Ibland, när jag läser, tycker jag mig kunna se hur det litterära stoffet sett ut medan det fortfarande sökte sin form inuti författarens huvud. Jag tror mig ana den handfull grundidéer och inspirationskärnor som författaren ursprungligen gått i gång på, och hur hon eller han sedan spunnit vidare utifrån dem, hur berättelsen byggts på, virats in, dragits ut. Det kan ofta vara imponerande byggen. Grundtankarna spännande och av svindlande spännvidd. Stadiga skelett och rejält med kött på benen. Generellt är det emellertid något som inte riktigt klaffar när strukturen framträder alltför tydligt.
Så exempelvis med Mara Lees Ladies.
Den har beskrivits som kvalitativ chick lit. Tja...
Boken är förvisso ett omfattande fantasiarbete. Där rör sig en mängd karaktärer från en mängd olika sammanhang och det bjuds på hisnande kast mellan högt och lågt, vackert och fult, liv och död. Ibland blixtrar det också till. Poeten Mara Lee inspireras av sina egna scener och skapar ögonblick av stor dramatik. Men mellan dessa blixtrande stycken breder andra ut sig, sida upp och sida ner av sammanfattande återblickar och nyktra redogörelser för karaktärernas själsliv, stycken som mest liknar välformulerade resuméer av den historia som egentligen skulle berättas. Lite tillspetsat skulle man kunna beskriva hela boken som en lång, svartvit journalfilm med plötsliga inslag i dramatisk fyrfärg.
Jag blir otålig och mumlar otåligt på den gamla käpphästen: Show! Don't tell!
Samtidigt är det irriterande att en roman om unga kvinnor automatiskt blir klassad som chick lit. Hade Ladies varit en något bättre bok hade den stil- och temamässigt snarare kunnat sorteras in i samma katagori som Monica Fagerholms Den amerikanska flickan - en fullblodsberättelse om självbejakande flickor, lagd mot en avgrundsdjup klangbotten.
Nu blir det mest en pretentiös fundering utifrån skönhetens väsen. Skönhet som gåva men också förbannelse. Människan som ett offer för sina egna och andras bekräftelsebehov och begär. Yta och innehåll. Det ena som vanligt på bekostnad av det andra...
onsdag 13 februari 2008
Visa och berätta
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar