Martha Marit

"Mitt första möte med Doris lyser
med ljus som kan försköna själva ljuset"

skrev Harry Martinson i Aniara, apropå något helt annat. Jag låter det handla om mitt eget första möte med Doris Lessing.

Jag läste just ut Martha, fascinerad ända till slutet av den så totala blicksäkerheten. Sällan om någonsin har jag stött på en bok som med sådan exakthet lyckas skildra en ung människas bångstyriga känsloliv. Visst skulle det kunna bli tröttsamt med alla dessa ständiga nyanseringar, alla på en gång si och på en gång så, samtidigt och trots allt detta. Men tröttsamt blir det aldrig, just för att beskrivningen alltid är så på kornet. Lessing fångar de mest flyktiga emotioner i luften, med samma precisision som Mr Miyagi (till slut) fångar flugor med ätpinnar. Och en känsla är ju i verkligheten aldrig renodlad, särskilt inte när man är ung och med all tänkbar förvirring rastlöst försöker hitta sig själv.

Det gör sitt till för läsupplevelsen att jag själv bott i Sydafrika ett halvår, att jag själv suttit på ett tråkigt kontor i en het stenbyggnad utan att bli klok på vad som förväntas av mig, att jag själv sedan varit ute i en liknande virvel av självförglömmande fester och priviligierat dagdriveri, i samma stränga kontrast mot samma stora fattigdom, och att jag också, precis som alla andra unga kvinnor, försökt förstå mig på din den roll som med eller mot min vilja blivit mig given i och med den kropp jag föddes ini.

Jag önskar bara att jag hade läst den här boken när jag var yngre. Kanske hade det förskonat mig från en hel del egna misstag. Men förmodligen hade jag inte förstått mig på den så bra om jag inte själv hunnit leva de misstagen. Man blir aldrig vis av de minor som någon annan trampat på.

Och människor lever idag på Stureplan precis likadant som de gjorde i 30-talets Rhodesia. Ändå stormar varje ny generation ut i livet i tron att just de uppfinner världen...

Ett citat ur romanens första del handlar om en oxkärra, men kan i överförd bemärkelse även beskriva det anspända tillståndet mellan barndom och vuxenhet, och - om man så vill - Doris Lessings eget språk, där det som ska beskrivas alltid tycks vara summan av två varandra helt motspänstiga krafter. Jag låter det avsluta mitt hänförda inlägg:

"Hon hade aldrig förr gått denna väg till fots utan alltid åkt bil, eller som barn suttit ovanpå ett lass sträva, heta sädessäckar. Första kilometern mindes hon gnisslet och skakningarna i den gamla vagnen där det som alltid verkade som om säckarnas motsträviga tygnd och oxarnas framåtstretande kraft skulle dra den mitt itu: det fanns ett ställe långt fram i vagnen där det verkade som om spänningen vore lokaliserad, och där tyckte hon om att sitta rysande av upphetsning medan trävirket knakade under henne och alltid var på vippen att brytas sönder men aldrig gjorde det, utan bar sin börda den ena långsamma, mödosamma kilometern efter den andra."