Jag vet, att om majoriteten av människorna som kommer in på en biograf/cafeteria inte självmant hittar fram till varesig biokassan, toaletten eller biomaten, och om många av de som till slut hittar fram till kassan undrar om de överhuvudtaget befinner sig på en biograf, så är det inte majoriteten av människorna det är fel på, utan skyltningen.
Det hindrar inte att toleransen mot en viss kategori frågor med tiden blir allt mindre medan irritationen stegras och rent av förädlas till en kokande men noga återhållen vrede. Vreden har inte enbart med frågorna i sig att skaffa. Den orsakas lika mycket av sättet frågorna ställs på, det vill säga, ofta med identiskt ordval, minspel och intonation.
En människa som är på måfåjakt efter en toalett har en viss typ av mimik - lätt hukande, liksom smygande och med ögonen oskyldigt runda. En pensionär som inte vet var hon ska ta vägen visar värnlös förvirring och ofta spirande ilska som egentligen handlar om rädsla inför en värld som bara tycks bli allt mer rörig och obegriplig. Den typiska pensionären ställer dessutom gärna sina frågor i omvänd relevansordningen - alltså genom att först fråga om det finns seniorrabbatt, sen nämna var i salongen de inte vill sitta, sen hur många biljetter de vill ha, och sist (ofta först efter att kassören frågat) nämna vilken film det hela gäller. Småtjejer i grupp, hjärtskärande livrädda för pinsamheter, säger en sak men tar genast tillbaka den, ser på sina väninnor efter bekräftelse och vågar sig först därefter fram på nytt. Och i princip alla kvinnor över 50 år undrar om man inte får nackspärr om man sitter på femte raden i en salong med sju bänkar. Nackspärrsfrågan - som även kan te sig som ett förnumstigt konstaterande - åtföljs gärna också med det illustrativa, gapande huvudkastet bakåt.
Särskilt denna sista fråga har förmågan att försätta mitt inre i ett virvlande raseri. "Ja", vill jag svara, "vi har så klart inrättat biografsalongerna så att det endast går att se filmen ordentligt om man sitter på sista raden. Vi tyckte att det verkade bäst". Men jag gör dem till viljes utan att argumentera. När vreden sjuder upp kan jag möjligen ta mig tid att nämna att dukens storlek och placering förvisso är anpassat efter rummets form, så att man i regel hör och ser bäst någonstans i mitten, men att vill de ändå sitta högst upp mot väggen så är det upp till dem.
Jag blir inte längre förvånad när en besökare vill försäkra sig om att jag inte placerat honom eller henne bakom en pelare, och att äldre människor ogillar höga ljud beror faktiskt inte på att de är gammelmodiga utan för att flimmerhåren i öronen stelnar med åren och blir mindre tåliga för starka ljudvågor. Det är inte deras fel. Men någonting i all denna förutsägbarhet sätter sig på mina nerver.
För det första blir jag naturligtvis trött på mig själv. Jag blir trött på att höra mig själv svara på samma frågor i samma käcka ton gång på gång, som om jag inte alls hört dem förut och tycker att de är fullständigt berättigade. Därtill blir jag, trots att jag är pedagogiskt lagd och har rätt gott tålamod, trött på alla andra. Även om jag vet att jag själv också förvandlas till en fullkomlig idiot när jag befinner mig på andra sidan av kassan (jag svamlar, vet inte hur man använder en kortapparat, går in i fel salong, irrar runt som en höna) blir jag outhärdligt trött på andras idioti.
Men det som skakar mig i grunden är inte heller detta, utan insikten att om alla andra människor inom varje social kategori beter sig precis som varandra, så är jag med största sannolikhet också precis som de. Och jag menar inte bara på ett högt svävande humanistiskt plan där vi alla är människor och därmed lika värda och så vidare. Jag menar att vi är lika varandra till och med där vi tror att vi ger uttryck för en unik individuell vilja. Vi är biologiska robotar, programmerade av evolutionen att reagera på ett visst givet sätt vid ett visst givet tillfälle.
