Svenska gods och herresäten

Att läsa Jorden de ärvde är som att få en massa bitar till ett stort pussel över Sverige - inte över hela Sverige, men över de stora delar av Sverige som gott i arv genom adliga släkter i flera hundra år - och alla bitar är var för sig intressanta men på samma gång svåra att riktigt koppla samman.

Boken genomsyras på ett plan av en stor orättvisekänsla. Fideikommisser (vilket alltså är huvudämnet för boken) är per definition orättvisa. Det är orättvist och egentligen olagligt (men i vissa fall ändå tillåtet) att utestänga alla syskon utom den äldste sonen från familjearvet med inte alldeles otvivelaktiga argument som "kulturvård".

Samtidigt låter af Kleen bli att kamma hem enkla poänger. När Nils Posse, borgmästare och godsägare i Växjö, beskriver sig själv och kommunen som två jämbördiga parter (tänk en stund på det: en person i ena vågskålen, hela folket i den andra), problematiseras inte den självbilden uttalat, vilket på ett sätt är sympatiskt - läsaren får själv dra sina slutsatser - men på ett annat också opedagogiskt.

Utan vägledande analys slutar det med att vi bara konstaterar de fakta författaren lägger fram. Vi betraktar dem. Men vad är det egentligen vi betraktar? De 2,5 promille av Sveriges befolkning som tillsammans äger ytor större än Gotland. Samt de politiska beslut som tjänar till att hålla allt under armarna.

Mer intressant än själva beskrivningen är när vi får ta oss an det historiska perspektivet. Efter 60-talets klasskamp tycks vi just nu vara inne i en ovanligt svärmisk period där adel och kungligheter allmänt upplevs som kulturellt värdefullt och smågulligt och något som i sig är värt att bevara, och vi (politikerna med vårt goda minne) offrar i den andan både lag och rätt för att göra det. Ett förhållande som de rika adelsmännen (jag säger männen eftersom adeln är patriarkisk - lite smågulligt och kulturellt värdefullt sådär) knappast protesterar emot.

Det är inget brott att vara rik. Frågan är väl bara om det är socialdemokratins uppgift att se till att de rika så friktionsfritt som möjligt får fortsätta vara rika. Utan att uttalat dra några sådana slutsatser, och i sin art av släktkrönika lika mycket som kritiskt reportage, är det väl i detta boken landar. Vid anblicken av alla bidrag och subventioner (som inte bara främjar de besuttna utan också tvingar kapital i märklig riktning) lockas jag av åsikten att det enda vettiga vore att riva upp hela skiten och börja om igen från början.

Men fullt så radikal ska jag väl ändå inte bli. Så jag sätter punkt och äter lunch i stället.

På menyn: Nyskjuten ripa med potatis från åkern och wiskeykryddad vinbärsgelé.

Alternativt: Två kokta ägg och en skiva lingongrova.