Pappas Levin

Pappa fick den här gitarren av sin äldre bror (som väl i mångt och mycket även var som ett slags far för honom, tror jag) någon gång för 35 år sedan. Vid det laget hade den hängt med min farbror jazzmusikern ett bra tag.

Farbrodern är död nu, och ingen vet hur han fick tag i gitarren i sin tur. Allt min pappa svävande kan konstatera är att "Han kom över den på något vis...", vilket, när det handlar om min farbror, faktiskt skulle kunna betyda nästan vad som helst.

I dag räddade jag den från pantbanken i Gullmarsplan (där den legat sedan 23 december). Allt som återstår nu är att lära mig spela på den också. Det känns helt enkelt som att jag är skyldig den det. Det är som att den fordrar det av mig.