-Men då kommer hon nog när som hälst.
-Ja, vi får väll hoppas det. Hejdå.
-Hej då.
-Var hon inte där?, frågade Mias mamma på ett sätt som visade att hon var orolig.
-Hon kommer nog villken sekund som helst.

Men det gjorde hon självklart inte. Mia låg död bland tusentals andra longt ner under Kattarinas hus.

Efter som Mia inte kom kontaktade dom polisen. Polisen sa att dom fick vänta några timmar till och se om hon dök upp. Några timmar gick snabbt och innom kort samtalade polisen med dom igen.

Nyheten spred sig som en löpeld. På förmidagen nesta dag viste alla tidningar i hela landet om att Mia hade försvunnigt. Mias vänner ängnade all tid de fick över till att leta efter Mia. Mias syster Sofie som var 14 var förkrossad. Hon gick inte till stolan på flera veckor, och totalvägrade att ens prata om Mia.

Efter en månad gansta pricis kände Sofi att hon absolut inte kunde sova. Plöttsligt slog det upp lågor mitt på golvet. Sofi ville skrika men fick inte fram ett ljud. Innuti logorna fick Sofi syn på en nestan osynlig siluett av sin syster. Mia börgade prata. Hon berettade om allt hon varit med om. Sofie märkte att hon inte hade det minsta svårt att tro på det hennes syster berettade. Mia avslutade med att be sin syster gå till polisen och be dom riva huset. Mia försvan lika fort som hon hade kommit. Sofie sprang in till sina föreldrar. Väckte dom heftigt och börgade beretta.

-Du har haft en mardröm, stolla. Gå och lägg dig.
-Nej, nestan skrek Sofie. Jag har bevis. Kom det finns ett brennmärke på min matta.
Mycket riktigt.
-Vi moste ringa polisen, utbrast Sofie.
Självklart ville inte polisen gräva upp huset bara för att titta!
-Hopplöst! suckade Sofie.
-Vad?!
-De tror mig inte, svarade Sofie. De tror jag har drömt.

Det var mitt i natten. Sofies mamma kokade te och satte sig bredvid Sofie. Bägge tittade mot Katarinas hus. Plöttslilgt börgade huset skaka Hela huset som om det varit jordbävning. Snart slutade det och börgade i stellet brinna. En kolosalt stor brand som lyste upp natten som om det hade varit mitt på ljusa dan.

Alla i huset avled, även Katarina. Varken polis eller vittnen kunde utreda hur branden börgat. Sofie viste att det var nerifrån. I alla fall blev det som Sofia velat från börgan. Man rev det lilla som fans kvar av huset och börgade gräva.

Man upptäckte att hissen kunde åka nerot mycke längre än hissar brukar. Längst nere fann man tusentals skelet. Bland annat flisor av ett barn skellet. Och alldeles bredvid fanns en silvermedaljong. Det var Mias medaljong. Man såg att hon moste ha brunnitt upp. Mia fick en riktig begravning på en kyrkogård i stellet för under huset...

SLUT"

Dagens (goda) gärning:

Läsa igenom nio sidor.

Spara fyra. Radera fem.

Pausfågel (35) - Såsom i en spegel

Ur Speranza av Sven Del Blanc:

"Det föll mig in att jag på något sätt borde rycka upp mig ur denna melankoli och tilltagande försoffning, att jag måste ta mig samman, intressera mig för omvärlden, skaffa mig en vettig sysselsättning. Jag kom sålunda på tanken att företa zoologiska observationer av havets fauna, för att på det sättet göra en insats i upplysningens tjänst.

[---]

Jag övertalade Rouet att komma mig till hjälp. Han befallde en matros att hinka upp ett prov ur havet med hjälp av en enkel mjärde, egentligen bara ett ämbar med ett hål i botten. Jag blev helt förskräckt när jag i mjärden fann en bläckfisk, sannolikt den rätt ovanliga varianten Sepia Psittaca, en rosafärgad säck mellan åtta slingrande armar, vårtiga av sugkoppar. Dess milda och liksom vädjande blick vid munnens fågelnäbb gjorde ett sällsamt och högst obehagligt intryck på mig. Denna bläckfisk jagas hårt av hajar och andra rovfiskar, men kan rädda sig genom att anlägga nya färger som skyddande förklädnad, och utsöndrar i nödfall ett moln av bläck, som förvirrar och leder förföljaren vilse. När jag skar upp dess skinn med Rouets skalpell, ändrade den hastigt färg från blekrosa till svart.

Jag ville kasta det äckliga djuret i havet, men han klamrade sig fast vid min arm med vårtiga tentakler och gav mig en bedjande och nästan mänsklig blick, som gjorde ett pinsamt intryck. Jag fick skära mig loss ur hans glupska omfamning, en mycket obehaglig procedur."

Grattis...

En av huvudkaraktärerna i min novellsamling har namnsdag idag.

Jag firar genom att grubbla över hur jag bäst ska få honom att fatta eld, bara just lagom mycket.

Argument för slaveriet

Apropå Speranza, Del Blancs dagboksroman om ett slavskepp på färd över Atlanten. Apropå Tyst hav: Jakten på den sista matfisken, Isabella Lövins genomgång av tillståndet i våra hav. Apropå Välkommen till paradiset, Jennie Dielemans reportage om turismen som en fortsättning på kolonialismen

Apropå människornas själviska kortsynthet överlag.

Jag skulle vilja införa en måttstock.

Om det argument någon (tex jag själv) använder för att slippa ta ansvar för de orätter man bevisligen bidrar till, inte skulle hålla för att rättfärdiga slaveriet på 1700-talet, så håller det inte heller idag.

Exempel:

Det är billigt

Det är bekvämt

Alla andra gör det

Skulle jag protestera skulle det bara bli dålig stämning

Det är tradition

Det är naturens ordning

Gud har sagt att det ska vara så

Om jag inte gjorde annorlunda skulle jag verka konstig

Visst det är dåligt, men det var knappast bra innan heller

Visst det är dåligt, men nu är det som det är, och hur som helst finns det ingen återvändo

Visst det är dåligt, men utan det skulle hela systemet kollapsa

Det var inte jag som började

Jag orkar inte tänka på det

Jag tycker att jag är värd det