The Beatles för tusan!

Detta är det tusende inlägget i den här bloggen. Jodå. Det känns helt ok att det i flera avseenden kommer att handla om The Beatles.

Bland annat såg jag Nowhere Boy häromdagen. Förutom att den bjöd på en massa bilder av fina gitarrer, förstärkte den min känsla i stort just nu - att det bor en sällsynt lycka i att göra sådant som man ännu inte är självklart bra på (i filmen spelar Lennon gitarr med banjoackord innan MacCartney dyker upp och rätar ut honom), alltså innan förväntningarna (andras, men särskilt ens egna) vuxit sig så stora att de riskerar att konkurera ut den naiva entusiasm som nya passioner alltid bär med sig.

För mig innebar målandet länge ett kravlöst utlopp för allt möjligt som inte tycktes höra hemma i skriveriet. Medan skrivandet länge varit förbundit med en massa ångest, har jag mest ryckt på axlarna åt målningarna och varit lika förvånad som glad över att folk ibland tycker om dem. Och kanske beror det också i någon mån på att jag aldrig gått någon konstskola och därför inte har den ringaste aning om hur jag egentligen "borde" måla (behändigt nog kan jag ju då inte heller misslyckas).

Med tiden har dock även målandet blivit alltmer på allvar och även om jag, liksom med skrivandet, fortfarande kan ryckas med och känna en enorm glädje när jag är mitt uppe i det, kan numera våndatröskeln dithän vara nästan lika hög inför båda sysslor.

Jag pratade med en av mina musikaliska kollegor om detta när jag kom ut från salongen efter att ha sett Lennon-filmen. Kollegan i fråga står i begrepp att spela in nytt material och med detta finns så klart en massa ängslan och ångest förknippat. Han önskade att det bara kunde vara roligt igen, som när man var arton och saknade självinsikt och startade ett band med sin bästa kompis och spelade in kassettband med egenskrivna låtar och var glad bara det lät något alls sedan när man spolade tillbaka och tryckte på play.

Jag sa att jag gärna velat kunna dela med mig av den barnsliga glädje jag nu själv upplever när jag tar fram gitarren och övar mig på att skifta snabbt mellan G- D- och C-ackord utan att trassla in mig i övriga strängar.

I den bok med "100 lätta låtar" som jag köpte för ett par veckor sedan är det inte minst Beatles-bitarna som ger mest tillbaka. "Hey Jude", "Let it be".

Jag hoppas min hyresvärd också gillar dem, för glömsk för tiden har jag suttit uppe till efter midnatt flera gånger och övat just på dem och den arme mannen bor i lägenheten under. Hela dymmelonsdagen har jag dessutom hållit mig helt utanför spotifys räckvidd och spelar istället växelvisa låtar från röda och blå boxen.

Där har varit stunder av genuin lycka.

Om inget oförutsett händer tror jag kvällen får fortsätta i samma anda.