Biografi (30) - Decenniebuggen

Vi hade förberett oss på en smidig första dag på det nya decenniet. Allt löpte också på i prima stil till dess att foajén plötsligt släcktes ner, proppskåpet började surra på ett oroväckande sätt och datorerna blinkade till och dog.

Maskinrummen skonades som genom ett mirakel. Men kylan, som redan tagit biografen i sitt grepp, sjönk snabbt när vi insåg att vi fick välja mellan ledljus eller värmefläktar. Det fanns alls inget ljus på toaletterna.

Medan maskinisten sprang runt med en skarvsladd och en ficklampa i hopp om att i någon av alla skrubbar lyckas lokalisera det centrala modemet, samt inte minst dess elförsörjning, fick vi duktigt återgå till manuell, kontant biljettförsäljning, allt medan besökarna gärna skällde ut oss för att det var så kallt och mörkt överallt.

Den sista visningsrundan räddades genom att personalen fick sitta med inne i salongerna med var sin ficklampa för att, vid en eventuell nödsituation, kunna lysa vägen mot närmaste utgång.

För min del föll lotten på Sin Nombre, en riktigt fin och tragisk film som såväl formmässigt som tematiskt sorterar in under samma kategori som Frozen River, och som jag gärna berömmer på alla möjliga sätt men som knappast lär förändra mitt liv.

Närmast mumifierad av köld fick jag därefter bege mig av hemåt, trött och med ryggen stelnad i en frusen knuta.

Vad beträffar mitt arbetsliv får 2010 (däremot) gärna avvika rejält från hur det började.

Tolvslaget

När klockan slog över satt vi - jag, sambon, en oväntad gäst - inbegripna i ett engagerande samtal om litterära favoritteman.

Raketerna omslöt lägenheten från fyra håll - tre vädersträck och takfönstren, spräcklade väggarna i glada färger och knattrade som popcorn. Vi tog oss tid att skåla snabbt och återvände sen genast till samtalet.

När väl sängen vankades var jag lyckligt mätt i både buk (magas) och huvud (knoppas).

2010 får gärna fortsätta som det började.

Från och med nu!

Till nyår bör man sammanfatta det som varit, det gångna året, eller som nu gärna ett helt decennium. Jag gör det snarare pliktskyldigt än lustfyllt.

2009 var förvisso det år då jag hade min första vernissage på ordentligt galleri och sedan for till Paris för att hänga ut tavlor där med. Jag var i Rom, i Skåne och på Hanö. Jag läste ett 60-tal böcker och såg flerdubbelt med film. Jag sprang en halv marathon och greps av salig harmoni. Men dagarna har i övrigt mest flutit samman. Det blev inte ett år att nostalgiskt klamra sig fast vid.

Hela decenniet rivstartade med flyttar hemifrån och kaosartade resor till Kapstaden. Jag tog min examen från journalisthögskolan, men har därefter mest hoppat runt mellan olika deltidskneg, skitjobb som eventuellt kunnat få Charles Bukowski att nicka i broderligt samförstånd, och som jag trivts med så länge (mycket tack vare biografkollegorna) för att finansiera mitt skapande, men som i lika hög utsträckning har slukat min tid och min kraft och allmänt fått mig att förtvivla.

Jag ser därför hellre framåt än bakåt:

2010 ska bli året då jag (först och främst) skriver klart och skickar iväg min satans novellsamling.

Det här blir också året då sambon drar iväg för ett eget äventyr i Afrika (vilket jag ser mycket fram emot att få följa på hans utlovade blogg). Själv ska jag ägna den tiden åt att måla, samt gärna förta mig en kortare resa. Varför inte till exempelvis Ruhrområdet? Varför inte - för samvetets och upplevelsens skull - med tåg?

Resten, både vad gäller det kommande året och för 10-talet i stort, är förhoppningar - gränslösa, stundom krampaktiga. Folk säger ibland att jag borde vara glad som åtminstone vet vad jag vill. Om lycka kan definieras som tydliga drömmar är jag den lyckligaste människan på jorden.

Men drömmar är blott drömmar och dem lämnar vi därför därhän och tar det hellre som det kommer.

Jag vill bara passa på att önska er alla en gnistrande kväll, och snart efter det ett riktigt gott nytt år!

Multipla personligheter

Sambon har blivit fasadklättrande lönnmördare i 1400-talets Florens (för tillfället assisterad av Leonardo da Vinci i sin jakt genom katakomberna).

Själv ändrar jag i inledningen till novell nummer 4. Igen. Huvudkaraktären vill som aldrig bli sig själv riktigt nog. Tigger ständigt nya röster. Och jag skriver om.

Visserligen är förvandling själva temat för berättelsen. Men snart får det ändå vara måtta.

Annars blir jag helt om tokut.

Källan

Lyckan att få läsa Ett annat liv. Det är som att gå tillbaka till själva källan. Författarskapets upprinnelse. Till själva grundämnet. De ursprungliga scenerna. Allt som senare blev till fiktioner.

Regression

Jag har inte tid att vara intellektuell. Jag har fullt upp med att springa runt i slasket på stadens gator och köpa färgglada tröjor för halva priset.

Dagens shoppingtur tillät också en lycklig sväng in på Butterick's för införskaffade av en ask om sex olikfärgade clownkritor (för framtida konstnärligt bruk, jo jag lovar).

Som present till sig själv på min födelsedag köpte sambon vidare en xbox 360 igår, och jag som inte spelat datorspel på allvar sedan Wonder Boys tid är nu farligt road av legoversionerna av Batman och Robin.

Den tid som blir över ägnar jag huvudsakligen åt att äta tårta (det finns det gott om).

En mycket barnslig tillvaro.

Per Olov Enquists memoarer lär inte bli lästa i en handvändning.

En satans dag att fylla år

Tårtan med choklad- och konjaksfikonfyllning, som ingen kunde komma och äta upp.

Födelsedag, ljuva våndor

Medan sambon sött slumrar vidare smyger jag upp och överraskar mig själv med kaffe och rostbrödfrukost framför datorn. Jag har ju ett presentkort på böcker att utnyttna.

I kundvagnen just nu: Glitterscenen, De fattiga i Lodz, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och Nära hem.

Eller borde jag kanske byta Lodz mot Fenomenet Ranelid? Eller Nära hem mot The Complete Tales and Poems of Edgar Allen Poe?

Eller tänka om helt och förklara tiden mogen för Proust och hans spaning?

Eller blanda?

Hm. Mm. Det här kan ta en stund.

Färdig med Gud

För att avsluta läsningen av Illusionen av Gud med några sista reservationer:

Med hela den vetenskapliga vapenarsenal som Richard Dawkins disponerar i sitt krig mot religionen borde han kunnat skriva en ännu mer träffsäker bok.

Nu tar han många onödiga omvägar mot sina olika mål. Då han glad i hågen far ut i spekulativa resonemang om exempelvis universums uppbyggnad riskerar hans världsbild att te sig lika mystisk som de troendes. Då han utan att kunna stödja sig på relevant forskning leker med egna teorier om de psykologiska förklaringarna till övernaturlig tro, berövar han resonemanget slagkraft och skärpa.

Jag hade önskat att han hållit sig efter sin egen stränga princip - att låta kunskapsluckor vara kunskapsluckor till dess att vetenskapen funnit vägar att förklara dem. Hans bok hade inte blivit mindre läsvärd för det. Hans attack inte mindre frenetisk.

Årets klappar

Snön ligger vit runt mammas nya stuga och julmaten flödar. Jag har fått många fler fina klappar än jag förtjänar, inte minst andra säsongen av Mad Men och ett par av min systers hemstickade vantar som knappast kan beskrivas som annat än konsthantverk.


Efter den trivsamma bokbytarkalabalik som alltid uppstår när pappret rivs av och pocketpaketen visar sig vara dubletter av redan lästa titlar, kan jag också glädjas åt en riktigt fin samling böcker.

Vindens skugga, Bang om Bang, Fågeln som vrider upp världen, Aldrig fucka upp och Kunzelmann & Kunzelmann.

