Från och med lördagen den 11 december hänger jag återigen upp några målningar på biografen Grand i Stockholm. Det blir de två från Paris och några av de nya.
Får jag feeling kanske jag bjuder på lite glögg innan biografen öppnar, någon gång vid klockan 13.00. Då är man välkommen!
Annars kan man ju alltid komma förbi senare också. Och se en film när man ändå är där.
***
Utställningen på kontoret Svalner vid Norrmalmstorg fortsätter parallellt. Jag var dit häromdagen och kikade. Där var ett betydligt mer sparsmakat urval än på Nybrovikens kontor, med färre konstnärer och högre kvalitet, så jag kände mig stolt (och en smula ovärdig - för sån är jag).
tisdag 30 november 2010
måndag 29 november 2010
Festivaldag #12
Sista dagen slog maskinisternas huvuden ut. Alla sysslor tog tre gånger längre tid än vanligt och en loj trötthet överföll oss så att vi i stället för att fara upp och ner för trapporna som pigga arbetsmyror ägnade mesta tiden åt att sitta lealöst hopsjunkna i varsin fåtölj och prata om kärlek.
Några bilder tog jag inte heller. Bara denna, av en kollegas nybakade pepparkukskakor. Nej, nivån var väl inte den högsta på vare sig arbetsmoral eller anständigheten.
Pepparkukskakor
Och i dag har jag vinterkräken. Bara så ni vet.
Några bilder tog jag inte heller. Bara denna, av en kollegas nybakade pepparkukskakor. Nej, nivån var väl inte den högsta på vare sig arbetsmoral eller anständigheten.
Pepparkukskakorsöndag 28 november 2010
Festivaldag #11
En halv minut tidigare fanns där tre körsbärslikörer i asken. Någon måste ju offra sig på de sista.
I fjol röstades körsbärslikörspralinen ändå fram som askens favorit av svenska folket. En kollega menar att det måste vara samma människor som lyssnar på dansband som gillar körsbärslikörpraliner. De är många hundra tusen men man träffar dem aldrig.
Jultradition
Trappan mot 2:ans maskinrum,
i vinterskrud
I fjol röstades körsbärslikörspralinen ändå fram som askens favorit av svenska folket. En kollega menar att det måste vara samma människor som lyssnar på dansband som gillar körsbärslikörpraliner. De är många hundra tusen men man träffar dem aldrig.
Jultradition
Trappan mot 2:ans maskinrum, i vinterskrud
fredag 26 november 2010
Kindertotenlieder
"Sånger om döda barn".
Så översätts titeln till Mahlers sångcykel i "Skönlitterärt", den andra novellen i Alice Munros För mycket lycka.
Barnadödssånger.
Eller med en liten konnotativ glidning: Sånger om barn och död.
En möjlig titeln även på Munros bok.
För om berättelserna i Kärlek, vänskap, hat rörde sig kring det nyckfulla och slumpmässiga i mänskliga relationer, och Nära hem närmade sig, just, hemmet, så är barnen och döden det som knyter ihop novellerna i För mycket lycka.
Det kunde ha blivit bli lättköpt, effektsökande, men är i själva verket motsatsen. För Munros barn är aldrig offer inför döden. Döden är lika mycket ett medel i sig som en tragisk oundviklighet. Det finns också olika slags död. Konkret eller symbolisk. Man kan döda eller dö. För människan är ofta grym och även barn är människor. Men man kan också bara dra sig undan, eller utan egen förskyllan försvinna ur människors medvetande, och bli som död.
Munro varierar temat utan att någonsin bli banal och det är med lättnad och glädje jag ser henne resa sig ur den skepsis vari jag nedsänkte henne efter den betydligt mindre engagerande Nära hem. Denna gång är hon åter lysande.
Jag kan heller inte än bittert applådera hur hon (inte olikt Combüchen i Spill) lyfter fram kvinnors medskyldighet till sin egen strukturella underordning, hur kvinnor själva ofta motarbetar en möjlig jämställdhet med gliringar, fördömanden och hänvisningar till bibeln eller vad som allmänt passar sig.
Ingen tröst i systerskapet här inte.
Man sann litteratur är alltid obeveklig. Och verkliga damböcker aldrig något teparty.
Så översätts titeln till Mahlers sångcykel i "Skönlitterärt", den andra novellen i Alice Munros För mycket lycka.
Barnadödssånger.
Eller med en liten konnotativ glidning: Sånger om barn och död.
En möjlig titeln även på Munros bok.
