Absolution

En man i 60-årsåldern köper biljett till Che - Argentinaren.

-Inte för att jag håller med om allt, tillägger han hastigt och fortsätter opåkallat: Jag hör till dem som var med på Kuba på den tiden. Jag gjorde saker som jag inte står för idag. Men det var ju annorlunda då! Man måste se till sammanhanget!

Han är redan uppe i varv.

-Ja det är intressant hur strömningar i samhället rycker människor med sig, säger jag.

-Just det, säger han ivrigt. Det är ju vansinne det här att man fortfarande ska behöva be om ursäkt för saker som hände på 1500-talet. Man måste se till sammanhanget!

Han drar in luft för att fortsätta men nya kunder trycker på bakifrån och han stiger åt sidan för att leta upp salong 3. Han vinkar bara lite kort med biljetten till tack, betydligt mer avspänd nu efter att på detta vis ha fått lätta en smula på sitt dåliga samvete, och genom mitt förstående leende (kunden har alltid rätt) även erhållt en droppe absolution.

Utan att veta vad den mannen ångrar: vem vore jag att döma? Vad ska jag själv till försvar när kommande generationer ställer mig till svars för det som i efterhand kommer att visa sig vara vår tids största synder?

-Vi visste inte bättre.

Men så rodnar jag i framtiden av lögnens skam för nog visste vi väl! Och för att rädda mig själv fortsätter jag hastigt och lätt osammanhängande:

-Det var ju inte så enkelt då. Alla andra gjorde ju likadant! Hela samhället var uppbyggt på det viset. Man bara följde med strömmen.

Och när jag inser att det inte heller är en särskilt hållbar ursäkt babblar jag stressat vidare utan att ens tänka först:

-Men det var ju så mycket dubbla budskap hela tiden. De sa på teve att man borde! Och allt bara fanns där. Hade man försökt göra annorlunda hade alla tyckt att man var besvärlig och rabiat. Det var omöjligt att stå emot.

Och när förståelsen och förlåtelsen likväl uteblir, ett ynkligt:

-Men det var ju så billigt...

Och så sänker jag huvudet av skuld.

Arbetsplats

Jag inser att jag målat in mig i ett hörn. Det som upptar mina tankar mest av allt just nu, är hur jag ska lyckas måla mig ut ur det igen.

Lustifikation i all ära

Mästaren och Margarita har länge svävat oläst i mitt dåliga samvetes moln. Lika länge har jag ändå sett fram emot den som en ovärderlig läsupplevelse, mustig och full av djupsinne.

Nu ser jag tillbaka på den med besvikelse.

Män i kalsongerna. Kvinnor utan kläder alls.

Bäst är skildringen av Jesjua på korset, sårig, svullen och täckt av flugor.

Men hur många gånger orkar man egentligen tappa hatten för att en katt går på bakbenen?

Vad som helst kan hända

Köpte just en rulle brun golvpapp för 84 kronor i en färghandel. Det är gjort för att stå på med arbetsskor, att ta stryk för underlagets skull, spillas ner och sedan slängas i en container.

Det hade aldrig räknat med möjligheten att en måndag i mars bli utvalt bland de andra papprena för sin egen skull, varsamt målat på med mjuka penslar, inramat och slutligen kanske upphängt till beskådan i en historisk byggnad i Paris.

Livet bjuder på många överraskningar. Man får aldrig sluta hoppas.

Rätt svar (deltävling 10): Tensta!

Och det var det ingen som lyckades lista ut. Tydligen har mina läsare inte tagit tunnelbanan till Tensta än, och det beror kanske på att de ännu inte haft en anledning. Men döm om er förvåning! En fullgod anledningen har funnits där ända sedan invigningen 1975.

Hela stationen förvandlades då till en behjärtansvärt utopisk grotta full av målningar i urtidsstil. Hoppfulla uppmaningar och citat av kända tänkare täcker väggarna:

"men som jag ser det ska samhället vara ett ställe där det inte finns några byråkrater men massor med plats för sång och poesi" /Majakovskij

Ordet "Syskonskap”, på en mängd olika språk, dekorerar spårväggarna.

"vi måste hålla om varandra för att inte falla"

Anslaget förklaras av att konstnären Helga Henschen (1917-2002) var aktiv i Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening, Fredsrörelsen och Broderskapsrörelsen, och arbetade för att hjälpa politiska fångar, barn och djur. Allt detta tycks smälta samman i utsmyckningen av Tenstas tunnelbanestation, där den uttalade avsikten var att förvandla hela grottan till en ljus, tänkvärd och stimulerande upplevelse. Det skulle fungera som en hyllning till de människor som bor i Tensta, ”En ros till invandrarna, solidaritet, syskonskap".

I mina öron ljuder detta av på samma gång en gränslös välvilja och ett märkligt förmynderi ("Seså nu barn, inte bråka, krama varandra!"). De goda avsikternas tyranneri. Men resultatet blev likasåfullt en mycket glad station. Man kan inte låta bli att le inför de söta grottmålningarna, träskulpturerna och inte minst de kurande terrakottafåglarna i mittvalvet.

Helga Henschen var också illustratör och författare av 12 böcker varav tre självbiografiska. På hennes hemsida hittar man också en samling med bilder av skulpturer och offentliga arbeten, varav fontänten Dafne i Södertälje särskilt bör nämnas. Vill man se hennes arbeten i verkligheten, men inte vill göra sig omvägen via Tensta, kan man istället göra sig omvägen via Sundbyberg, där det finns en permanent utställning med skulpturer och målningar. Hon donerade dessa till stadshuset strax före sin död.

Och det var det för den här veckan. På onsdag börjar tävlingen om igen.

Grand Palais?

