I natt jag drömde

Där fanns en hemlig väg genom ett snår i Vita bergen.

Genom att klättra uppför en slänt, genom grenverket på ett dött gammalt träd, kom jag ut i en stad där jag fick gå ombord på ett flygande regalskepp. Jag stod i fören, bakom ett litet järnräcke, medan skeppet seglade genom gatorna bara någon decimeter över kullerstenen. Folk hoppade åt sidan när vi ljudlöst kom farande, förskräckta först men sedan glada åt synen av den förunderliga farkosten. Jag skrattade och vinkade.

I kurvan nedmot slottsbacken fick skeppet slagsida och kaptenen påpekade att det kanske var säkrast om passagerarna gick ur en stund så att ingen blev klämd. Jag hoppade ut från fören och sprang en genväg genom gränderna för att genskjuta skeppet vid nästa krök. Att springa var också lätt som att flyga. Som var jag tio år och utan gränser, viktlös och snabb som vinden. Efter en stund började jag dock bli orolig för att inte få komma ombord på skeppet igen. Kanske var förtrollningen bruten.

Istället för att gräma mig var jag glad över att så enkelt hitta tillbaka till snåret i Vita bergen, och jag klättrade smidigt in i det från motsatt håll. Samtidigt insåg jag att jag nu nått till den punkt i filmatiseringen av den här historien att huvudrollskaraktären (dvs jag) snart måste göra en smärtsam upptäckt. Jag skulle inse att min vistelse i det förtrollade landet bara varit en mental flykt från en mycket omskakande händelse, kanske också förenad med skuld, något som ju kunde vara mycket svårt att hantera för ett barn som det jag nu var.

Jag blev alltså inte förvånad när jag på ett stort blad i det vassa snåret såg mitt lillasyster ligga insomnad och död (som Tummelisa i en daggkåpa). Jag försökte väcka henne genom att kasta grenar mot lövet men det gick inte. Då skyndade jag mig att klättra ner och ut ur snåret och var snart hemma i den lägenhet där jag bodde med mina tre syskon och föräldrar. Som i en tillbakablick blev jag nu vittne till hur familjens hund (en brunsvart dog) attackerade min minste bror där han låg och sov på golvet bland sina leksaker, och med ett dreglande bett slet av honom ansiktet. Även en äldre bror fick kinden avbiten.

Det var uppenbart att hunden hade rabies. Mina föräldrar försökte emellertid bete sig om ingenting allvarligt hade hänt. Mamman satt i sin morgonrock vid frukostbordet och tittade ömsint på medan min bror snällt tuggade sin smörgås. Hon gjorde sitt bästa för att inte låtsas om att hon kunde se rakt in i hans munhåla genom det blodiga såret i ansiktet.

Av mina föräldrars samtal förstod jag att pappa hade fått hunden i representationsgåva på en affärsresa nyligen och den var tydligen värd 200.000 kronor. Att avliva den vore alltså att kasta alla pengarna i sjön.

Jag iakttog allt och tyckte att filmatiseringen vid det här laget hade blivit lite väl spektakulär på bekostnad av den psykologiska trovärdigheten.

Istället ledde spåret med rabiessmittade hundar drömmen vidare till en strand på andra sidan jorden. Jag fann mig stå i ett vattenbryn just när tidvattnet drog sig tillbaka och på den blottade havsbottnen slog nu en mängd färgstarka, segbladiga rosor ut i dyn. Lokalbefolkningen vandrade ut på den nya, åtminstone kilometerbreda landremsan för att göra olika ärenden. Reguljära busslinjer började köra tvärs över sandbotten och just innan vattnet åter svepte in kom jag mig äntligen för att själv stiga ut på bottnen och fotografera alla blommor.

Jag tänkte att jag skulle visa bilderna för min sambo senare. Men när jag vaknade var ju också kameran borta.

Kulturtips

På fredag drar kulturfestivalen Kultival igång igen för en ny spännande omgång. Denna gång på Galleri Kocks på Södermalm.

Själv deltar jag i den samlade konstutställningen med tavlan Keep on dreaming som ju senast syntes i Paris. Och på scenen pågår samtidigt en frisk stafett av allsköns underhållning - sång, dans, teater och poesi.

Jag har dessutom lovat att sammanställa en kulturell tipsrunda med tio frågor för besökarna att svara på. Efter att ha kliat mig i skalpen hela förmiddagen har jag nu fått ihop ett gäng nötter som jag tror ska vara just lagom svåra att knäcka.

