Biografi (23) - den stora, förtvivlade banaliteten

Jag vet, att om majoriteten av människorna som kommer in på en biograf/cafeteria inte självmant hittar fram till varesig biokassan, toaletten eller biomaten, och om många av de som till slut hittar fram till kassan undrar om de överhuvudtaget befinner sig på en biograf, så är det inte majoriteten av människorna det är fel på, utan skyltningen.

Det hindrar inte att toleransen mot en viss kategori frågor med tiden blir allt mindre medan irritationen stegras och rent av förädlas till en kokande men noga återhållen vrede. Vreden har inte enbart med frågorna i sig att skaffa. Den orsakas lika mycket av sättet frågorna ställs på, det vill säga, ofta med identiskt ordval, minspel och intonation.

En människa som är på måfåjakt efter en toalett har en viss typ av mimik - lätt hukande, liksom smygande och med ögonen oskyldigt runda. En pensionär som inte vet var hon ska ta vägen visar värnlös förvirring och ofta spirande ilska som egentligen handlar om rädsla inför en värld som bara tycks bli allt mer rörig och obegriplig. Den typiska pensionären ställer dessutom gärna sina frågor i omvänd relevansordningen - alltså genom att först fråga om det finns seniorrabbatt, sen nämna var i salongen de inte vill sitta, sen hur många biljetter de vill ha, och sist (ofta först efter att kassören frågat) nämna vilken film det hela gäller. Småtjejer i grupp, hjärtskärande livrädda för pinsamheter, säger en sak men tar genast tillbaka den, ser på sina väninnor efter bekräftelse och vågar sig först därefter fram på nytt. Och i princip alla kvinnor över 50 år undrar om man inte får nackspärr om man sitter på femte raden i en salong med sju bänkar. Nackspärrsfrågan - som även kan te sig som ett förnumstigt konstaterande - åtföljs gärna också med det illustrativa, gapande huvudkastet bakåt.

Särskilt denna sista fråga har förmågan att försätta mitt inre i ett virvlande raseri. "Ja", vill jag svara, "vi har så klart inrättat biografsalongerna så att det endast går att se filmen ordentligt om man sitter på sista raden. Vi tyckte att det verkade bäst". Men jag gör dem till viljes utan att argumentera. När vreden sjuder upp kan jag möjligen ta mig tid att nämna att dukens storlek och placering förvisso är anpassat efter rummets form, så att man i regel hör och ser bäst någonstans i mitten, men att vill de ändå sitta högst upp mot väggen så är det upp till dem.

Jag blir inte längre förvånad när en besökare vill försäkra sig om att jag inte placerat honom eller henne bakom en pelare, och att äldre människor ogillar höga ljud beror faktiskt inte på att de är gammelmodiga utan för att flimmerhåren i öronen stelnar med åren och blir mindre tåliga för starka ljudvågor. Det är inte deras fel. Men någonting i all denna förutsägbarhet sätter sig på mina nerver.

För det första blir jag naturligtvis trött på mig själv. Jag blir trött på att höra mig själv svara på samma frågor i samma käcka ton gång på gång, som om jag inte alls hört dem förut och tycker att de är fullständigt berättigade. Därtill blir jag, trots att jag är pedagogiskt lagd och har rätt gott tålamod, trött på alla andra. Även om jag vet att jag själv också förvandlas till en fullkomlig idiot när jag befinner mig på andra sidan av kassan (jag svamlar, vet inte hur man använder en kortapparat, går in i fel salong, irrar runt som en höna) blir jag outhärdligt trött på andras idioti.

Men det som skakar mig i grunden är inte heller detta, utan insikten att om alla andra människor inom varje social kategori beter sig precis som varandra, så är jag med största sannolikhet också precis som de. Och jag menar inte bara på ett högt svävande humanistiskt plan där vi alla är människor och därmed lika värda och så vidare. Jag menar att vi är lika varandra till och med där vi tror att vi ger uttryck för en unik individuell vilja. Vi är biologiska robotar, programmerade av evolutionen att reagera på ett visst givet sätt vid ett visst givet tillfälle.

Vi tror att vi själva uppfinner våra tankar. Det är åtminstone så de uppenbarar sig för oss (kanske för att vi annars skulle bli galna). Men våra hjärnor är så små att där inte finns rum för någon större variation. Mina tankar är dina. Mitt hopp och mina drömmar. Min desperation likaså. När jag längtar efter något annat, något mer, efter att kunna spränga gallren i denna eländiga medvetandebur som det är att vara människa så delar jag samma längtan med miljoner andra människor samma situation som min egen. Det är en så förtvivlans banal tanke att inte ens min sorg får vara min egen.

Jag är banal och även denna tanke är banal.

Det är väl ungefär det man lär sig när man jobbar på bio.