Biografi (16) - Tre favoriter

Som Svenska Bios personal får du tre tröjor som du förväntas bära i tjänst för att inte förblandas med vanliga civila. Tröjorna ser ut som tröjor gör. Jag är glad så länge jag slipper befatta mig med SF:s pickolokostym.

På tröjan finns en gulduggla och tvärs över bysten en blank guldrad, som föregås av texten "Min favoritfilm är:" Besökarnas blick vandrar (osökt?) till guldraden. Valet av film kommenteras sedan i varierande ton beroende på vad du skrivit.

Mig frågar de varför jag inte skrivit något alls. Uppfordrande: Måste man inte det? Jag säger att jag ännu inte kunnat bestämma mig. Att det är ett stort beslut, du vet. Och att jag fortfarande funderar.

Jag har funderat i flera veckor nu. Problemet är att så fort jag sätter etiketten "favorit" på en film jag verkligen gillar, blir jag plötsligt mycket medveten om alla dess brister.

Det slår mig att det skulle kunna ses som ett tecken på att jag rädd för att binda mig. Att stå för mitt val och försvara det. Rak i ryggen och med stadig blick. Utan att småpatologiskt och helt opåkallat börja urskuldra mig. I ett försök att slingra mig undan.

Eller så handlar det om en rädsla för att placeras i ett fack. Att fångas in som en fjäril och genast artbestämmas, få en kall nål stucken genom kroppen och nitas fast på en bräda med mitt namn under. Fix och färdig. Utan att någon bryr sig om de spröda ropen i protest: Nej nej nej! Inte detta. Inte BARA detta. Jag är så otroligt mycket mer än bara det!

Kanske vill jag helt enkelt ha valet kvar så länge som möjligt. För att slippa välja bort.

Herregud. Det finns så många skumma aspekter i allt man gör.

Men igår lyckades jag i alla fall begränsa de tre titlarna till tre specifika kategorier, som jag nu (för att visa mig själv och alla andra att jag verkligen kan välja) ska vaska fram en favorit ur. Närmare bestämt: En smart dramakomedi. Ett västerländskt drama. En snygg och gärna lite flippad asiat.

Min kollega har redan snott Dirty Dancing. Den hade annars klarat av första kategorin. Nu får det istället bli Måndag hela veckan. Det känns rätt enkelt.

Nästa är desto svårare. Det finns så många. Det finns så många att hjärnan blir alldeles blank. Franskt, tyskt, brittiskt, amerikanskt... Attan! Igår var jag säker på att jag bestämt mig för Capote, mycket för att den handlar om författande. Men om jag inom den asiatiska kategorin inte slår till på Den röda lyktan, faller melankolin bort ur mina tre val och inget som har med mig att göra vore helt komplett utan melankoli. Så kanske måste favorittiteln ändå gå till Den blå filmen.

Asiaten då? Järn 3:an kanske. Eller In the mood for love. Jag skulle gärna skriva I'm a cyborg, but that's ok eftersom titeln är fantastisk, och för att filmen är så fullströsslad av pärlor, och för att jag gillar galningar, och för att huvudrollskaraktären inte vill äta, och för att det är så många råsöta teckningar av mördade katter i den. Men min generella uppfattning om Chan-wook Park är att han verkar oförmögen att avsluta sina filmer i tid. Och ska jag välja något mer helgjutet är jag plötsligt tillbaka i melankolin igen...

Sicket elände.

För att i alla fall sammanfatta läget:
Lättsam dramakomedi: Måndag hela veckan
Västerländskt drama: Den blå filmen eller Capote
Asiat: Järn 3:an eller I'm a cyborg, but thats ok

Aghh! Kan man inte få två tröjor till? Jag får äta lunch på saken och bestämma mig sen.

Pannkakor

Jag gräddar pannkakor. Utifall att.

Hos Kerstin Ekman står pannkakan för det bästa hos människan. För det varma och söta, gyllene, generösa i en annars så hård och orättvis värld. Det är samma hos Astrid Lindgren. Pannkaka är vad svältande barn från Sunnanäng får när de äntligen träder genom himmelrikets portar. Det finns inget ont i pannkakor.

Bortsett från dem man kanske går vilse i...

Jag går vilse bland Rövarna i Skuleskogen när jag försöker hitta tillbaka till det där stället där Skord i sin svält upptäcker pannkakan. Hur den ligger som en smörgul sol, nedfallen på själva jorden. Men jag misslyckas. Jag får grädda mina egna. Och läsa om boken ordentligt från början.

Ärligt talat. Jag gräddar pannkakor för att fjäska lite. Jag tänker dem med grädde, banan och hallon. Och vit choklad ovanpå, riven till en knollrig snö. En tårta.

Lite senare.