Ja, varför inte vara delta i detta,

i det här maffiga palatset?

Fortsättning följer.

Lyxångest

Detta händer alltid när jag för ovanlighetens skull har en liten summa över.

Det är samma slags skräck man ofta drabbas av vid randen av ett stup. När den förvirrade hjärnan plötsligt vänder på perspektiven, så att bergväggen blir horisontal, och man övermannas av impulsen att helt enkelt ta ett steg över kanten.

I ett fåtal sekunder känns det som man flyger. Sedan slår man, hårt, mot botten.

Jag slappnar av först när slanten finns tryggt förvarad i en konjunktursäker räntefond, och jag sålunda rest ett stängsel mellan mig själv och avgrunden.

La Dolce Vita

Kommer ni ihåg presentkortet jag fick i julklapp?

Länge trodde jag att vi skulle till Bratislava och äta degknödlar i getoststuvning. Jag hade följakligen tagit med mig pälsmössan.

Men se! När planet lyfte var vi på väg mot Rom. Det blev tre dagar av antika ruiner, sol, vin och pizza. Vi blev totalt skinnade av restaurangpersonalens godtyckliga serviceavgifter, men det fick det vara värt.

Här kommer bildbevisen:

Leave all your troubles behind

Utom sig, inom sig - 2009

Rävjakt

Tjuv - 2009

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 10)

Själv är jag förflugen till en sydligare breddgrad och skäms bort med en hemlig minisemester. Vår kära tunnelbanetävling vilar dock aldrig. Den smäller av som vanligt på förbestämt datum, helt som en tidsinställd bomb. Och samtidigt som jag själv blir serverad hotellfrukost, förhoppningsvis med kaffe, bröd och marmelader, i en matsal på okänd ort, serveras ni härmed deltävling 10.

Vid det här laget känner ni till reglerna: den som först lyckas gissa rätt på vilken tunnelbanestation som efterlyses idag får som bekant 2 poäng. Alla andra som sedan kanske också gissar rätt får 1 poäng vardera. Rätt svar presenteras som vanligt på måndag.

Så gissa nu flitigt medan jag är borta!

Här kommer ledtråden:

Tunga steg

Tankarna vandrar - 2008

Till minne av en stil som flytt

Stränglöst - 2003

Rätt svar (deltävling 9): Gärdet!

Och veckans grattis går återigen till Morgan som med sitt snabba svar räddat sig tillbaka i ledning. Poängtabellen kommer uppdateras med viss försening den här veckan eftersom jag själv är bortrest (och av den anledningen ursäktar jag mig också för eventuella redigeringsmissar i det här inlägget - jag har inte haft möjlighet att granska det i förväg och göra nödvändiga ändringar). Men så mycket kan man ändå konstatera: Det är ett hårt lopp det här!

Som Morgan också mycket riktigt påpekade är det inga mindre än guldbaggens artfränder som poserar i ledtrådsbilden. Hela plattformen på Gärdets tunnelbanestation är kransad av liknande montrar fulla av märkliga insekter.

Eller rättare sagt: montrarna skulle ha varit fulla av sådana skalbaggar om det inte varit så att många rövats bort sedan invigningen 1965. Där har montrarnas innehåll istället ersatts av fotografier (av Pelle Stackman) ur konstnärens egen samling av ca 35.000 riktiga småkryp, pojksadistiskt spetsade på nålar.

Somliga arter i denna samling hade tidigare varit okända för vetenskapen och fick sålunda namn efter konstnären. Allt skänktes vidare till Naturhistoriska Riksmuséet 1995 och kan alltså beskådas där.

De baggar som ännu finns kvar är spännande nog - även om jag måste säga att ljuset i montrarna är smått bedrövligt. Vackra är de långt ifrån alltid. Lika ofta är de dråpliga eller obehagliga men vittnar alla om en skaparglädje som inte vill låta det rimligas gränser sätta stopp för vilka djur som borde få finnas i världen.

Många talar ju gärna illa om uppsynen hos den otympliga filmprisstatyetten, guldbaggen själv (här en bild). Jag hör dock till tillskyndarna. Den är omedvetet vacker i sin fulhet. Och det där krypande, knastrande, rysliga som är insekternas väsen, fungerar alltid som en skön och uppfriskande kontrast mot det tröttsamt dekorativa - åtminstone när krypen alltså stannar inom konsten.

I huvudsak är det alltså insekterna som gjort Karl Axel Pehrson (1921-2005) till ett namn i stugorna, men Pehrson var också grafiker och målare. Till skillnad från skulpturerna som alltid haft en tydlig lutning åt det bisarra och obehagliga (han orsakade faktiskt en mindre skandal med sin första separatutställning 1954) karaktäriseras målningarna av starka, glada färger och somrigt ljus. Men även här anar vi nog en lekfull dragning åt det makabra. Det är inte svårt att se hans blommor som köttätande växter.

Vill ni läsa mer om veckans konstnär hittar ni en fin presentation av Pehrson på den här konstsidan (text tagen ur Ulf Lindes biografi). Exempelvis bjuds vi där på en kuriös detalj om konstnärens samlarmani: Den yttrade sig först som en bisarr fäbless för sybehörsknappar, vilka kunde samlas, studeras och klassificeras, allt utifrån färg och form, just som insekter. På samma sajt kan man även se bilder av naturmålningar samt följa med på ett besök i Pehrsons ateljé 2002.

På Gärdet hittar vi just nu också en av tunnelbanans tillfälliga, regelbundet utbytta utställningar i reklamplanschramarna: Nachtspiel av Jens Fänge (född 1965). Vi avslutar med en bild ur denna samling, som väl helt enkelt får tala för sig själv.