Vi tror att vi själva uppfinner våra tankar. Det är åtminstone så de uppenbarar sig för oss (kanske för att vi annars skulle bli galna). Men våra hjärnor är så små att där inte finns rum för någon större variation. Mina tankar är dina. Mitt hopp och mina drömmar. Min desperation likaså. När jag längtar efter något annat, något mer, efter att kunna spränga gallren i denna eländiga medvetandebur som det är att vara människa så delar jag samma längtan med miljoner andra människor samma situation som min egen. Det är en så förtvivlans banal tanke att inte ens min sorg får vara min egen.
Jag är banal och även denna tanke är banal.
Det är väl ungefär det man lär sig när man jobbar på bio.
fredag 7 november 2008
torsdag 6 november 2008
Dvd-koma
Som väntat har jag legat lågt den senaste veckan. När jag inte varit så illa tvungen att hasa iväg till jobbet, och blöda bort mitt liv sekund för sekund i utbyte mot pengar, har jag mer eller mindre uteslutande legat i soffan och sett teveserier på dvd.
Jag började med The Office i lördags. Den sköna boxen räckte bara kvällen ut och nästa morgon fram till lunch - långt tidigare än jag var redo att möta den verkliga världen igen. Jag sökte då min tillflykt i de två första säsongerna av The Wire. 40-50 timmar av kriminalitet. Till slut började jag själv röra mig som om jag hade some heat nedstoppad i byxlinningen, åkte t-bana genom stan och noticed shit, hörde mig själv mumla y'all, a'aight, most def och police med släpande betoning på o. Det passade min världsbild alldeles utmärkt när två riktiga poliser flaschade mig sin bricka på bion och förklarade att de skuggade en snubbe som just gått in på (den usla, usla!) Quantum of Solace. It's all in the game yo. It's all in the game.
I förmiddags rullade sista eftertexten över rutan. Ett kallt men hälsosamt uppvaknande ur vad som närmast kan liknas vid en dvala, vadderad av ostmackor och anglosaxisk fiktion. Det är dags att ta sig i kragen igen. På nåt sätt ska det väl gå.
Jag började med The Office i lördags. Den sköna boxen räckte bara kvällen ut och nästa morgon fram till lunch - långt tidigare än jag var redo att möta den verkliga världen igen. Jag sökte då min tillflykt i de två första säsongerna av The Wire. 40-50 timmar av kriminalitet. Till slut började jag själv röra mig som om jag hade some heat nedstoppad i byxlinningen, åkte t-bana genom stan och noticed shit, hörde mig själv mumla y'all, a'aight, most def och police med släpande betoning på o. Det passade min världsbild alldeles utmärkt när två riktiga poliser flaschade mig sin bricka på bion och förklarade att de skuggade en snubbe som just gått in på (den usla, usla!) Quantum of Solace. It's all in the game yo. It's all in the game.
I förmiddags rullade sista eftertexten över rutan. Ett kallt men hälsosamt uppvaknande ur vad som närmast kan liknas vid en dvala, vadderad av ostmackor och anglosaxisk fiktion. Det är dags att ta sig i kragen igen. På nåt sätt ska det väl gå.
Glans
Nacka Värmdö Posten håvade hem hälften av "Groddarna" när branschorganisationen Sveriges Gratistidningar delade ut sina pris härom sistens.
Utan att någon ära ska tillfalla mig är jag stolt att i egenskap av illustratör få se mitt namn i anknytning till en av de vinnande bidragen.
Folk kämpar på. Det är bra. Vad mer kan man göra?
Utan att någon ära ska tillfalla mig är jag stolt att i egenskap av illustratör få se mitt namn i anknytning till en av de vinnande bidragen.