Här finns med andra ord något för alla smaker. Gå dit och kika vet jag!

Pärlor för svin

Vad gäller Läderlappen kan jag väl säga som så att beträffande första akten var ju inredningen på själva Operan ganska så pampig att vila ögonen på. Beträffande andra akten var Helge Skoogs interaktiva utsvävning som bitter fångväktare faktiskt rätt så underhållande (men den hörde väl egentligen inte till pjäsen).

För övrigt kunde allt som försiggick uppe på tiljorna gärna ha ersatts av pappkulisser och klippdockor som skjutits fram och tillbaka över scenen med hjälp av ett par sm-mästare i bordshockey.

Något manus hade inte heller behövts eftersom det var omöjligt att uppfatta ett enda ord av någon alls om man var hänvisad till tredje raden.

Som min sambo sa:

-Jag satt säkert i tjugo minuter och undrade om de sjöng på tyska.

Loa Falkman (åh Loa!) var dessutom ersatt av någon annan i rollen som herr von Eisenstein.

Sammantaget hade det väl räckt rätt fint med bara orkestern, och kanske var sin liten lånekikare också. Så hade alla i publiken kunnat sitta där i glittret i två och en halv timme och istället spionerat på varandra. Lystet. Som på den gamla goda tiden. Sånt är kul!

Virkar själv och ger bort

I dag fyller sambons ärade moder ett jämnt och stiligt antal år och bjuder ett följe till Gyllene Freden för fin middag innan sällskapet promenerar vidare till Kungliga Operan och deras uppsättning av Läderlappen.

Förutom att älska god mat och musikaliska kulturupplevelser, är födelsedagsbarnet även en stor kattvän. Motivet kändes alltså givet när jag till present fick för mig att virka en liten grytlapp.

Så här blev den.

Förmiddag, eftermiddag

Med febern som bromskloss försöker jag ändå att vidmakthålla min nya rutin, att måla på morgonen, sedan skriva efter lunch.

Vad det blir av målningen, mitt som jag kallar det "abstrakta experiment", har jag ännu ingen aning om. I nuläget liknar den en korsning mellan islossning och huden hos en inverterad giraff.

Skrivandet sker också mot ett relativt okänt mål. Jag rör mig mot en vindskupa. Det är allt jag vet. Utsikt: ljusen från en stad redan etablerad i andra populärkulturella fiktioner. Huruvida det stannar där, eller om om detta bara är början, visar sig kanske först när jag kommer fram.

Russinen, vid jämförelse

När jag tänker efter är det inte bara en reaktion på höga förväntningar.

Min ovilja att plocka russinen ur kakan, när jag står framför olästhyllan och ska välja något nytt att sätta ögonen i, handlar lika mycket om att utan russinen skulle det bara bli en massa kaka kvar. Bättre i så fall att plocka bort kakan runt om tills bara russinen återstår. Och sedan njuta fullt utan tanke på framtiden.

Kanske undviker jag dessutom den litteratur jag tror högst om just nu för att jag inte vill bli påmind om hur usel jag själv är vid jämförelse. Att utsätta sig för sådana lavetter är karaktärsdanande och behövs när man vill piska sig framåt. Men det är alltså inte läge just nu.

Just nu vill jag vara som tolv år igen, då när man springer nedför en stig någonstans och tänker att man är snabbast i världen, eftersom ingen finns där att jämföra med.

Så jag fortsätter med sådant som inte riktigt spelar roll. Som Aldrig fucka upp. Med gunnen i munnen.

Vända blad.

Tu dis à moi?

I går: An Education.

Söt film. Men vad är poängen?

Vill den på allvar vara en emanciperande kraft? Försöker den upplysa drömmarna i publiken om att det inte finns några genvägar? Det känns i så fall minst 50 år för sent.

Eller vill den bara vara just ett levnadsöde? Och underhålla mig ett tag med fint skådespeleri och bilder av vackra kläder?

Nej, jag vet inte. Jag ger upp.

Pausfågel (38) - Till födelsedagsbarnet, som fortfarande sover

Feber

-Kan inte du vara sjuk lite oftare? säger sambon. Du far inte runt så mycket då.

