Mitt hjärtdjur tiger stilla

Vad letar jag efter i alla böcker jag läser?

Kanske något som gör spår i hjärnan. Något som stansar hål i den gamla filten över tillvaron, och få den att blinka som av stjärnor.

Och vidare:

Något som talar till en del av mig jag inte visste fanns, så att den också reser sig och svarar.

Herta Müllers Hjärtdjur är allt en gnistrande filt. Hennes kommunistiska Rumänien är grått och kvävande. Hennes poetiska nedslag exakta.

Men det prosalyriska anslaget talar inte till mig. Och jag svarar inte heller när det ropar.

Istället kör fast i de korta satser där subjektet predikatar objektet, stakar mig i formen, ser rytmen och orden men uppfattar inte vad de menar. Vackra bilder slår upp och försvinner. Men inget blir kvar som gör förenar.

Är jag då ohjälpligt döv för hela Herta Müller, eller bara tillfälligt rastlös och splittrad?

När jag söker upp henne igen, en annan gång i livet, kanske vi hör varandra bättre.