Förvuxna dumheter

Ben X. Kanske är folk som ser så gamla ut som de gör i den här filmen, just såhär dumma i huvudet. Kanske är "vuxengenerationen" just så tafatt, enfaldig och ful. Och kanske beter sig alla människor även i verkligheten som förvuxna klichéer av sig själva.

Eller om inte: Kanske är biopubliken välvillig nog att överse med att skådespelarna är minst tio år äldre än sina rollkaraktärer. Kanske kan de filtrera bort det pinsamma ytverket, den irriterande berättarrösten och ta till sig den grundhistoria som filmskaparna hoppades förmedla. Men det är fanimej svårt att tro.

Vill någon få sig en rörande skildring till livs om en autistisk pojke i skolåldern, så kan den istället läsa Mark Haddons The Curious Incident of the Dog in the Nignt-time. Den är bra.

Om inte annat

Tja...

Har ni inget annat för er en torsdag såhär vid lunch så kan ni ju alltid lyssna på gårdagens P3 Live Session med Jonna Lee och Dektektivbyrån.

Har ni inget annat för er en torsdag sådär lite senare kväll, kan ni ju alltid tränga er in bland stand up-publiken på Restaurang In, Kungstensgatan 41, och skratta åt min kompis.

Annars vet jag inte...

En Martha utan mål

Till mitten kommen av en levnads skildring - sid 330 av 585 i den femte och sista boken av Doris Lessings Martha-serie - finner jag för första gången ett allvarligt problem i hennes berättelse.

Böckerna är i mångt och mycket självbiografiska. Lägger man en resumé av hennes liv som ett kalkerpapper under romankaraktärens är det lätt att se var hon lagt till och dragit ifrån. Ett par barn av sina egna barn har hon för enkelhetens skull retuscherat bort, annat har stuvats om eller slätats ut. Exempelvis är Martha, till skillnad från Lessing själv så klart, inte alls författare. I London lever hon istället som assistent och hushållerska åt en manlig sådan. Och plötsligt känner jag mig vilsen.

För den drivna, okuvliga och på alla sätt häpnadsväckande moderna flickungen från kollonialmakternas Afrika har plötsligt förvandlats till en hemmafru av betydligt äldre datum. Tankarna går till Virginia Woolf och alla andra galna kvinnor på vinden (här dock i källaren). Och all den längtan Martha tidigare hade, efter att få göra något eget, faller till marken sedan Lessing avväpnat henne genom valet att inte ge henne något självständigt yrke.

I verkligheten var det Lessing som skrev romaner och blev berömd. I böckerna är hennes snart 40-åriga alterego blott sekreterare och sällskapsdam, om än en mycket kapabel sådan, och även om historien fortsätter att vara intressant och ytterligt välskriven, gör detta mig mycket frustrerad. Jag vill fortsätta identifiera mig med Martha. Jag vill vandra vidare med henne, från uppror och revolt till ett eget självständigt liv. Jag vill få veta att det lönar sig att inte ge upp, att om man bara följer sina drömmar och lär känna sitt hjärta så når man dit man önskar.

Genom hennes framgång vill jag själv få förvissning, om att jag är på rätt väg här i livet.

Vattenballonger och karaoke

DN. skriver att teveunderhållning i japansk förnedringsstil till slut blivit på modet även i Sverige. Jag vill minnas att vi redan för sisådär 20 år sedan hade nöjesprogram i teve där kända och okända människor kläddes ut till stora bebisar i neonfärgade plastdräkter, fick lika neonfärgade hockeyhjälmar på huvudet och anmodades att springa runt en hinderbana på tid. Där skulle de bland annat åka nedför en uppblåsbar rutschkana och smälla vattenballonger med rumpan. Allting är gentagelser...

Min egen förnedring till underhållningens fromma har förresten avblåst sedan tillräckligt många radiolyssnare frivilligt ringt in till P3:s telefonsvarare och tagit ton i hopp om att få höras en kvart i etern. Ja det var ju för väl.

Ett hjärta av plåt

Om ET stannat på jorden och fått barn med Woody Allen hade det väl sett ut ungefär som Wall-E.

Jag såg filmen igår (även om jag knappast var värd det efter vad jag gjorde mot Emma Gray Munthe härom dagen) och hade så klart laddat upp med skyhöga förväntningar (inte minst med tanke på alla goda recensioner som i DN. och Svenskan). Jag var inställd på att detta måste bli minst lika omöjligt att värja sig emot som Råttatuille. Men antingen berodde det just på förväntningarna, eller så har jag ett hjärta av plåt, för jag lyckades faktiskt inte bli så värst berörd av den tappra lilla robotens kärleksbeskymmer.

