Ja gå du bara...

Jag läste just ut Jag går bara ut en stund. Den gick från engagerande till tröttsamt malande.

Detta att över huvud taget betrakta sitt liv som om det vore en roman och sedan/samtidigt skriva ner den, gärna med en massa inflikade blinkningar om att jag-berättaren/författaren naturligtvis själv inser skillnaden mellan verkligt liv, påstådd sanning och fiktion och ändå leker med gränserna.

Det är så mycket självältande i litteraturen just nu att det snart måste ske en förändring i en rakt motsatt och mer episk riktning. Eller i alla fall en mer fantastiskt, i betydelsen påhittat fantasifullt. En litteratur med färre självcentrerade detaljbeskrivningar utifrån medelklassens medelklassvardag, eller för all del tragiska familjebakrund. Och fler nya, spännande och ännu outforskade världar.

Det är som när jeansen blivit så låga i livet att det inte går att komma lägre utan att byxorna övergår i knästrumpor. Då kommer istället en säsong med snart mycket höga midjor. Varje trend är på samma gång ett förebåd om motsatsen.

Midjorna har redan kommit. Nu kan vi bara hålla tummarna för litteraturen.