Pausfågel (37) - Bakgrundsmusik, ny målning

Årets filmhändelse! (för dem det berör)

Föreställ dig att du, för sju år sen eller så, var med i ett idrottslag eller annan tät sammanslutning av vänner, som sågs regelbundet och delade stunder av högt och lågt, vann och förlorade, flabbade och svor, jublade och drog ert hår i förtvivlan.

Föreställ dig vidare att under en av de många tävlingssäsongerna, för sju år sen eller så, så var det en i laget som sprang runt med en DV-kamera och filmade allt ni tog er för, både på planen och privat, i match och på fest, och nej - inte heller alltid i spiknyktert tillstånd.

Kanske orerade han, på det sätt han ofta gärna gjorde, om att han skulle klippa ihop det snart helt oöverskådliga materialet till en storslagen dokumentär om er och ert lag.

Föreställ dig sedan att det gick sju år eller så utan att den där filmen nämndes igen med ett knyst, att allt föll i glömska eller väl allmänt betraktades som ännu ett av livets alla högtflugna projekt, som det ju aldrig blev något av när det kom till kritan.

Och föreställ dig så, en kall förmiddag i februari, när du slött ögnar igenom nätet efter de vanliga ickenyheterna, att den här trailern plötsligt dimper ner i din inkorg och vid första snudden briserar i ditt ansikte som en osannolik, tidsinställd bomb!

Ännu har jag inte fått se mer än några snuttar av den färdiga filmen, men jag utnämner den ändå till årets, kanske årtiondets, eller varför inte hela själva livets filmhändelse! Om inte för palmjuryn i Cannes, så åtminstone för de ca 20 personerna som det tre timmar långa dokumentet berör. Och det är då sannerligen inte heller det sämsta.

Den saknade uppföljaren

Efter att ha sett Food, Inc. om oegentligheterna i den storskaliga matindustrin, efterlyser jag en gång för alla den dokumentär, som efter alla larmrapporter och skakande berättelser om hur fel allting är, faktiskt skulle kunna göra en skillnad.

Det vill säga en film som inte bara (hur än snyggt och underbyggt) mular oss med skräck och fasa i 90 minuter för att sedan trösta oss med tio goda råd under eftertexterna, utan som ägnar alla de 90 minuterna åt att gå igenom de bra alternativen.

Förslag till sammanfattande arbetstitel, i brist på fyndigare uppslag: Hej, köp det här istället

Våga älska

Det är så mycket på att-läsa-hyllan som jag verkligen ser fram emot att läsa men som jag bävar inför att öppna eftersom jag så innerligt vill älska dem att den verkliga upplevelsen knappast kan leva upp till min längtan (ja - längtan).

Alice Munros Nära hem, Monica Fagerholms Glitterscenen. Särskilt.

Så istället för att kasta mig över dem går jag som katten runtikring och väljer istället ut sånt som det inte är så noga med.

Just nu Sylvia Beachs Shakespeare and Company: Min boklåda i Paris, som är ett trivsamt virrvarr av egensinniga konstnärer, men inte tar klogrepp om hjärtat.

Men sen kanske, Alice, om jag vågar.

Sherlocks första äventyr

Läste ut En studie i rött av Arthur Conan Doyle i natt.

Detta var alltså mitt första möte med Sherlock Holmes i präntad form och jag var mycket nyfiken på hur succén tog sin början.

Jag kunde konstatera att språket bitvis är mer måleriskt än jag föreställt mig, inte minst i skildringen av det nordamerikanska ökenlandskapet. Men i huvudsak bygger ju historien på rapp dialog mellan det tävlingsinriktade detektivgeniet och hans mindre begåvade omgivning.

Där är en lätthet och humor som så självklart fängslat läsarna.

Upplägget - att ägna första delen av boken åt att beskriva mordutredningen, och sedan andra halvan åt att skildra mördarens bakgrund och motiv - känns också snyggt än i dag.

Det går dock inte att komma ifrån att boken är skriven 1887. Av tiden är karaktärerna dömda att bli förutsägbara klippdockor, och i efterhand känns de flesta stilgrepp snarare tröttsamt typiska än fräscha.

Kanske låter jag det alltså stanna vid ett första möte (och ser i stället fram emot uppföljaren till förra årets film).

Ibland är det med böcker som med människor. Man mönstrar varandra uppifrån och ner, ger varandra en tämligen reserverad nick, och skiljs därpå i ömsesidig sämja, som gentlemen.