För om berättelserna i Kärlek, vänskap, hat rörde sig kring det nyckfulla och slumpmässiga i mänskliga relationer, och Nära hem närmade sig, just, hemmet, så är barnen och döden det som knyter ihop novellerna i För mycket lycka.Det kunde ha blivit bli lättköpt, effektsökande, men är i själva verket motsatsen. För Munros barn är aldrig offer inför döden. Döden är lika mycket ett medel i sig som en tragisk oundviklighet. Det finns också olika slags död. Konkret eller symbolisk. Man kan döda eller dö. För människan är ofta grym och även barn är människor. Men man kan också bara dra sig undan, eller utan egen förskyllan försvinna ur människors medvetande, och bli som död.
Munro varierar temat utan att någonsin bli banal och det är med lättnad och glädje jag ser henne resa sig ur den skepsis vari jag nedsänkte henne efter den betydligt mindre engagerande Nära hem. Denna gång är hon åter lysande.
Jag kan heller inte än bittert applådera hur hon (inte olikt Combüchen i Spill) lyfter fram kvinnors medskyldighet till sin egen strukturella underordning, hur kvinnor själva ofta motarbetar en möjlig jämställdhet med gliringar, fördömanden och hänvisningar till bibeln eller vad som allmänt passar sig.
Ingen tröst i systerskapet här inte.
Man sann litteratur är alltid obeveklig. Och verkliga damböcker aldrig något teparty.
Festivaldag #9
Festivalen lider mot sin sista helg och röken skingras i maskinrummen.
Det liknar känslan efter en våldsam strid, en ödesmättad sammandrabbning som på alla trodde skulle leda till sällan skådat blodvite och oerhörda dödssiffror, men som när det kom till kritan bara innebar att väldigt många människor i full krigsmundering sprang fram och tillbaka på ett fällt och skramlade i tolv dagar.
När nu floden av filmförsändelser så smått ebbar ut inser vi alla att vi överlevt, så vi loggar ut och dricker vin istället.
Det liknar känslan efter en våldsam strid, en ödesmättad sammandrabbning som på alla trodde skulle leda till sällan skådat blodvite och oerhörda dödssiffror, men som när det kom till kritan bara innebar att väldigt många människor i full krigsmundering sprang fram och tillbaka på ett fällt och skramlade i tolv dagar.
När nu floden av filmförsändelser så smått ebbar ut inser vi alla att vi överlevt, så vi loggar ut och dricker vin istället.
onsdag 24 november 2010
Du och jag, mobilen
Jag bjuds in till möten för att diskutera innehållet till en ny kulturell app för iPad och iPhone. De tekniska termerna viner kring öronen, tillsammans med de fysiska apparaterna.
-Har du en själv? frågar man och jag skakar på huvudet med ett leende som inte går att se.
För exakt hur komisk den där frågan är förstår bara den som sett min faktiska mobil. Under det senaste dryga året har den gått från att bara vara gammal och väcka medömkan, till att locka till skratt och fascination.
-Wöhow! som en snubbe utbrast på krogen i våras. Det där är den sista mobilen som tillverkades för att inte gå sönder. Jag vet för jag jobbar med sånt.
Och han talar uppenbarligen sanning. Förutom en spricka i displayen som uppstod när jag tappade den i ett klinkergolv samma månad jag köpte den, det vill säga någon gång under julruschen 2002, så är det inget särskilt fel med den alls. Batteriet la av i kylan under demonstrationen mot kriget i Irak 2003, jag glömde laddsladden på ett spa i Nynäshamn 2004 och fick köpa en ny på Clas Ohlsson, tangenterna låste sig plötsligt vid några tillfällen 2007 eller -8 och en dag efter det spillde jag ut varmt te över hela maskinen så att den dog. Men efter varje incident har den tappert repat sig igen och hur många gånger den än har studsat utför marmortrappor så har den hittills aldrig slocknat för gott. Jag har inte ens behövt byta batteriet sedan jag köpte den och ändå laddar jag den bara var tredje natt ungefär.
Jag kan visserligen inte fotografera eller ta emot mms med den, så jag missar nedkomsten av alla nyfödda bebisar. Jag kan inte logga in på facebook på bussen och inte heller försäkra mig om att jag går nedför rätt gata med hjälp av gps. Den röststyrka uppringningen har väl i ärlighetens namn aldrig funkat riktigt som det var tänkt och den kan fortfarande inte stava till vare sig "skit" eller "mobilen". Men på något vis har jag överlevt i alla fall. Min telefonräkning låg den här månaden på 94 kronor och samtidigt som jag spar pengar har det med åren blivit nästan som en sport att se hur länge den här apparaten faktiskt tänker hålla.