Folk kämpar på. Det är bra. Vad mer kan man göra?
torsdag 30 oktober 2008
Efter stormen - tystnaden
Efter två månaders intensiv sysselsättning med allsköns göromål (projekt, sidoprojekt, allmäna utsvävningar) passerade jag idag - i och med att utställningen invigts i god ordning i foajén på biografen Grand - slutligen mållinjen. För första gången på... jag vet inte hur länge, har jag i detta nu inget brådskande inplanerat, inget akut måste som borde tas om hand, helst i dag eller åtminstone i morgon. Jag har inte ens en halloween-fest att gå till på lördag.
Efter det lilla minglet på biografen tog jag sålunda bara tunnelbanan hem igen, med det som blev kvar av vernissagevinet, och sitter nu i tystnaden och känner mig skrämmande tom. Tänker att allting väl förmodligen kommer ikapp mig nu. Flytten, omvälvningen, nervositeten som jag sköt undan eftersom det inte fanns tid för den när den väl var befogad, förkylningen som inte fått rum att bryta ut. Tänker att det nog är lika bra att släppa fram monstren nu, förr som senare, och låta dem rumla av sig, för att sen förhoppningsvis ge sig av.
Så jag låter tystnaden bre ut sig, och hör det som rör sig i oro där inne.
Tänker att det kan bli en intressant vecka framöver.
Efter det lilla minglet på biografen tog jag sålunda bara tunnelbanan hem igen, med det som blev kvar av vernissagevinet, och sitter nu i tystnaden och känner mig skrämmande tom. Tänker att allting väl förmodligen kommer ikapp mig nu. Flytten, omvälvningen, nervositeten som jag sköt undan eftersom det inte fanns tid för den när den väl var befogad, förkylningen som inte fått rum att bryta ut. Tänker att det nog är lika bra att släppa fram monstren nu, förr som senare, och låta dem rumla av sig, för att sen förhoppningsvis ge sig av.
Så jag låter tystnaden bre ut sig, och hör det som rör sig i oro där inne.
Tänker att det kan bli en intressant vecka framöver.
söndag 26 oktober 2008
Ett slut, ny början
En filmisk epok går i graven.
I ungefär 15 år har videobutiken Casablanca legat på sin nuvarande adress på Sveavägen och har med sitt rika utbud, personliga tilltal och egensinnigt organiserade kaos vunnit hjärtat hos många av Stockholms cineaster. I veckan tas butiken över, och renoveras, av kedjan Video Town.
Namnet, det inarbetade varumärket, bevaras klokt nog. Och man får väl hoppas och tro att den nya ägaren fortsätter i gamla banor, med brett utbud och låga priser. Men inredningen lär väl på gott och ont bli både fräschare och mer strömlinjeformad sedan den inhyrda arkitekten sagt sitt.
Så för att i någon mån bevara det gamla för eftervärlden gick jag dit i går och tog en serie minnesbilder. Här kommer de. Som ett litet requiem.
I ungefär 15 år har videobutiken Casablanca legat på sin nuvarande adress på Sveavägen och har med sitt rika utbud, personliga tilltal och egensinnigt organiserade kaos vunnit hjärtat hos många av Stockholms cineaster. I veckan tas butiken över, och renoveras, av kedjan Video Town.
Namnet, det inarbetade varumärket, bevaras klokt nog. Och man får väl hoppas och tro att den nya ägaren fortsätter i gamla banor, med brett utbud och låga priser. Men inredningen lär väl på gott och ont bli både fräschare och mer strömlinjeformad sedan den inhyrda arkitekten sagt sitt.
Så för att i någon mån bevara det gamla för eftervärlden gick jag dit i går och tog en serie minnesbilder. Här kommer de. Som ett litet requiem.
lördag 25 oktober 2008
Lägesrapport (9)
Läser (medan författaren jagas av skurkar och sedemera bjuds in av Akademien): Gomorra av Roberto Saviano.
Hittar så klart: En kommentar till det hela av den svenska neapelskildraren Maja Lundgren.
