Läser dagens essä i DN, om det privatas erövring av offentligheten, bland annat genom bloggar. Man skulle kunna se det som ett övergivande av det generella till förmån för det närsynt enskilda. Men vad är väl det generella om inte summan av sina inneboende enskildheter? Det allmänna existerar inte utan det privata.
Den stora skillnaden för läsaren/betraktaren är att det enskilda är lätt att identifiera sig med medan det generella befinner sig på ett annat och mer opersonligt plan. Risken är att man försjunker så i det privat intima att man inte lägger märke till helheten - inte ser till skogen för alla träd. Men tar man del av tillräckligt många privata synsätt kan man å andra sidan börja dra generella slutsatser om samtiden och det samhälle vi lever i, helt på egen hand.
Arkeologer blir alltid till sig i trasorna över att hitta frukostrester och krukskärvor från forna tidsepoker, just för att det privata har förmågan att säga oss något viktigt om samhällen i stort. Om varje blogg betraktas som en sådan frukostrest eller krukskärva borde väl den stora nätutfläkningen få samtidsarkeologerna hjula av upphetsning.
Förr eller senare kommer säkerligen en motreaktion. När alla väl lagt ut sina kärleksproblem på nätet blir det mer intressant att vara Greta Garbo. Till dess får bloggandet blomstra. Och vare sig man anser att detta är på gott eller ont, tror jag att bloggepoken i efterhand, när eller om den någon gång dör, kommer vara rätt spännande att dissekera.
lördag 2 juni 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
2 kommentarer:
Jag är inte helt sams med dig. Det handlar om genreindelning. Ta genren "dagboken". Genrens lag (så fick jag äntligen in Derrida, en gång i mitt liv) stipulerar att dagboken aldrig är avsedd för publicering.
En dagbok, där författaren ser en framtida läsekrets framför sig, upphör att vara en dagbok. Den viskning till sig själv, som dagboksgenren utgör, tolererar tredje person.
Dagboken har karaktär av hemlighet.
Bloggen har ju inget av detta. Bloggen påminner om den fruktansvärda missbildning som får barn att födas med tarmarna utanpå kroppen; bloggen vill vara extrovert. Detta är genrens lag för bloggen.
Hur är det då med arkeologens glädje över frukostrester (organiska lämningar) och skärvor? Är detta en dagbok eller blogg?
Mammutpålägg - vilken genrelag verkar denna delikatess inom?
DN's essä diskuterar förvisso självbiografin som genre, och jag har inga invändningar mot "Palimpsests" kommentar därvidlag.
Det var emellertid inte riktigt det som mitt eget resonemang gick ut på.
Det essän fick mig att fundera över var snarare det privatas pågående invasion av offentligheten.
Även om Lenemark själv inte drar några värderande slutsatser i den frågan, skulle ju det ökade intresset för privata detaljer (som i fallet med Göran Persson-dokumentärerna) lätt kunnas ses som ett tecken på ökad slapphet, en längtan efter det priva lättillgängliga, på bekostnad av en generell och mer djupsinnig förståelse för omvärlden.
Jag vill mena att det inte (åtminstone inte nödvändigtvis) behöver vara så.
I bästa fall kan man ur de personliga berättelserna tvärt om utvinna en insikt om samhället, som en mer allmänt hållen redogörelse ofta inte lyckas förmedla. Just i och med den starkare identifikationen. Eftersom den enskildas röst berör oss mer än historieböckernas nyktra återgivningar.
Det generella ger oss ett ramverk för kunskapen. Men kan man verkligen säga att man VET något (om tex Sibiriska fångläger, Auschwitz eller Darfur?) innan man också KÄNNT det?
Det är där de personliga berättelserna hjälper till. Och det var i de banorna mina funderingar gick när jag läste essän, även om de inte rörde sig i just samma riktning som Lenemarks röda tråd.
Skicka en kommentar