Träden för all skog

Jag har bekanta, vars hjärnor tycks fungera som detaljerade kartotek över populärkulturen. Helt obehindrat rabblar de upp fakta om vilken film, teveserie eller rockgrupp som helst. Bara fråga dem och de vet. Och sedan de väl har börjat redogöra för sina kunskaper, kommer det förmodligen att vara rent omöjligt för dig att få tyst på dem igen. De upphör aldrig att imponera på mig.

Att prata med dem är som att stöta på en fältbiolog i en skog, efter att länge ha vandrat omkring där ensam. Oreflekterat har man dittills nöjt sig med att bara dra i sig dofterna, höra suset i trädkronorna, se fåglarna flyga och känna barren under fotsulorna. Sedan dyker alltså den där biologen upp och sätter genast igång att peka på buskarna och ge dem alla ett namn. Landskapet förvandlas snabbt inför ens ögon. Det övergår från att ha varit en luddigt upplevd helhet, till en till synes outtömlig källa av detaljkunskaper. Pixlarna framträder och varje blåbär kan plötsligt analyseras ner på molykylär nivå. Varje ormbunke är ett kemiskt laboratorium. Varje sparv har en släkting. Varje skalbagge en historia.

Jag hade inte haft något emot att vara mer som den där kunnige fältbiologen. Men om detaljkännaren liksom är inställd på kortvågsmottagning, verkar jag fungera på en slags lägre frekvens.

När mina älskade detaljnördar till vänner ivrigt katalogiserar sina kunskaper till mentala listor fulla av överraskande korsreferenser, glider jag snarare omkring genom kulturen likt en stor och efterbliven bardval. Jag silar bruset genom framtänderna, där endast godtyckliga fragment fastnar, medan det mesta bara driver in och sedan ut igen. Det som väl stannar kvar, lagras någonstans i hjärnans gröt och flyter sedan omkring där som blinda karpar, till synes utan inbördes struktur. Ibland lockas det upp till ytan av någon rörelse, och kippar omkring bland krusningarna en stund. Sedan sjunker det ner i glömskan igen.

Det som fastnar är väl helt enkelt det som berör mig. Det som lyckas tränga in genom det övriga virrvarret av distraktioner och skjuta skott. Som ett frö som suger näring ur redan befintliga minnen och sedan ohejdat, ja nästan explotionsartat, sprider ett helt nytt bladverk av tankar och asociationer inom mig, tills det snart är svårt att skilja på vad som från första början nådde mig utifrån och vad jag själv sedan skapat i fantasin. ´

Det är väl för de där upplevelsernas skull som jag över huvud taget konsumerar konst. För de goda frönas skull. Medan nästan allting annat, alla de torra kärnor som inte förmår slå rot, slagget, det faller bort. Faller bort eller faller i glömska. Vilket som.

Jag antar att jag är så egocentriskt fokuserad på själva upplevelsen av något, att jag ibland missar träden för all skog.

Men för all del, bloggar är redan till sin natur narcisistiska.

Och varje konstnärligt verk kan ju ses utifrån en rad olika perspektiv. Vid sidan av intertextuella, historiska, biografiska, rent tematiska och så vidare, kan man fokusera sig på hur konstverket påverkar den som tar del av det. Man kan vända blicken mot publiken (betraktaren, åhöraren, läsaren) och reflektera kring denna enskilde mottagares subjektiva upplevelse av det den ser, hör eller läser.

Listfetischister får ursäkta, men jag är rädd att det är det sistnämnda jag kommer att ägna mig åt i den här bloggen.