Håller med Horace: Om att det reella hoten mot Roberto Saviano inte blir mindre bara för att en litterär akademi går ut och fördömer dem, och att det hur som helst inte går att argumentera verbalt med blodtörstiga banditer som själva argumenterar med AK 47:or.
Och påminns (i ett stickspår): Om en föreläsning på journalisthögskolan där en av lärarna (bortglömt vem) påpekade att en ståndpunkt (politisk eller moralisk) är intetsägande om dess motsats är nonsens - exempelvis: "Vi ska ta hand om våra gamla" eller "Det är dumt att mordhota en författare".
Men antar samtidigt: Att det för den mordhotade, till synes alltmer uppgivne, författaren själv måste göra en enorm skillnad att, efter att ha satt sitt liv på spel, åtminstone veta att han har de rättrådigas stöd, hur tandlöst det än må vara.
Går: Från det ena till det andra.
Och sörjer i det lilla: Att de flesta löven redan fallit.
Äter: Hembakade lantbröd med ost och smör.
Suger på: Min brända fingertopp.
Beställer: Visitkort.
Längtar (ofta desperat) efter: En större makt över tiden.
Andas in: Oleum Basileum, enligt etiketten "traditionellt använt för lindring vid förkylningssymptom som täppt näsa och hosta", och med deklarationen: Pepparmyntsolja, Vintergrönolja, Eukalyptusolja, Enbärsolja, Kajeputolja, Kryddnejlikeolja.
Känner mig: Kanske lite bättre efteråt.
Hittar så klart: En kommentar till det hela av den svenska neapelskildraren Maja Lundgren.
Håller med Horace: Om att det reella hoten mot Roberto Saviano inte blir mindre bara för att en litterär akademi går ut och fördömer dem, och att det hur som helst inte går att argumentera verbalt med blodtörstiga banditer som själva argumenterar med AK 47:or.
Och påminns (i ett stickspår): Om en föreläsning på journalisthögskolan där en av lärarna (bortglömt vem) påpekade att en ståndpunkt (politisk eller moralisk) är intetsägande om dess motsats är nonsens - exempelvis: "Vi ska ta hand om våra gamla" eller "Det är dumt att mordhota en författare".
Men antar samtidigt: Att det för den mordhotade, till synes alltmer uppgivne, författaren själv måste göra en enorm skillnad att, efter att ha satt sitt liv på spel, åtminstone veta att han har de rättrådigas stöd, hur tandlöst det än må vara.
Går: Från det ena till det andra.
Och sörjer i det lilla: Att de flesta löven redan fallit.
Äter: Hembakade lantbröd med ost och smör.
Suger på: Min brända fingertopp.
Beställer: Visitkort.
Längtar (ofta desperat) efter: En större makt över tiden.
Andas in: Oleum Basileum, enligt etiketten "traditionellt använt för lindring vid förkylningssymptom som täppt näsa och hosta", och med deklarationen: Pepparmyntsolja, Vintergrönolja, Eukalyptusolja, Enbärsolja, Kajeputolja, Kryddnejlikeolja.
Känner mig: Kanske lite bättre efteråt.
onsdag 22 oktober 2008
Extremt etermåleri
I vanliga fall har jag radion på när jag målar. I morse målade jag i den.Som tidigare nämnts var det Morgonpasset i P3 som bjudit in mig för att (förhoppningsvis) försköna studio 13 med ett porträtt av frukostshowens trevliga programledare, Olle Garp och Martina Thun. Sändningstiden är på knappa fyra timmar. Sonika fick jag lika många (få) knappa timmar på mig att färdigställa tavlan, från första pennkrafs till signatur. Jag har aldrig haft sådan hög puls när jag målat tidigare. Jag har heller aldrig målat så mycket så tidigt. Eller så snabbt. Det är inte för inte jag kallade äventyret för ett slags extreme oil painting.
