Har ägnat de senaste dagarna åt att läsa Svinalängorna på nytt inför premiären nästa fredag (och pressvisningen i går). Jag ska väl recensera den för Cora.
Jag minns att jag var lite frän i tonen efter förra gången. Jag sade mig vara trött på historier om "fyllefarsor och gråtmorsor". Jag var nog lite irriterad på alla författare som gräver där de står. Tyckte nog att det var ett för enkelt knep, något jag för min del inte velat ägna mig åt, och som andra därför inte heller borde få röna framgångar av. Samtidigt som jag nog var lite frustrerad över att ännu inte ha hittat ett lika väl fungerande knep att bruka i stället. Och bli berömd.
När jag läser boken en andra gång, och jag redan gett utlopp för alla invändningar (sinnet öppet och ventilerat) så är jag betydligt mer mottaglig.
Det är en ruskigt välskriven bok. Barnets begränsade men mycket plastiska logik skildrad helt på pricken. Hur vi alla försöker sortera vår värld. Mycket skickligt.
Sagt mest så ingen går och tänker Snörpen surtant! om mig.
Rätt ska vara rätt.
fredag 3 december 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
2 kommentarer:
Ja du. Recensionen vill jag läsa. Såg Svinalängorna i Tallinn. Grät ett par gånger i filmen, men det var nog mest ett uttryck för mina känslor nuförtiden. Det kanske var så att jag grät i förhand för jag visste vad jag som skulle komma. Jag minns Svinalängorna väl och tyckte det var det bästa jag läst på länge. Då var jag definitivt inte trött "fyllefarsor och gråtmorsor" i bokform. På film så är ett två bra insatser av Noomi och finska mamman (jättekänd finsk skådespelerska som jag borde kunna namnet på). Barnen spelar bra. Helt klart en stark filmdebut av Pernilla August. Annars hade det varit konstigt. Frågan om filmen går hem utanför Norden och det är jag tänker på i jobbet med Baltländerna.
Hej, en miljon. Jag hoppas att recensionen kommer upp under dagen. Eller i alla fall i helgen. Då länkar jag till den.
Skicka en kommentar