Lägesrapport (32)

Läser: mig genom första och in i andra delen av 2666.

Undrar: om det är ett alltför slarvigt påstående att det som utmärker latinamerikanska författare är en lika kärleksfull som hänsynslös hantering av karaktärerna, det vill säga en stor och mycket finkalibrerad känsla för psykologin bakom allt, i kombination med plötsliga och gärna brutala ödeskast (samt, så klart, en över allting svävande närvaro av förtrollning) - vilket sammanslaget resulterar i en virvlande och mycket humoristisk storm till läsupplevelse.

Ser: Trädet, en mycket dum film vars enda behållning är att den får betraktaren att vilja åka på bilsemester i Australien.

Har: utöver den sett 23 andra filmer hittills i år, varav Medan åren går (förutom Soul Kitchen) kanske var bäst, även om gamla Brassed Off nog fick mig att gråta mest (så snart gruvarbetarna tutar i sin mässing väller tårarna fram och det börjar redan med Rodrigo's concierto Orangejuice) och Knight and Day faktiskt funkar alldeles utmärkt som fartfylld bakisrulle.

Skakar: efter ett par spanska löningsöl med jobbet, hand med en från Jämtland nyinflyttad biografkollega

och inser: att jag därmed lovat att visa honom Stockholm på longboard i sommar (jag kan inte åka longboard).

Lyckas: fem minuter senare åstadkomma sinnesvärldens mest spektakulära biljardstöt (eller snarare biljardmiss) genom att sänka den förbjudna vita bollen trots att den låg två decimeter från hålet (i perfekt linje) med en stor och skinande poängboll i vägen.

Är: förövrigt till förväxling lik en enarmad kvinna i Hedemora, enligt utsago.

Och går: på fest där värdinnan börjar brinna.

Skriver: under januaris mindre dramatiska stunder, första avsnittet till något som jag snart hoppas våga berätta vad det är.

Bakar: bröd.

Fyller: frysen med matlådor.

Tänker: på Strindberg (som skulle ha fyllt 162 år förra lördagen), på att han menade sig vara som mest kreativ direkt efter stora krascher, som skilsmässor.

Tänker: att förändring skapar dynamik, att kluvna atomer avger enorma mängder energi, plötsliga explosioner där ingenting är säkert och allting därför också möjligt, medan det stilla och trygga cementerar, både kroppen och tanken (för att tala med Per Hagman: det sätter sig som fett, fysiskt/mentalt).

Tänker: att jag kanske är lite som Strindberg, åtminstone i detta avseende, och som Dagerman som efter att tidigare ha suttit deprimerat tyst och sluten, tydligen brast ut i ett euforiskt skratt direkt efter en våldsam bilolycka, plötsligt upprymd, till synes lycklig - eftersom livet måste kännas om det alls ska vara någon mening med det, och för att en viss typ av hjärna blir glad av att skakas om (vilt och häftigt, som en snökula).

Sätter: med andra ord, tillvaron i gungning.

Flyttar: isär.