På Morgonpassets hemsida kan ni se hur det hela växte fram. Och de närmsta trettio dagarna kan ni också höra intervjun i repris.
Själv har jag dock inte vågat lyssna på den än. Gud vet vad jag kan ha hasplat ur mig mellan pulsslagen, i ren och skär skaparstress.
fredag 17 oktober 2008
Datum spikat
Torsdagen 30 oktober blir det vernissage, på biografen Grand, för en handfull av mina målningar.
Kanske bjuds det på lite vin också om ni har tur. Annars kan ni alltid komma förbi och kika i smyg någon av de kommande dagarna. Utställningen pågår i ungefär en månad från startdatum, förutsatt alltså att allmänheten inte river konsten från väggarna innan dess. Det är ju bevars både Bond-premiär och filmfestival under just denna period. Så skriker mina tavlor inte redan av förskräckelse kommer de väl göra det då.
Men mitt främsta bekymmer i nuläget är snarare att allt ska hinna torka tillräckligt till dess.
Det senaste motivet är så färskt att det sprattlar.
Kanske bjuds det på lite vin också om ni har tur. Annars kan ni alltid komma förbi och kika i smyg någon av de kommande dagarna. Utställningen pågår i ungefär en månad från startdatum, förutsatt alltså att allmänheten inte river konsten från väggarna innan dess. Det är ju bevars både Bond-premiär och filmfestival under just denna period. Så skriker mina tavlor inte redan av förskräckelse kommer de väl göra det då.
Men mitt främsta bekymmer i nuläget är snarare att allt ska hinna torka tillräckligt till dess.
Det senaste motivet är så färskt att det sprattlar.
torsdag 16 oktober 2008
Litterärt vansinne
Mitt immunförsvar stämplade ut för semester igår. Det tyckte väl att det fick vara nog med släp och jäkt nu efter dryga två veckor av ingenting annat. Jag har egentligen inte tid att vara sjuk. Men tar tillfället i akt för att ändå få vila en smula.
Passar på att läsa ut Tintin: den kompletta guiden, som var intressant, men för min smak kanske lite väl inriktad på specifika detaljer, som bil- och flygplansmodeller, istället för på helhet och tolkning. Dessutom hade jag gärna sett mer skisser, fått veta mer om hur själva arbetet gick till. För det jag främst bär med mig efter läsningen är en vilja att själv lära mig att teckna med tusch.
Lagom till tillkännagivandet av detta års nobelpristagare i litteratur, läste jag ju också ut sista delen i en bokserie av förra årets vinnare, Doris Lessing. De fem volymerna i Våldets barn gavs ut mellan 1952 och 1969, och när jag googlar mig fram finner jag att det skulle dröja ytterligare tio år innan hon började skriva science fiction på allvar. Ändå leker hon med sådan tematik redan i den senare halvan av sista volymen av Våldets barn, och det är också där hon förlorar mig.
Efter att ha följt en mycket rak berättelse i mycket redogörande ton, om en mycket viljestark om än ambivalent ung kvinna med en mycket stark längtan till något mer, något större, någon annanstans, på cirka 1500 sidor, faller allt pladask för mig när samma kvinna till slut landar som hushållerska och sporadisk älskarinna i ett hus fullt av sinnessjuka människor. Martha blir själv sinnessjuk. Hon hör röster, börjar tro på telepati och när hon öppnar dörren för detta är det som att kasta sig in i ett "hav av ljud".
Nå. Jag hade kunnat köpa allt det där - det hade till och med kunnat vara intressant, och vi följer ju i viss mån Lessings egen psykologiska utveckling - om hennes tidigare så driftiga rollkaraktär samtidigt också velat förverkliga sig själv, något som ju varit hennes ledstjärna hela vägen fram till dess. Men oavsett vilket fullkomligt avskyr jag det avslutande kapitlet som utspelar sig i en tänkt framtid där Storbritannien drabbats av en stor katastrof och skickat sina invånare ut i förskingringen. Martha avslutar sålunda sina dagar på en liten ö utanför Skottlands kust, helt isolerad från all civilisation och utan el eller liknande bekvämligheter. Här finns endast en skock får, hon själv och en liten samling andra människor, varav ett flertal är små, oförstörda barn, som tydligen fötts med översinnliga gåvor som det vanliga samhället inte skulle förstå sig på...
Nu ogillar inte jag sådana historier per se. Det är ju exempelvis inget fel på fantasierna i The X-Men. Men i Lessings bokserie kommer vändningen alltför sent och alltför plötsligt för att läsaren ska vara med på noterna. Det håller inte ihop. Varesig i stil eller tema. Och det gör hela serien till en besvikelse. Då väljer jag hellre att bortse helt från sista delen och låta allt stanna vid Marthas resa, från Afrika till England. Även om allt på det viset blir rumphugget i gengäld.
Nästa påbörjade bok är Gomorra: en resa i camorrans land, om Neapels maffia som rent av sägs ha vassare tänder än sin motsvarigheten på Sicilien. Den börjar bra. Och så länge inte en karaktär i stil med Mighty Mouse opåkallat gör sitt intåg där på de sista tio sidorna, ska nog resten också vara till belåtenhet.
Passar på att läsa ut Tintin: den kompletta guiden, som var intressant, men för min smak kanske lite väl inriktad på specifika detaljer, som bil- och flygplansmodeller, istället för på helhet och tolkning. Dessutom hade jag gärna sett mer skisser, fått veta mer om hur själva arbetet gick till. För det jag främst bär med mig efter läsningen är en vilja att själv lära mig att teckna med tusch.
Lagom till tillkännagivandet av detta års nobelpristagare i litteratur, läste jag ju också ut sista delen i en bokserie av förra årets vinnare, Doris Lessing. De fem volymerna i Våldets barn gavs ut mellan 1952 och 1969, och när jag googlar mig fram finner jag att det skulle dröja ytterligare tio år innan hon började skriva science fiction på allvar. Ändå leker hon med sådan tematik redan i den senare halvan av sista volymen av Våldets barn, och det är också där hon förlorar mig.
Efter att ha följt en mycket rak berättelse i mycket redogörande ton, om en mycket viljestark om än ambivalent ung kvinna med en mycket stark längtan till något mer, något större, någon annanstans, på cirka 1500 sidor, faller allt pladask för mig när samma kvinna till slut landar som hushållerska och sporadisk älskarinna i ett hus fullt av sinnessjuka människor. Martha blir själv sinnessjuk. Hon hör röster, börjar tro på telepati och när hon öppnar dörren för detta är det som att kasta sig in i ett "hav av ljud".
Nå. Jag hade kunnat köpa allt det där - det hade till och med kunnat vara intressant, och vi följer ju i viss mån Lessings egen psykologiska utveckling - om hennes tidigare så driftiga rollkaraktär samtidigt också velat förverkliga sig själv, något som ju varit hennes ledstjärna hela vägen fram till dess. Men oavsett vilket fullkomligt avskyr jag det avslutande kapitlet som utspelar sig i en tänkt framtid där Storbritannien drabbats av en stor katastrof och skickat sina invånare ut i förskingringen. Martha avslutar sålunda sina dagar på en liten ö utanför Skottlands kust, helt isolerad från all civilisation och utan el eller liknande bekvämligheter. Här finns endast en skock får, hon själv och en liten samling andra människor, varav ett flertal är små, oförstörda barn, som tydligen fötts med översinnliga gåvor som det vanliga samhället inte skulle förstå sig på...