Dessutom fick jag ett presentkort på nätbokhandeln som snart ska omvandlas i ännu mer njutning. Men nu ska jag först och främst återvända till julen.

Jullov, första morgonen

En viss vilsenhet infinner sig när man längtat länge efter något och detta något äntligen infinner sig. I alla fall om det som efterlängtats varit en allmän negation, en tillstånd där ingenting ska behöva göras.

Hur gör man ingenting?

De sysslor man nyss förbannade, blir snart en flykt från själva tristessen.

Att man nu väljer dem fritt, och inte av tvång, är ingen uppenbar skillnad.

Missta mig inte

Jag har ett stort problem med Illusionen om gud. På sitt sätt säger det en hel del om vårt samhälle. Det handlar nämligen inte om innehållet, utan om omslaget.

Som många andra läser jag gärna på buss och tunnelbana. Och jag har i regel inget emot att folk (om de nu skulle vara så väldigt nyfikna) kastar ett öga på boken och konstaterar vilken det är.

Men ett första ögonkast på Illusionen om gud riskerar att ge ett helt felaktigt intryck. De röda tärningarna med olika religiösa symboler på sidorna, det orientaliska bakgrundsmönstret och ordet GUD i svarta versaler signalerar knappast en vetenskaplig essä. Snarare för det tankarna till något som inhandlats hos scientologi-bokhandeln eller något annat sekteristiskt samfund.

I alla fall ser den misstänkt religiös ut. Och det generar mig. Richard Dawkins skulle älska vårt land.

Halvvägs genom schavotteringen av Gud (några nätter före jul)

Medan hyreshusets lilla julgran glimmar på ute på gården läser jag vidare i Illusionen om gud.

Till min glädje ser jag också mina förhoppningar besannas, dock mer vetenskapligt än religiöst, vilket jag inte heller beklagar.

Som övertygad ateist i ett redan sekulariserat samhälle tillhör jag inte Richard Dawkins egentliga målgrupp. Där jag bor är inte religiositet en i det närmaste obligatorisk egenskap. Här behöver jag inte släta över det faktum att jag inte tror på gud för att undvika att bli allmänt föraktad. Jag behöver inte ljuga om min hållning för att ha en möjlighet att bli vald till förtroendeposter (om jag nu skulle vilja det). Jag riskerar inte heller att bli beskylld för att vara landsförrädare, eller något annat lika bespottat, till följd att detta inlägg.

Det är alltså inte mig Richard Dawkins behöver omvända, ej heller uppmuntra i mina övertygelser. Hans energiska framfart i det avseendet slår gång på gång in mina redan öppna dörrar. Och det blir lätt en smula störande.

Bortom den agitoriska avsikten ligger emellertid en spännande bok och väntar.

I samma veva som vetenskapsmannen Dawkins (med sällan skådad - möjligen kontraproduktiv - frenesi) förnekar gud, tvingas han nämligen att förklara varför han anser att denna slutsats är den enda rimliga. Han gör nedslag i en mängd vetenskapliga områden, som rymdforskning, antropologi och genetik. Och samtidigt som han gör slavsylta av allsköns religiösa föreställningar och inte drar sig (och varför skulle han det?) för att jämställa tron på Jesus (gudomen) med tron på enhörningar eller flygande spagettimonster, tvingar han sin publik att följa logiska resonemang om sannolikhet och manar oss att inte ersätta okunskap med skenbart enkla lösningar som bara väcker nya och ännu större frågor.

Just nu (till mitten av boken kommen) är han inne på olika alternativa förklaringar till varför religiositeten egentligen är så utbredd (snarare regel än undantag). Vad har människan, rent evolutionistiskt, haft för nytta av den? Han lutar åt att vidskeplighet är en (oönskad) bieffekt av andra mer gynnsamma saker.

Som sagt, det är mycket upplysande.

Att läsa sådant såhär inför jul - när den polyteistiska kristendomen samtidigt exploderar över västvärlden, med sina glittriga ikonbilder och sånger, inte minst i vårt sekulariserade land - bjuder också på väldigt spännande kontraster.

Den lilla granen på gården