Hade jag inte förlorat min första telefon, folkmobilen nokia 3210, på en tunnelbana för åtta år sedan, hade jag kanske haft kvar den ännu.
-Har du en själv? frågar man och jag skakar på huvudet med ett leende som inte går att se.
För exakt hur komisk den där frågan är förstår bara den som sett min faktiska mobil. Under det senaste dryga året har den gått från att bara vara gammal och väcka medömkan, till att locka till skratt och fascination.
-Wöhow! som en snubbe utbrast på krogen i våras. Det där är den sista mobilen som tillverkades för att inte gå sönder. Jag vet för jag jobbar med sånt.
Och han talar uppenbarligen sanning. Förutom en spricka i displayen som uppstod när jag tappade den i ett klinkergolv samma månad jag köpte den, det vill säga någon gång under julruschen 2002, så är det inget särskilt fel med den alls. Batteriet la av i kylan under demonstrationen mot kriget i Irak 2003, jag glömde laddsladden på ett spa i Nynäshamn 2004 och fick köpa en ny på Clas Ohlsson, tangenterna låste sig plötsligt vid några tillfällen 2007 eller -8 och en dag efter det spillde jag ut varmt te över hela maskinen så att den dog. Men efter varje incident har den tappert repat sig igen och hur många gånger den än har studsat utför marmortrappor så har den hittills aldrig slocknat för gott. Jag har inte ens behövt byta batteriet sedan jag köpte den och ändå laddar jag den bara var tredje natt ungefär.
Jag kan visserligen inte fotografera eller ta emot mms med den, så jag missar nedkomsten av alla nyfödda bebisar. Jag kan inte logga in på facebook på bussen och inte heller försäkra mig om att jag går nedför rätt gata med hjälp av gps. Den röststyrka uppringningen har väl i ärlighetens namn aldrig funkat riktigt som det var tänkt och den kan fortfarande inte stava till vare sig "skit" eller "mobilen". Men på något vis har jag överlevt i alla fall. Min telefonräkning låg den här månaden på 94 kronor och samtidigt som jag spar pengar har det med åren blivit nästan som en sport att se hur länge den här apparaten faktiskt tänker hålla.
Hade jag inte förlorat min första telefon, folkmobilen nokia 3210, på en tunnelbana för åtta år sedan, hade jag kanske haft kvar den ännu.
Kalejdo med K-J
I kväll rattar jag in P2. För då har Karl-Jonas Winqvist satt ihop musiken till Kalejdoskop.
Får man döma av blandskivorna han gärna sprider omkring sig så lär det bli ett mycket brokigt och fint program.
Kanske tar jag fram glöggen som jag gömt också.
Får man döma av blandskivorna han gärna sprider omkring sig så lär det bli ett mycket brokigt och fint program.
Kanske tar jag fram glöggen som jag gömt också.
tisdag 23 november 2010
Musen och elefanten
Fick just höra skvallrat av en biografkollega, att när en av SF:s maskinister ville köpa loss en projektor som skulle tas ur bruk, och använda den i sin egen hemmabio, så fick han först skriva på ett kontrakt där han lovade att inte använda maskinen för kommersiella syften.
Det är så sanslöst tragiskt och samtidigt vredesväckande hur den största och starkaste är så paniskt rädd för den minstaste lilla, att jätten ständigt måste trycka ner musen, till och med när musen bara försöker leva sitt eget liv i fred.
Är man stor måste man ju också vara snäll. Den lektionen har SF aldrig brytt sig om att komma på.
Det är så sanslöst tragiskt och samtidigt vredesväckande hur den största och starkaste är så paniskt rädd för den minstaste lilla, att jätten ständigt måste trycka ner musen, till och med när musen bara försöker leva sitt eget liv i fred.
Är man stor måste man ju också vara snäll. Den lektionen har SF aldrig brytt sig om att komma på.
Festivaldag #7 (ledig - trodde jag)
Intensivt arbete tar över hjärnan. Det kan vara både bra och dåligt. Själv hör jag till dem som sedan de väl kommer upp i spinn har mycket svårt att komma ner igen. Efter ett visst varvtal snurrar jag i stället bara fortare och fortare (tills jag i värsta fall snurrar av pinnen och far med huvudet före in i väggen).