För först ska jag på Festivalen. Det är en film där med sådan bra titel, att jag faktiskt inte kan stå emot.

Allt eller inget

Är det för att jag inte har något att säga?

Eller för att det tvärt om är alldeles för mycket, som pressar på?

Och jag vet att om jag väl har sagt A så måste jag också säga B och sedan C och D och E och F... Hela den traggliga vägen till Ö, och det orkar jag inte. Det skulle ta alldeles för mycket energi. Jag skulle bli trött på mig själv innan jag ens hunnit till M.

N, O...

Dessutom vet jag inte riktigt var jag skulle börja.

Kanske ingen särskild stans. Mitt i bara? Med något ovidkommande, till intet förpliktigande...

Som att det liknar bioväder idag. Och att filmfestivalen snurrar på. Med alla sin vackra volontärer, som driver genom lokalerna i vilsna svärmar, och orkar engagera sig. För den rörliga bilden! Och en låda gratis take away. Med teriyakisås. Vad gjorde jag när jag var 19, 20?

Det är inte värt att nämna.

I dag får jag stressexem utan att göra något alls. Eller kanske just därför. Kreativiteten letar sig ut genom huden när det är stopp på andra ställen. Trafikstockning i armbågslederna. Tio smala återvändsgränder, i stället för fingrar. Kom grabbar, vi vänder.

Skriver jag i plågade flämtningar för att jag läser Daniel Sjölins Personliga pronomen? Jag tar alltid upp dialekter. Även de löjliga. De pretentiösa. Folk tror att jag gör narr av dem. Det är inte meningen. Jag bara smakar på.

Det kan inte hjälpas när man är musikalisk!

Eller identitetslös?

Nu är punkten här. Nu är jag klar för ett tag.

Slitenhet

Är det en kliché att se det som ett vatten?

Ett ganska djupt, ganska mörkt, mycket stilla vatten. Och att jag flyter på det? På rygg. På mitten av det. Någonstans. Utan rädsla för att drunkna. För jag vet att det ska bära mig. Jag vet att vad jag än är så är jag i alla fall lättare än allt det här vattnet under mig. En tillförsikt jag har. Men utan att för den skull kunna göra något annat. Än just detta. Just nu: Att flyta. På rygg. Med himlen ovanför. Där borta. Någonstans.

Tröskeln

På väg tillbaka.
Kanske.

Skapa nytt inlägg

Pratbubblor. Bloggar, krönikor, kommentarer. Fyller luften som ballonger. Blir du aldrig trött på dina egna ord? Jo.

Femtonåriga tjejer går på fest i underkläderna i hopp om att få finnas till. På min nollningen klädde de av sig i trosorna på Drottninggatan och tiggde kroppsautografer av främlingar för att få poäng.

Jag drog åt skärpet ett extra hål och var tyst resten av dagen. Anlade den där sammanbitna minen som fått fröknarna i grundskolan att ta mig åt sidan efter lektionen och konfrontera mig om min attityd. För att jag inte ständigt log, som normala flickor förväntas göra. Medan killarna rumsterade ostört, tafsade och slogs.

Ska jag le mot dig kärring så du slipper bli nervös? Ska jag klä av mig naken på gatan för att inte ställa till problem?

Letar i blickarna hos August-kandidaterna efter något slags gemensam nämnare. Letar efter motsatsen till Se mig. Letar efter Jag ser. Finns den där? Är det inbillning?

Blir jag aldrig trött på mitt eget babbel? Jo.

Kanske borde jag också hålla mina tankar för mig själv?

Ouzo - ogrumlad och varför då?

En skrivarverkstad, sent en oktoberkväll.

Det utskrivna manuskriptet, fullklottrat av ändringar i blyerts, ligger slarvigt slängt bland kuddarna på divanen. Två levande ljus skiner i fönstret. Den förmodade - eventuellt inbillade - författarinnan sitter vid datorn med ett halvtömt glas bredvid sig. Vätskan i glaset är genomskinlig.

Detta senaste är en miss från rekvisitaavdelningen.

Regisören mulnar och fräser. Hur ska någon enda jeppe förstå att det är ouzo i glaset när innehållet inte liknar något annat än vatten? Man kan ju inte gärna ha författarinnan till att prata högt för sig själv där hon sitter helt ensam, smutta på glaset och säga "Mmm anis". Redan tanken är ju befängd. Det skulle krossa trovärdigheten på stubinen.

Flickan som kom med flaskan ansätts med aggressiva frågor men hävdar med bestämdhet att buteljen hon införskaffat är exakt likadan som den på wikipedia och att det rimligen inte kan ligga henne till last att den idiotiska spriten vägrar grumla sig. Sprit blir väl heller inte gammal?

Eller?

