Hitoribocchino yoru

Skriva? Varför det när man kan ägna eftermiddagen åt att lära sig texten till Ue o muite aruk0 på japanska. Sådant vet man aldrig när det kan komma till användning.

Dagens lådfynd

Från en av de återkommande lådorna med begagnade böcker utanför tunnelbanan vid Brommaplan: Den första kretsen av Alexander Solsjenitsyn.

Har hittills bara läst En dag i Ivan Denisovitjs liv, kändes dags att fördjupa min bekantskap med ryssen.

Blånaglar och muskelknuttar

I dag försvann det sista av min blåa tånagel efter Stockholm halvmarathon. Det kändes nästan lite vemodigt. Jag längtar allt mer efter nästa löpsäsong. "Terräng"-programmet på gymets stair master är liksom inte riktigt samma sak.

Idag kunde jag inte hålla mig från att toppa uppvärmingen med en femminutersspurt på löpbandet trots att jag vet att jag har fel inneskor för sådant och undantagslöst får ont i fötterna. Hur vacker frostdimmorna än må vara, när de förvandlar träden till något ur kinesiska gobelänger, börjar jag slutligen se fram emot våren.

Stämningen på Bromma träningscenter är annars föredömligt god och stället domineras av vänliga själar. En ung kille, som jag tror började träna där samtidigt som jag, har gått ned bortemot 20 kg sedan jag såg honom första gången. På sista tiden har han fått en ny glöd i blicken och hälsas med uppmuntrande handslag från de övriga stammissnubbarna.

Några kaxerier syns inte till. Muskeltyperna kör mer av tjuren Ferdinand-stilen. Förra veckan dök en av byggarna upp med sin nykläckta lilla dotter och det blev en massa ooh:ande och ååh:ande. När jag gick därifrån idag stod biffen med det tryggt sovande lilla knyttet i nävarna medan kompisen låg på en matta bredvid och gjorde rumpövningar och sa saker som:

-Lycka för mig, vet du vad det är? Det är en fin fru och kärlek och så barn som är friska och har det bra.

Jag tror jag ska förnya medlemskapet med ytterligare ett år.

Pausfågel (36) - Tittar upp medan jag går

Den subjektiva storheten

Det finns filmer som helt saknar brister.

Inte sällan handlar det om socialrealistiska historier fotade med handkamera, som Frozen River, Sin Nombre och It's a Free World. Filmer som det inte går att hitta några fel på, men som det ändå inte är säkert att man faller för. Huruvida man faller beror i slutändan på den individuella mottagligheten. Antingen nickar man bara i erkännande och rycker på axlarna. Eller så går berättelsen rakt in.

Fish Tank hör för min egen del till den senare kategorin.

Här är knivskarp dialog, strålande skådespeleri, perfekta balanser och så all denna andlösa längtan. Det snuddar rent av vid Morvern-känslan.

Vilken verkligt stor liten film!

Dagens SAOL

1) Välmåga - finnes.

2) Undlåta - finnes ej. Där ser man.

Helsike!

Det är då ett jävla skittillstånd som jag hamnar i att inte kunna sluta upp med att skriva jättelånga blogginlägg som ingen människa är intresserad av och se timmarna gå (som i en mardröm) när jag egentligen borde ta tag i de långsiktiga projekten eller i alla fall sånt som kan generera pengar. Vad ska man med lindriga manier till om de inte ens går att omvandla i framåtrörelse? Klockan är två redan. Och jag sitter fortfarande här. Fan också. Fan fan.

Svenska gods och herresäten

Att läsa Jorden de ärvde är som att få en massa bitar till ett stort pussel över Sverige - inte över hela Sverige, men över de stora delar av Sverige som gott i arv genom adliga släkter i flera hundra år - och alla bitar är var för sig intressanta men på samma gång svåra att riktigt koppla samman.

Boken genomsyras på ett plan av en stor orättvisekänsla. Fideikommisser (vilket alltså är huvudämnet för boken) är per definition orättvisa. Det är orättvist och egentligen olagligt (men i vissa fall ändå tillåtet) att utestänga alla syskon utom den äldste sonen från familjearvet med inte alldeles otvivelaktiga argument som "kulturvård".