Scenerna är förvisso minutiöst uppbyggda och animationen lika imponerande som någonsin. Men kärleken... Kanske kan jag helt enkelt inte förstå varför Wall-E, som hittills tycks så nöjd med det enkla, faller så handlöst för en strömlinjeformad och kallhamrad mördarmaskin som Eve. Jag konstaterar att han gör det. Men jag känner det inte.

Ett favoritögonblick blir snarare när Wall-E visar fram den sköra, gröna planta han funnit på en av sina städrundor, och alla Eves mekanismer automatiskt slår över från försvara-sig-och-skjuta-sönder-allt-som-rör-sig till kapsla-in-och-beskydda-till-varje-pris.

Om vi bara kunde betrakta livet med samma respekt redan nu! tänker jag. Innan det är för sent! Och för en stund lyckas Wall-E därmed få mig att att känna just det som filmen hoppas.

Tveksamt beslut, en måndagmorgon

Hur månne den vecka sluta som redan på måndagmorgonen inletts med beslutet att sjunga karaoke i direktsänd radio?

Ni som läst det här kan nog förstå hur det gick till, och om inte ingen förnuftig person hinner sätta käppar i hjulet för det här vansinnet innan dess, sprängs din radioapparat klockan 07.30, nästa måndag, den 22 september.

Min medtävlande motståndare är heller ingen mindre än Förstasträckan i Bellmanstafetten, en man som redan fått mina öron att vekna med sin innerliga a cappela-version av "Cannelloni Macaroni" i JMK:s studentradio år 2000.

I hopp om att äntligen få uppleva något liknande igen, håller jag nu tummarna för att åtminstone han får vara med.

Tronds torpeder (2) - Uppföljaren

De fem hjältarna samlas igen, redo för nya stordåd. Men en vår av skador, snuva och anemi har tagit hårt på krafterna. Är hjältarna dömda på förhand? Eller kan de resa sig ur underläget och vända missmod i triumf? Mot alla odds? Om några timmar vet vi svaret.

Så här gick det i alla fall i fjol, när journalistklassen H99-100:s inofficiella löparlag, blixtrade fram genom Bellmanstafetten.

Och hur vi än klarar oss idag är jag åtminstone glad över vädret - för att det inte (som förra gången) är en bana av regn och gyttja vi måste plöja oss igenom i år.

***

Uppdatering: Nej inte regn. Men kyligt ändå. Frusna fingrar och lila läppar. En lilltå i en högersko förlorade sakta känseln. Tredjesträckan var den ende som (trots en viss baksmälla) förbättrade sin tid. Men med tanke på hur lite vi kunnat träna måste resultatet ändå kunna klassas som godkänt. När Sistastäckan passerade mållinjen stod klockan på 1.55.32.

Tidigare hade samme Sträcka lyckats bita sig i kinden när han tuggade choklad och stuka ena foten. När han efter målgång banade sig väg genom terrängen för att hitta picknickplatsen där vi andra slagit oss ner, brände han så vaden på nässlor. Nu fick han syn på en vampyr på Förstasträckans ben och kastade indignerat en påse saltade solrosfrön mot blodsugaren.

-Hur fan kan myggorna leva nu? utbrast någon.

DN. vet att berätta.

Min lilla radiot

Som ni kanske förstått är jag mycket förtjust i radio. Inte konstigt då att jag är lite stolt över att min specielle någon just nu jobbar som reporter på P3:s Morgonpasset.

Här kan ni se hans presentation (längst ner på sidan). Rolig.

Kuddar är tydligen grejen om man vill få en person att se lika härligt kramgo ut på bild som morgonrösten förhoppningsvis antyder.

Slavkitschens dagar är (äntligen) räknade

En intressant nyhet också, innan natten blir all.

Vi fick en ny godisleverans till biografen idag och något hade hänt med Fazers lakriststänger.

Förut såg de ut så här:

Nu ser de ut så här:

Det finns kanske hopp trots allt.

Syndabockens försvarstal

Vare sig man själv jagat information i frågan eller bara bläddrat i morgontidningen som vanligt, kan debatten kring de mördade Arboga-barnens obduktionsbilder knappast undgått någon. Det är inte heller en händelse som fått mitt blod att svalla högre än vanligt.

Härom dagen hörde jag emellertid en intervju med Pirat Bays Peter Sunde i Sveriges Radio och reagerade på att inte bara Sundes inbjudne antagonist utan även programledaren tyckes så förblindad, eller kanske snarare fördövad, av en slags moralisk affekt att han inte längre var mottaglig för Sundes sansade och utifrån hans eget perspektiv mycket logiska argument.

Det spelade ingen roll att Sunde gång på gång påpekade att det inte var han som lagt ut bilderna på nätet, att det inte heller varit han som från första början bestämt att bilderna skulle offentliggöras, eller snarare - beslutat att det inte finns några tillräckligt starka skäl för att obduktionsbilderna inte skulle omfattas av offentlighetsprincipen. Såväl den andre gästen som programledaren hade båda redan på förhand bestämt sig för att det var Peter Sunde, och ingen annan, som var en djävul.