Regissören stormar ut i frustande vredesmod och inspelningen avbryts för dagen. Bara den förmodade - kanske inbillade - författarinnan dröjer slutligen kvar bland kulisserna. Hon tar en smutt av ouzon som fortfarande klar och anstränger sig för att hålla tillbaka en grimas som måste säga "Bluää anis". Men eftersom ingen annan ändå är där, spelar det väl i princip inte längre någon roll. Varken det ena eller andra.

Valhänt och disträ

Tre kvällar i biobranchen, en drinkkväll och ett Hässelbylopp senare. Hjärnan i spinn, kroppen öm och händerna vill göra tre saker samtidigt med resultatet att jag spiller kaffe på golvet och snarare stökar ner när jag försöker städa.

Skrivar-fokuset från förra veckan är med andra ord skingrat för vinden. Jag får ägna de närmsta timmarna, kanske hela dagen, åt att bara försöka samla mig igen. Önskar jag hade en inarbetad metod att ta till för just detta, något som funkade lika bra varje gång och som besparade mig en massa värdefull tid.

Djupandning och kamomillte?

Kan åt minstone vara värt ett försök.

Biografi (15) - Åter ombord

Biografen Grand, nu under Svenska Bios flagg, påminner mig fortfarande, precis som på Astoria Cinemas tid, om en lustjacht. Men inte längre om en renslipad och minimalistisk sådan - där den sterilt vita kassadisken stundtals förde tankarna till receptionen vid någon exklusiv klinik för plastikkirurgi - utan om en i grunden kvalitativ nöjesbåt, som efter en räcka invecklade turer på secondhandmarknaden överraskande hamnat i händerna på orkidé-jägaren från filmen Adaptation.

Nu är här blommor, choklad och levande ljus. Ugglor, musik och cappucino. Det är ombonat på gränsen till överbelamring, som en mammas hus inför julen. Gyllene, varmt och välkomnande. Och jag gillar det!

Morgonhumör

Émile Zola beskrev litteraturen som "ett hörn av verkligheten, sett genom ett temperament".

En tålmodig läsare av denna blogg vet att jag har mina humör.

Kan jag mellan skurarna trösta mig med tanken att Zola hade rätt - och samtidigt vidga antagandet till att ju fler temperament en människa har, desto större blir hennes förståelse för verkligheten?

Kanske.

Kanske inte.

Schack - en divanstudie

Sällskapsspel som psykoanalys.

Pac Man har tidigare avhandlats. Betapet har också varit på tapeten, dock utanför denna blogg, som en ovetenskaplig men ändock underhållande metod för att kartlägga freudianska tankeflöden (Min diagnos: oral fixering. Min motspelares: kastrationsångest).

Nu till schack - även det en applikation på samhällsfaran facebook. Hur förhåller du dig - på ett för spelet inte nödvändigtvis rationellt plan - inför brädets olika pjäser?

Låt oss börja med löparen. Ingen annan är här för att svara så jag antar att jag får göra det själv: Jag hatar den. Så länge jag kan minnas har jag hatat den. Jag hatar den för att den är en paragrafryttare och statsbyråkrat av värsta skolan. En lismande ögontjänare som håller sig nära makten och slickar den i rutan. En figur i total avsaknad av empati och fantasi. Inte ens om den insåg att det skulle innebära fördelar för alla inblandade skulle den för ett ögonblick överväga möjligheten att rucka ens en tum på sina älskade diagonala principer.

(Över huvud taget har jag aldrig kunnat förlika mig med att göra saker "bara för att", vilket möjligen också är anledningen till att jag i dag, trots att jag påstår mig driva en litteraturblogg, inte tänker skriva en enda fullständig mening tillägnad Doris Lessing.)

Kungen är så klart en mes. Livsoduglig på egen hand måste han skyddas på alla flanker. Skulle någon av de övriga pjäserna få för sig att stanna upp och fråga de andra varför? skulle det på ett ögonblick bli dödstyst och stilla på brädet.

Drottningen då? Vilken tröttsam diva. Hon känner sitt värde och håller spelet i våld genom den oro hon vet att hon sprider - det vill säga den överhängande skräcken för att hon en dag ska försvinna. Hon är som den där bilen du köpte som var så dyr att du sedan inte fick en blund om nätterna av rädsla för att någon skulle stjäla den medan du sov. Damen väcker sådan ångest att det till slut övergår i aversion och när hon väl stryker med är det första som infinner sig en otippad känsla av lättnad. Som när festens självutnämnde hedersgäst går hem och det äntligen blir syre kvar i rummet åt alla.

Bönderna är behjärtansvärda men också beklagliga. De har inte många resurser till sitt förfogande, ändå backar de inte ett steg i striden. Redo att dö för något som är större än de själva, stannar de emellertid aldrig upp för att ifrågasätta motiven. De betraktas som försumliga, en barriär av identitetslöst kött. Men i var och en av dessa pjäser finns ändå något som alla de andra saknar - förmågan att överträffa sig själva i det ögonblick det verkligen gäller.