Samtidigt låter af Kleen bli att kamma hem enkla poänger. När Nils Posse, borgmästare och godsägare i Växjö, beskriver sig själv och kommunen som två jämbördiga parter (tänk en stund på det: en person i ena vågskålen, hela folket i den andra), problematiseras inte den självbilden uttalat, vilket på ett sätt är sympatiskt - läsaren får själv dra sina slutsatser - men på ett annat också opedagogiskt.

Utan vägledande analys slutar det med att vi bara konstaterar de fakta författaren lägger fram. Vi betraktar dem. Men vad är det egentligen vi betraktar? De 2,5 promille av Sveriges befolkning som tillsammans äger ytor större än Gotland. Samt de politiska beslut som tjänar till att hålla allt under armarna.

Mer intressant än själva beskrivningen är när vi får ta oss an det historiska perspektivet. Efter 60-talets klasskamp tycks vi just nu vara inne i en ovanligt svärmisk period där adel och kungligheter allmänt upplevs som kulturellt värdefullt och smågulligt och något som i sig är värt att bevara, och vi (politikerna med vårt goda minne) offrar i den andan både lag och rätt för att göra det. Ett förhållande som de rika adelsmännen (jag säger männen eftersom adeln är patriarkisk - lite smågulligt och kulturellt värdefullt sådär) knappast protesterar emot.

Det är inget brott att vara rik. Frågan är väl bara om det är socialdemokratins uppgift att se till att de rika så friktionsfritt som möjligt får fortsätta vara rika. Utan att uttalat dra några sådana slutsatser, och i sin art av släktkrönika lika mycket som kritiskt reportage, är det väl i detta boken landar. Vid anblicken av alla bidrag och subventioner (som inte bara främjar de besuttna utan också tvingar kapital i märklig riktning) lockas jag av åsikten att det enda vettiga vore att riva upp hela skiten och börja om igen från början.

Men fullt så radikal ska jag väl ändå inte bli. Så jag sätter punkt och äter lunch i stället.

På menyn: Nyskjuten ripa med potatis från åkern och wiskeykryddad vinbärsgelé.

Alternativt: Två kokta ägg och en skiva lingongrova.

Människan och hennes sagor

Sedan jag läste Illusionen om Gud ser jag religion överallt. I Bang om Bang beskriver Barbro Alving sin kristna övertygelse ("han dog för mig - då är väl det minsta jag kan göra att älska honom!") P.O. Enquist glider ifrån bygdetron i Ett annat liv och Ann Heberlein tampas med Svenska kyrkan i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Även kalenderns röda dagar (med deras ledighet och ob-tillägg) har för en stund blivit extra tydliga.

Så mycket av vårt samhälle och hela vår egen identitet är uppbyggd utifrån en bok med sagor och i bästa fall subjektiva, i värsta fall strikt påstådda ihågkomster, sammanställd för mer än 1600 år sedan och modererade sedan dess utifrån växlande, ofta tveksamma motiv.

Ett av Richard Dawkins huvudskäl till hela sin kritik av religionen är att om vissa sanningar tas för givna, och dessa sanningar inte heller får kritiseras (eftersom man då anses intolerant), så låser vi oss samtidigt för förnuftsargument och alternativa förklaringar.

Religiösa slutsatser kan synas logiska enligt principen om A så B. Som exempelvis: Jesus dog för mig alltså måste jag älska honom. Eller den klassiska: Gud är allsmäktig och god alltså kan det inte finnas ondska (vilket det bevisligen gör, så hur förklarar vi det?). Men resonemangen är luft eftersom första ledet A aldrig har bevisats och aldrig kommer att kunna bevisas, helt enkelt eftersom det med största sannolikhet inte är sant.

Det jag paradoxalt nog därför uppskattade med filmen Avatar är att den panteistiska gudomen på planeten Pandora inte är skapad utifrån fantasier utan är ett fysiskt påvisbart system av nervtrådar som binder samman allting levande. Guden här är inte något övernaturligt. Den utgör själva naturen.

I övrigt är James Camerons epos ännu en av de där filmerna jag önskar att jag hade sett när jag var tolv. Då hade jag sugits in i den fluorescerande djungeln med varje fiber av min varelse och genast gett mig av för att lära mig skjuta med pil. Även i den 32-åriga kroppen får scenerna det att spritta det i klädklättrargenerna. Men den ursprungsdoftande naturtron till trots är ju detta i princip bara ännu en berättelse om den smorde krigsfurstens återkomst.