Så har de senaste fem dagarna förlöpt i en slags arbetseufori där jag använt varje tillgänglig minut för att spola, flytta, märka och spela film. Det är förbaskat roligt att vara biografmaskinist med stressat schema när allt samtidigt går bra! När folk är trevliga och det finns kakor att tillgå. Men när det efteråt är meningen att jag ska vila och sova har jag istället bara fortsatt snurra.
Häromdagen fick jag en oväntad gråtattack över en illustration jag arbetar med. Oväntade gråtattacker brukar vara första tecknet på att väggen närmar sig. Jag tittade ner på det jag åstadkommit och tyckte att det i bästa fall såg ut som en power point-presentation som någon företagschefs förälskade sekreterare knåpat ihop. Det vill säga välvillig, barnslig och usel. Jag hulkade som en gris. Sen snöt jag mig och såg lika plötsligt allting ljusare igen.
Skadar nog inte att vara ledig någon dag.
***
Fast det ska jag visst inte alls vara, visade det sig. Vi kan väl låtsas att jag skrev det här inlägget i morgon...
Så har de senaste fem dagarna förlöpt i en slags arbetseufori där jag använt varje tillgänglig minut för att spola, flytta, märka och spela film. Det är förbaskat roligt att vara biografmaskinist med stressat schema när allt samtidigt går bra! När folk är trevliga och det finns kakor att tillgå. Men när det efteråt är meningen att jag ska vila och sova har jag istället bara fortsatt snurra.
Häromdagen fick jag en oväntad gråtattack över en illustration jag arbetar med. Oväntade gråtattacker brukar vara första tecknet på att väggen närmar sig. Jag tittade ner på det jag åstadkommit och tyckte att det i bästa fall såg ut som en power point-presentation som någon företagschefs förälskade sekreterare knåpat ihop. Det vill säga välvillig, barnslig och usel. Jag hulkade som en gris. Sen snöt jag mig och såg lika plötsligt allting ljusare igen.
Skadar nog inte att vara ledig någon dag.
***
Fast det ska jag visst inte alls vara, visade det sig. Vi kan väl låtsas att jag skrev det här inlägget i morgon...
Festivaldag #6
Undrar varför någon kom med den här
Ljudrackets baksida
Blandade vintervapensamt Projektoren-Öl
söndag 21 november 2010
Festivaldag #5
Den groteska tekniken digibeta***
Och med grotesk menar jag inte bara att kassetterna ser ut som försvällda VHS:er, utan även hur monstruöst svårt det är att göra inställningar på den här gamla apparaten. Lappen till höger i bild är en how to-manual i nio steg för hur man skiftar mellan två olika bildformat:
"1: Håll in skift
Tryck meny
2: Använd "joggen" (hjulet)
Ner till 0013 [av sammanlagt ca 3 000 hastigt förbirusande sifferkombinationer - min anmärkning]
3: Håll in shuttle
Använd jogg
Ändra off till on
4: Push set (står i displayen)
Tryck set
5: Linjer anges då typ 625/525 (PAL/NTSC)
6: Håll in shuttle och använd jobb för att ställa in vilken du vill ha
När man är klar
Tryck set
7: Och om allting är gjort rätt
Kommer on/off upp på displayen
8: Slå då av och sen på spelaren
9: Då ska du ha linjeinställningen i små siffror högst upp till höger ovanför tidskoden"
Varför göra något enkelt när man kan göra det så komplicerat som möjligt?
Och med grotesk menar jag inte bara att kassetterna ser ut som försvällda VHS:er, utan även hur monstruöst svårt det är att göra inställningar på den här gamla apparaten. Lappen till höger i bild är en how to-manual i nio steg för hur man skiftar mellan två olika bildformat:
"1: Håll in skift
Tryck meny
2: Använd "joggen" (hjulet)
Ner till 0013 [av sammanlagt ca 3 000 hastigt förbirusande sifferkombinationer - min anmärkning]
3: Håll in shuttle
Använd jogg
Ändra off till on
4: Push set (står i displayen)
Tryck set
5: Linjer anges då typ 625/525 (PAL/NTSC)
6: Håll in shuttle och använd jobb för att ställa in vilken du vill ha
När man är klar
Tryck set
7: Och om allting är gjort rätt
Kommer on/off upp på displayen
8: Slå då av och sen på spelaren
9: Då ska du ha linjeinställningen i små siffror högst upp till höger ovanför tidskoden"
Varför göra något enkelt när man kan göra det så komplicerat som möjligt?
Festivaldag #4
(Jag behövde inte vänta länge.)
I går morse steg jag upp, i den för biografmaskinister blekt fruktade ottan, efter en totalt sömnförvägrad natt då tankarna snurrat som bobiner i huvudet på mig, och visade dansk film för Holly Hunter.
Nothing's All Bad. Mycket bröst i början på den. (Som maskinist ser man många början.) Jurykoordinatorn bad mig dubbelkolla att det verkligen fanns engelsk textning på kopian. Och sedan jag lugnat henne i detta fortsatte jag springa mellan maskinrummen hela dagen utan att våga sätta mig ner, för om jag satte mig ner var jag säker på att sömnbristen skulle kasta sig över mig och sluka mig som ett djur.
Bland annat spolade jag upp tre filmer inför morgondagen. I dag avslöjas med vilken ackuratess detta egentligen skett. Lite bilder tog jag också.
I går morse steg jag upp, i den för biografmaskinister blekt fruktade ottan, efter en totalt sömnförvägrad natt då tankarna snurrat som bobiner i huvudet på mig, och visade dansk film för Holly Hunter.
Nothing's All Bad. Mycket bröst i början på den. (Som maskinist ser man många början.) Jurykoordinatorn bad mig dubbelkolla att det verkligen fanns engelsk textning på kopian. Och sedan jag lugnat henne i detta fortsatte jag springa mellan maskinrummen hela dagen utan att våga sätta mig ner, för om jag satte mig ner var jag säker på att sömnbristen skulle kasta sig över mig och sluka mig som ett djur.
Bland annat spolade jag upp tre filmer inför morgondagen. I dag avslöjas med vilken ackuratess detta egentligen skett. Lite bilder tog jag också.
En liten skvätt av alla filmer, här i väntan på transport
Startknappspinnen har jag inte behövt använda än
Skörbjuggfredag 19 november 2010
Festivaldag #3
Efter att ha spänt nerverna inför alla problem som jag varit säker på skulle inträffa även på årets festival känns det nästan snopet när dagarna förlöper utan allvarliga störningar.
Audiokablarna till dvd-spelaren i 4:ans salong gick exempelvis att lokalisera i god tid och det blev inte bara bild utan även ljud på The Electro Wars också. När sedan den inre stödringen till 35-milimeterskopian av Brotherhood avlägsnades och hela filmkakan fjädrade ihop till en otöjlig och nyckfull hjärtform som vobblade oroväckande på sin stora metalltallrik när projektorn sattes igång, så hände heller inget värre än att maskinisterna för några minuter blev lite gröna i synen.
Det har varit ännu en lugn och mycket trivsam dag på biografen.
Red Nights är förresten tillbaka i spel sedan en utsänd från festivalledningen ilat till biografen och klippt bort de allra mest knögliga sekunderna. Vill man kolla på den är det alltså bara att lösa biljett till Saga nästan helg. Kan kanske vara intressant att se en film som rent faktiskt liknar något som katten släpat in, efter att hon alltså först lekt lystet med den i ett grustag under uppskattningsvis fyra månader.
Och när jag ändå är i gång med återkopplingarna: En av gästerna på den obegripliga juryvisningen häromdagen var Holly Hunter själv. Vore lite småstort om hon kom tillbaka för en repriserad visning, med engelsk text, någon dag när jag jobbar.
Audiokablarna till dvd-spelaren i 4:ans salong gick exempelvis att lokalisera i god tid och det blev inte bara bild utan även ljud på The Electro Wars också. När sedan den inre stödringen till 35-milimeterskopian av Brotherhood avlägsnades och hela filmkakan fjädrade ihop till en otöjlig och nyckfull hjärtform som vobblade oroväckande på sin stora metalltallrik när projektorn sattes igång, så hände heller inget värre än att maskinisterna för några minuter blev lite gröna i synen.
Det har varit ännu en lugn och mycket trivsam dag på biografen.
Red Nights är förresten tillbaka i spel sedan en utsänd från festivalledningen ilat till biografen och klippt bort de allra mest knögliga sekunderna. Vill man kolla på den är det alltså bara att lösa biljett till Saga nästan helg. Kan kanske vara intressant att se en film som rent faktiskt liknar något som katten släpat in, efter att hon alltså först lekt lystet med den i ett grustag under uppskattningsvis fyra månader.
Och när jag ändå är i gång med återkopplingarna: En av gästerna på den obegripliga juryvisningen häromdagen var Holly Hunter själv. Vore lite småstort om hon kom tillbaka för en repriserad visning, med engelsk text, någon dag när jag jobbar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
