I natt jag drömde

Där fanns en hemlig väg genom ett snår i Vita bergen.

Genom att klättra uppför en slänt, genom grenverket på ett dött gammalt träd, kom jag ut i en stad där jag fick gå ombord på ett flygande regalskepp. Jag stod i fören, bakom ett litet järnräcke, medan skeppet seglade genom gatorna bara någon decimeter över kullerstenen. Folk hoppade åt sidan när vi ljudlöst kom farande, förskräckta först men sedan glada åt synen av den förunderliga farkosten. Jag skrattade och vinkade.

I kurvan nedmot slottsbacken fick skeppet slagsida och kaptenen påpekade att det kanske var säkrast om passagerarna gick ur en stund så att ingen blev klämd. Jag hoppade ut från fören och sprang en genväg genom gränderna för att genskjuta skeppet vid nästa krök. Att springa var också lätt som att flyga. Som var jag tio år och utan gränser, viktlös och snabb som vinden. Efter en stund började jag dock bli orolig för att inte få komma ombord på skeppet igen. Kanske var förtrollningen bruten.

Istället för att gräma mig var jag glad över att så enkelt hitta tillbaka till snåret i Vita bergen, och jag klättrade smidigt in i det från motsatt håll. Samtidigt insåg jag att jag nu nått till den punkt i filmatiseringen av den här historien att huvudrollskaraktären (dvs jag) snart måste göra en smärtsam upptäckt. Jag skulle inse att min vistelse i det förtrollade landet bara varit en mental flykt från en mycket omskakande händelse, kanske också förenad med skuld, något som ju kunde vara mycket svårt att hantera för ett barn som det jag nu var.

Jag blev alltså inte förvånad när jag på ett stort blad i det vassa snåret såg mitt lillasyster ligga insomnad och död (som Tummelisa i en daggkåpa). Jag försökte väcka henne genom att kasta grenar mot lövet men det gick inte. Då skyndade jag mig att klättra ner och ut ur snåret och var snart hemma i den lägenhet där jag bodde med mina tre syskon och föräldrar. Som i en tillbakablick blev jag nu vittne till hur familjens hund (en brunsvart dog) attackerade min minste bror där han låg och sov på golvet bland sina leksaker, och med ett dreglande bett slet av honom ansiktet. Även en äldre bror fick kinden avbiten.

Det var uppenbart att hunden hade rabies. Mina föräldrar försökte emellertid bete sig om ingenting allvarligt hade hänt. Mamman satt i sin morgonrock vid frukostbordet och tittade ömsint på medan min bror snällt tuggade sin smörgås. Hon gjorde sitt bästa för att inte låtsas om att hon kunde se rakt in i hans munhåla genom det blodiga såret i ansiktet.

Av mina föräldrars samtal förstod jag att pappa hade fått hunden i representationsgåva på en affärsresa nyligen och den var tydligen värd 200.000 kronor. Att avliva den vore alltså att kasta alla pengarna i sjön.

Jag iakttog allt och tyckte att filmatiseringen vid det här laget hade blivit lite väl spektakulär på bekostnad av den psykologiska trovärdigheten.

Istället ledde spåret med rabiessmittade hundar drömmen vidare till en strand på andra sidan jorden. Jag fann mig stå i ett vattenbryn just när tidvattnet drog sig tillbaka och på den blottade havsbottnen slog nu en mängd färgstarka, segbladiga rosor ut i dyn. Lokalbefolkningen vandrade ut på den nya, åtminstone kilometerbreda landremsan för att göra olika ärenden. Reguljära busslinjer började köra tvärs över sandbotten och just innan vattnet åter svepte in kom jag mig äntligen för att själv stiga ut på bottnen och fotografera alla blommor.

Jag tänkte att jag skulle visa bilderna för min sambo senare. Men när jag vaknade var ju också kameran borta.