Utställningen avslutad (med en liten sammanfattning)

I söndags kväll plockade jag ner målningarna från väggarna på Grand och stuvade in dem i ett lampförråd innanför 1:ans maskinrum. Så är ännu en utställning till ända, vilket är både tråkigt och skönt.

Det är en speciell situation att hänga ut sig där man samtidigt arbetar: Att stå på en trappavsats bara några meter ifrån sina egna målningar och riva biljetter, helt inkognito, medan hundratals människor passerar förbi det man gjort. Det faller ingen in att jämföra de avbildade figurernas ansikten med biografarbetarnas plyten. Alltså är man osynlig mitt i mängden, och kan (nyfiket och nervöst) ta sig tid studera de andra.

Många, de flesta, har strömmat förbi som blinda fiskar. Men lite stolt har jag också kunnat konstatera att de som ändå råkat kasta en blick uppåt väggarna - medan de krånglat med ytterrocken eller väntat på sin fru inne på toaletten - i regel fastnat där med blicken och gärna låtit den vandra ett tag från duk till duk. En eller annan har gått närmare, lutat sig fram och zoomat in signaturen nere i högerhörnet, kanske för att se om det är någon känd, vilket de med blandade känslor insett att det inte är. Vissa har pekat och visat varandra, som i förbifarten. Någon enstaka har också blivit stående, i begrundan.

Särskilt den senare sorten är smickrande att se. Dock räknade jag aldrig med sälja något. Det är ju inte för att köpa tavlor folk går på bio. Man har liksom inte den plånboken med sig, vare sig i fickan eller mentalt. Men roliga saker händer alltid då man minst väntar sig det, och samma kväll som jag städat bort målningarna från foajén kom till slut ett mail från en hågad spekulant, en regissör som jag respekterar och som dessutom visade sig vara mycket trevlig. Hon hade varit på bio och fastnat för mina målningar. Ville bara se ett par av dem igen innan hon helt bestämde sig.

Eftersom jag själv körde Cinematekets Pimpernel Smith på Victoria (för hundra entusiastiska 85-åringar som visste att berätta hur det var att se den här filmen för första gången, under själva kriget) fick jag be mina kollegor på Grand att styra upp en privatvisning för henne i 1:ans maskinrum. Sedan fick hon ta med sig den hon ville ha, vilket alltså blev gungtavlan, den som tidigare hängde i Paris.

Att skiljas från en målning är alltid ett vemod. Men när jag vet att den istället hamnar hos en bra person (någon som är värd den) är det också en stor glädje. Så vill jag ändå kalla utställningen en blygsam succé.

Kanske har den också genererat en beställning. En vänlig herre har varit där och tittat, först själv och sedan i sällskap med sin fru, på jakt efter någon som kan måla ett porträtt av hans 95-åriga svärmor. Vi hann gå igenom några övergripande detaljer och det låter som ett mycket spännande uppdrag. Förhoppningsvis hör de av sig igen.

Efter ett kort dygns träda öppnar i dag en ny utställning på biografen, av någon jag ännu inte vet vem det är. Det ska bli intressant att ta reda på, vad det lider.