Ordblinda irrfläckar

När jag äter för lite blir jag dyslektisk.

Sommaren år 2000 (herregud, är det redan sju år sedan!?) ägnade jag i hög utsträckning åt att äta för lite och färdigställa min första roman (för övrigt samma som jag nu arbetar om till oigenkänlighet). Den kom tillbaka med både snälla och stränga kommentarer, bland annat konstaterandet att "författaren uppenbarligen var ordblind". Jag bläddrade igenom luntan för att förstå vad människan menat, och upptäckte då att jag vid ett tillfälle (då jag pinsamt nog skrivit in mig själv i berättelsen) till och med hade kastat om bokstäverna i mitt eget efternamn.

Ändå är jag tyvärr osäker på om dyslexi är en helt rättvisande diagnos. Och med "tyvärr" menar jag att detta åtminstone kunde ha gett mig en ursäkt för min, periodvis urusla stavning. Jag är rädd att det i minst lika hög utsträckning bara handlar om otålighet och slarv.

I lågstadiet blev jag alltid lika irriterad när någon klagade på min stavning. Jag tyckte att personen i fråga skulle koncentrera sig mer på innehållet än på den exakta utformingen. Så länge folk förstod vad jag menade, tyckte jag inte att det spelade någon roll hur det stavades. Över huvud taget ogillade jag att människor sa åt mig hur jag skulle göra saker. De skickade oss i simskola i årskurs tre. Då hade jag redan hållit näsan över ytan på egen hand sedan jag var fyra och när lärarinnorna ville sätta på mig flytbojor och justera min benföring, hämnades jag genom att simma hela bassänglängden under vattnet. Jag irriterade också min mattelärare genom att hoppa över flera, i mitt tycke onödiga, led i divisionsuppställningen. Det var likadant med stavningen. Jag tror att min envisa felstavning i någon mån var ett utslag av tjurskallig, otålig anarkism.

Sedan jag väl börjat förstå fördelarna med korrekt stavning var det i någon mån för sent. Jag har fått ägna onödigt mycket tid åt att lära om en massa inövade språkfel. Det har i alla fall blivit allt bättre med tiden. Men då och då kommer det tillbaka. Som när jag exempelvis när jag äter för dåligt.

När jag äter för dåligt blir jag rastlös och överenergisk (eller vise versa). Och då drar det som en svärm av ordblinda irrfläckar genom hjärnan. De slår sig ner som suddiga nattflyn här och där i texten, helt godtyckligt och skymmer tillfälligt sikten för ett ord eller två. När fläcken sedan lyfter igen avslöjas misstag som jag nyss kunnat stirra rakt på, till och med aktivt letat efter, utan att märka något ovanligt.

Om det därför (trots rättstavningsfunktionen) slinker med några underliga bokstavskombinationer i den här bloggen ibland, så hoppas jag att ni vill ha överseende med det. Innehållet får ni däremot gärna hacka på hur mycket ni bara vill.