Jag tar mig (återigen) tid att fundera på hur världen hade sett ut om andra sagor hade styrt vårt tänkande? Mycket bättre hade det kanske inte varit. Men säkerligen annorlunda.

Slukarhumör

Och nu: Jorden de ärvde av Björn af Kleen.

Det står en god samling böcker på olästhyllan som verkar betydligt mer fängslande. Men just nu vill jag hellre sluka än uppslukas, och med den utgångspunkten förefaller en berättelse om den svenska adeln vara ganska exakt vad jag behöver.

Ångest och svarta fåglar

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva slank ner som en liten taggig karamell, men ändå oväntat friktionsfritt.

Kanske visste jag redan för mycket om boken på förhand och hade hunnit bygga upp orimliga förväntningar. Förväntningar på vad? Ännu större lidande? Ann Heberlein har väl i sanning lidit nog.

Beskrivningen av ångest som en klösande fågel (Sylvia Plath - "a great muscular owl", Heberlein - "en korp som hackar och sliter") fick mig hur som helst att tänka på min egen gamla målning. Där rycks ju ångesten ut istället för att segra. Vilket möjligen kan synas hoppfullt. Så jag lägger in den som illustration.

Senast sedda

På två månader var jag knappt på bio alls. Nu när jag i några snabba ryck försöker ta igen vad jag missat inser jag att det inte är så mycket. Det blir två tummen upp mot tre tummen ner. Vi tar det i fallande ordning.

Sherlock Holmes - Om man bara lyckas bortse från att detta är ännu en intrig om ordensmän som söker världsherravälde, och kanske kan överse med alla de dinglande kvinnooffren, så var detta en riktigt befriande rulle. In med en fräschare storyline till nästa film bara så kan det här bli hur bra som helst.

Away we go - Eventuellt en lite för enkel upplösning, modell deus ex machina. Men varmt och roligt om blivande föräldrar i en värld där alla är galna på sitt eget underhållande sätt. En guldstjärna också till Melanie Lynskeys oväntat gripande poledance.

Bright star - Jag är nu en sucker för återhållen kärlek och knappa beröringar i välskräddade 1800-talskostymer, men det finns en gräns även för mig. När en hel film ägnas enbart åt de två unga människornas egocentriska kärleksbekymmer får man snart lust att ge dem ett par uppfriskande lavetter, oaktat den kranka ynglingen inte bara är kär utan också poet av dignitet och mot slutet tragiskt nedbruten. Hade jag inte varit en sucker för återhållen kärlek och knappa beröringar i välskräddade 1800-talskostymer hade jag snutit den på ytterligare ett kvalster.

The Imaginarium of Doctor Parnassus - Det var mitt sällskap som sa det: Om man nu har tillgång till en apparat som låter människor stiga in i sina egna fantasier, varför inte ta möjligheten i akt att säga något intressant? Ja varför inte ställa karaktärerna inför verkliga moraliska dilemman? Varför över huvud taget göra en sådan barnslig och enerverande film? Slutsatsen är krass och obönhörlig. Vissa regissörer ska inte skriva sina manus själva.

Solisten - Efter Sherlock Holmes ville jag genast ha mer Robert Downy. Jag borde ha bitit mig i tummen i stället. Så fort den gudabenådade (ordvalet dubbelt ironiskt, filmen olidligt religiös) uteliggaren sätter stråken till cellon flyger duvor mot himlen och tårar trillar mot asfalten. Här finns inga förmildrande omständigheter alls. Att en eller annan skådis trots allt gör ett hyfsat jobb kan knappast läggas djävulen till last. Det här var så dålig att jag vill slåss.

I morgon blir det Avatar, på onsdag Fish Tank. Jag kämpar på.

Olästhyllan

Efter vinterns alla presenthögtider (och en spontan ommöblering inför jul) har byrån i sovrummet förvandlats till en ganska fantastisk, drygt metern lång smörgåsbuffé av olästa böcker. Den vänstra halvan av buffén är mest min och jag blir lite varm i magen varje gång jag tittar på den.

Näst på tur (den med röd rygg överst i högen): Ann Heberlein, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Ett varv på hjärntvätten

När en text är klar behövs i regel ändå en liten paus för att ställa om hjärnan inför nästa.

I går passade jag alltså på att se hela andra säsongen av Mad Men i ett enda svep.

Så mycket mer finns alltså inte att säga.