Med sannolikheten på din sida

Man är aldrig ensam om en tanke. Sällan först heller...

Någon gång i tonåren slog det mig, att det går att utvinna en slags magisk konsekvens av att ingenting någonsin blir som man förväntat sig. Visst kan man planera framtiden i stora drag och se till att forma tillvaron efter dessa planer med ganska gott resultat. Men på pricken blir det aldrig. Det vore helt enkelt orimligt, rent statistiskt sätt. Sannolikheten att förutse ett slumpartat skeende i exakt detalj är så liten att den i princip är obefintlig. Återigen: man kan ana och man kan ha rätt, man kan också öva in en rutin eller en teatersketch så att varje upprepning blir de andra till förväxling lika. Men över det dagliga livet, som styrs av tillfälligheter, har man sällan om någonsin en sådan kontroll. Och av detta följer i förlängningen en lysande möjlighet till en slags absurda men ändå på sätt och vis helt vetenskapliga besvärjelser.

I "Det hemliga miraklet" (som ingår i samlingen Fiktioner) skriver Borges om en dödsdömd man som ägnar all tid åt att fantisera om den sista sekunden i sitt liv:

"Han mötte med verklig fruktan (kanske med verkligt mod) dessa inbillade avrättningar. Varje föreställning varade några få sekunder. Sedan cirkeln slutits, återvände Jaromir oupphörligt till de skräckfyllda dagarna före sin död. Sedan tänkte han att verkligheten inte alltid stämmer med föraningarna. Med pervers logik drog han slutsatsen att om man förutser en tillfällig detalj, är det samma sak som att förhindra att den inträffa. Trogen denna erbarmliga vidskepelse, uppfann han hemska detaljer för att de inte skulle inträffa, men givetvis slutade han med att frukta att dessa detaljer skulle vara profetiska."

Ja, risken finns ju att fantasierna förvandlas till självuppfyllande profetior (den som är rädd för att stamma kommer sannolikt även att göra det). Och i "Töln, Uqbar, Orbis, Tertius" leker också Borges med tanken på att det faktiskt skulle kunna vara förväntingarna som tvärt om skapar framtiden - om man tveklöst förväntar sig att finna ett gludmynt i ett dike så kommer man också att göra det, eftersom föremålet som formats av tanken också tar sig konkreta uttryck i omvärlden.

Men av två absurda tankar lutar jag nog ändå mer åt den första. Jag kan inte påstå att jag själv ägnat mig åt den typen av besvärjelser. Satt i system av någon redan kolerisk människa skulle de nog också snarare leda till ökad oro eftersom personen ständigt skulle tvingas gå runt och föreställa sig en massa fruktade hemskheter. Men brukat med en nypa tillbördig humor, och enbart för att ta udden av en eller annan tillfällig noja - som att man ska snava i altargången på sitt eget bröllop, bli utskrattad av chefen när man ber om semester eller störta i alperna på nästa flygturssemester - borde det faktiskt fungera.

Testa själv - trixet är alltså att vara väldigt specifik i sina förväntingar - och rapportera gärna tillbaka sen och berätta hur det lyckades!

Själv ska jag ut och dricka drinkar.