Det hela kändes mycket märkligt. Jag var imponerad över att Sunde höll sig så lugn.

Innan jag går och lägger mig ikväll vill jag därför följa Daniel Åberg goda exempel och länka till Peter Sundes egen partsinlaga. Förhoppningsvis kan den skänka en något bättre balans åt debatten.

***

Uppdatering: När jag försöker hitta ovannämnda radioinslag för att kunna lyssna på det igen(meningsmotståndaren är den före detta chefen för nyhetsprogrammet Ekot, Staffan Sonning), fann jag också det här i Kvällspasset i P3, där jag tycker att Sunde faktiskt ges en helt juste chans att förklara sig. (På webben går inslagen att lyssna på i en månad efter att de sänts.)

Druker, den förträfflige

Förra våren fick jag, av en rolig händelse, anledning att samtala en stund med Michael Druker.

Han hade likadan frisyr som Johnny Depp i Edward Scissorhands eller som den betydligt blodtörstigare barberartvillingen i Sweeny Todd, och han påstod förresten att han var rätt tjenis med Johnny. Han lindade överhuvudtaget inte in sina företräden i falsk blygsamhet och bäddade sålunda för en uppfriskande rak kommunikation. Pratet kom snart att sträcka sig mellan allt från den internationella stormästerskap i pingpong (där han påstod att han deltog) till den judiska begravningsplatsen i Prag. Det var sammanfattningsvis en mycket trevlig pratstund.

Han påstod bland annat att han skrivit en pjäs som slagit stort, om än inte så mycket i Sverige, som i Helsingfors och Reykjavik. Han påstod att den snart skulle bli film. Han berättade vad den handlade om och jag nickade lite avmätt för i ärlighetens namn tyckte jag nog att den lät lite väl konstruerad, med det där kommatecknet som hamnat fel, och alla chabloner.

Idag har Patrik 1,5 emellertid premiär på landets biografer och möts överlag av goda recensioner (exempelvis i P1, Svd och DN.). Det gläder mig, och även om det ju är Ella Lemhagen som både har regisserat och omarbetat manuset till filmen, vill mina spontana gratulationer hellre gå till orginalförfattaren. Kanske är han alltså just så förträfflig som han, då för en stund förra våren, roade sig med att låta påskina.

Som han beskrev sin nästa, ännu bara påbörjade pjäs verkade den dessutom mycket mer intressant än Patrik - mättad till bredden, som den föreföll, av tyglade trauman á la Tjechov. Undrar hur långt han hunnit med den?

Varde ljus

Drar in ström till väggskylten medan pannkakan stelnar. Funderar över det där med popcorn...

Pannkaka

Underlagskräm. Coverstick. Rouge. Fransformare, flytande eyeliner, mascara. Ögonbrynsborste, ögonbrynspenna. Läppstift, läppenna, läpplans. Puder.

Hårfärg och slingor - lowlights och highlights. Volymmousse och föning.

Imorgon, när ögonen fått vila, ser jag allt som måste ändras.

Såsom i en spegel

Igår: Nan Goldin på Kulturhusets galleri 3. Ögonblickligt, färgstarkt och obevekligt.

Tidsbrist gjorde att vi också fick ta till oss fotografierna ögonblickligt och utan tålamodets nåd. Goldins vardag forsade igenom oss i en hastig störtflod av bilder, och bäst var att bara få sitta i det mörka videorummet en stund och mata ögonen med bild efter bild, akompanjerat av musik som var lika smäktande rå som verkligeheten uppe på duken.

En tanke: Vi är så vana vid kameror nu. Vi poserar, gör roliga miner eller gester. Någon gör sig lustig över sin kompis för kamerans skull och även offret poserar reflexmässigt ur sitt underläge. Även när vi försöker se naturliga ut poserar vi. Även när vi blir fotograferade snett från sidan, inbegripna i ett samtal med någon annan än fotografen, poserar vi. Det syns i ögonen på oss. Kameran har upphört att vara en blick som fångar oss i en blinkning och bär bort. Den digitala tekniken, som genast låter oss se hur bilden blev, har förvandlat den till en spegel.

Goldins vänner är naturligtvis också vana vid kameran. De torde vara luttrade. Hon har ju tagit tusentals bilder av dem. Och ibland poserar de så klart, särskilt när deras extravaganta utstyrslar så kräver. Men deras själar poserar inte. De ser in i kameran, och möter en blick. Men de speglar sig inte. De bara är.

Det är så jag önskar att jag kunde ta bilder. Men kanske är jag också förstörd.