Springaren är ett brushuvud som inte låter sig stoppas av fysiska hinder. Fri och spontan och full av idéer. Kreativ men också nyckfull. Det är troligt att den stundom hyser alltför höga tankar om sig själv, och går in i strider den inte riktigt bemästrar, för att sedan fly bakåt och fegt ta betäckning i slagskugga. Hästen låter sig knappast bidas av rätlinjiga principer, och slår genast bakut när någon försöker mästra den. Men kanske vore den betjänt av att ibland ge sig till tåls och lyssna till dem som bevisligen vet bättre.

Tornet skulle kunna vara lika hopplöst tråkigt som löparen-skvallerbyttan-bingbång, men dess inre kvalitéer är i själva verket helt olika strutluvans. Till skillnad från löparen bryr sig tornet inte det minsta om status, pengar eller andra ytverk. Det står stadigt förankrad på jorden och framhäver sig inte i onödan. Förmodligen har det funnits längre där på brädet än någon av de andra pjäserna och det har sett tillräckligt av livet alla skiftningar för att inte rusa å stad i förivring. Det bidar sin tid men gör var det måste utan att klaga. Utan att de andra pjäserna reflekterar över saken inger det dem en grundmurad känsla av trygghet och tradition, och när natten sänker sig och ingen ser, lunkar hästen dit och för att sova.

Det var det.

Nästa gång: Krocket!

Nej, förmodligen inte.

Fråga till självet

Jag inser ju att det enda som rimligen skulle kunna rättfärdiga min nuvarande drönartillvaro är att det jag skriver blir bra.

Blir det det?

Jag vänder ryggen åt Jante, om så bara för en stund, och svarar med ett självbelåtet flin:

Ja det blir det.

Måndag hela veckan

Man vaknar.

Man äter frukost. Man ger sig tid att smälta maten, skriver lite och springer en runda. Man berömmer sig själv. Man duschar. Man lägger sig på rygg och läser. Man ser på klockan. Man äter lunch. Man skriver flitigt och berömmer sig själv. Man läser några sidor. Man slår på teven och tröttnar. Man skriver lite till. Man äter middag, tidigt. Man diskar och berömmer sig själv. Man ser på teve och föraktar sig själv. Man läser. Man får en idé och skriver ner den. Mörkret faller, tidigt. Man ser på klockan. Man går och lägger sig. Man funderar över livet. Man läser ett par sidor. Man somnar.

Man vaknar.

Det är måndag.

Igen.

Jag mötte Lassie

I Dalarna är alla släkt med alla.

Det är sysslingar och brysslingar och ingifta halvkusiner i en enda stor härva, och nystar man bara tillräckligt länge hittar man snart kopplingar till alla de andra. De rara tanter som sitter på farstubron med sitt morgonkaffe och ser bilarna dra förbi, har naturligtvis benkoll på hur allt hänger ihop. Och särskilt intressant blir släktskapen så klart när någon har börjat synas i teve.

Idol-Anastasia åkte ut tävlingen igår. Dagen innan kunde min mamma emellertid avslöja att flickans mormor är syster till min mosters (nu hädangångne) make från Tyskland, och att familjen bott på samma gata, i samma lilla by, utanför Rättvik under uppväxten. Lite intrikat skvaller följde också på uppgiften. Men detta är inte Se & Hör.

Samtidigt, lite längre nedför landsvägen, åt Ingels-bageriets håll, och lite snett tvärs över sjön, har det börjat springa en svans av ungkarlar och ett filmteam från TV 4. Hästbonden Susanne har börjat söka sig en man. Min mamma påpekar att jag en gång ridit på Susannes nu teve-berömda hästar.

Jag kan inte låta bli att fascineras. Sjön där jag fiskade aborre som barn är formligen en slumrande källa av berättelser - och då tänker jag inte främst på dem som redan har massmedial anknytning. När jag var yngre fantiserade jag om att samla ihop tillräckligt många av dessa historier för att kunna skriva en modernare variant av Gösta Berlings saga. Kanske återvänderjag till de funderingarna en dag - när jag blir äldre och har tröttnat på att gräva ner mig unga människors urbant egocentriska själsliv. Det är möjligt, rent av troligt.

Än så länge nöjer jag mig emellertid med att i tanken väva ännu trassligare vävar genom att virka in en god vän på Aftonbladet, som bland annat jobbar med att täcka dessa dokusåpor och som sålunda även han (i studiesyfte) har ridit på tevebondens kreatur.

Några släktband, varesig till bonden, hästarna eller skvallerpressen, kan min mamma i dagsläget inte redogöra för. Men det beror säkert bara på att hon inte nystat tillräckligt.