Nu ogillar inte jag sådana historier per se. Det är ju exempelvis inget fel på fantasierna i The X-Men. Men i Lessings bokserie kommer vändningen alltför sent och alltför plötsligt för att läsaren ska vara med på noterna. Det håller inte ihop. Varesig i stil eller tema. Och det gör hela serien till en besvikelse. Då väljer jag hellre att bortse helt från sista delen och låta allt stanna vid Marthas resa, från Afrika till England. Även om allt på det viset blir rumphugget i gengäld.
Nästa påbörjade bok är Gomorra: en resa i camorrans land, om Neapels maffia som rent av sägs ha vassare tänder än sin motsvarigheten på Sicilien. Den börjar bra. Och så länge inte en karaktär i stil med Mighty Mouse opåkallat gör sitt intåg där på de sista tio sidorna, ska nog resten också vara till belåtenhet.
onsdag 15 oktober 2008
lördag 11 oktober 2008
Spunk
Jag samlar blygsamma meriter till min minnesbank, som ett litet barn samlar sten och fjädrar. Senaste tillskottet, inhåvat igår:
En ack så flyktig kvart på Debasers stora scen.
fredag 10 oktober 2008
Scenklädd
Äter banan iförd svart kortklänning med lampskärmsfransar. (Jag inte bananen.)
Måste snart dra till spelningen.
Känner mig som Joséphine Baker.
Måste snart dra till spelningen.
Känner mig som Joséphine Baker.
torsdag 9 oktober 2008
Istället för ett pris - förfining
När nobels litteraturpristagare avslöjades idag stod jag i en källare och sjöng ooo och aaa.
Det var sista repet innan Jonna Lees spelning på Debaser Medis. Sista chansen att jämna ut och släta till alla musikaliska gröppler som doakören stått för. För i morgon smäller det. Och iförda små svarta klänningar med lampskärmsfransar ska i sinom tid även the Ooos and Aaas ta plats på scen.
När jag sedan väl kom upp ur studion igen rullade dagen stadigt vidare. Jag stod på jobbet, utan medial uppkoppling, och fördrev tiden med att skriva inköpslistor till lördagens IKEA-utflykt. Sedan fraktade jag hem den enda av mina ägodelar som inte fick plats i flyttbilen senast - min cykel - genom att trampa den till Bromma för egen pedal.
Efter en fluffig middagsomellette är nu klockan redan kväll, litteraturprisdagen 2008, och jag tänker att om jag ändå inte tog del av hela spektaklet i direktsändning kan jag lika gärna kan vänta till morgontidningen kommer innan jag närmare försöker sätta mig in i vem den där Jean-Marie Gustave Le Clézio är.
Nu ska jag istället sträcka ut på soffan med Tintin: Den kompletta guiden. Ett fullgott alternativ i televisionens hittillsvida frånvaro. Kanske ska jag även brygga mig en ångande kopp te.
Det var sista repet innan Jonna Lees spelning på Debaser Medis. Sista chansen att jämna ut och släta till alla musikaliska gröppler som doakören stått för. För i morgon smäller det. Och iförda små svarta klänningar med lampskärmsfransar ska i sinom tid även the Ooos and Aaas ta plats på scen.
När jag sedan väl kom upp ur studion igen rullade dagen stadigt vidare. Jag stod på jobbet, utan medial uppkoppling, och fördrev tiden med att skriva inköpslistor till lördagens IKEA-utflykt. Sedan fraktade jag hem den enda av mina ägodelar som inte fick plats i flyttbilen senast - min cykel - genom att trampa den till Bromma för egen pedal.
Efter en fluffig middagsomellette är nu klockan redan kväll, litteraturprisdagen 2008, och jag tänker att om jag ändå inte tog del av hela spektaklet i direktsändning kan jag lika gärna kan vänta till morgontidningen kommer innan jag närmare försöker sätta mig in i vem den där Jean-Marie Gustave Le Clézio är.
Nu ska jag istället sträcka ut på soffan med Tintin: Den kompletta guiden. Ett fullgott alternativ i televisionens hittillsvida frånvaro. Kanske ska jag även brygga mig en ångande kopp te.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
